Fares Abraham – Middle East Eye

 

Jag växte upp i Betlehem med en enkel adventsritual.

Varje jul brukade jag tända ett vitt ljus inne i Födelsekyrkan – en liten låga avsedd att symbolisera hopp, fred och den tysta förväntan att Kristus kommer in även på de svåraste platserna.

Ljuset var mer än tradition. Det var vårt sätt att säga att trots allt vi utstod hade Gud inte övergivit Betlehem.

Denna advent kolliderade den ritualen med en annan verklighet.

I Födelsekyrkan tände två palestinska barn, Layna och Jivan, ett rött ljus istället för det vanliga vita och lanserade därmed kampanjen Röda ljuset – en solidaritetshandling med lidande familjer i Betlehem, Gaza och över hela Palestina.

Ögonblicket var underskattat, nästan dolt, men symboliken var omisskännlig: världen som sjunger om Betlehem varje december ser inte alltid den plats vi känner.

Vissa pastorer har gått så långt som att förneka geografin i vår bibliska berättelse.

En välkänd evangelisk ledare sa till sina miljontals följare: ”Jesus är den som föddes i Betlehem… inte Betlehem på Västbanken, nej, inget sådant.” Hans budskap var omisskännligt – att erkänna den moderna palestinska staden förvränger på något sätt den bibliska berättelsen.

Och ändå är Betlehem inte en abstraktion. Det är en verklig plats med riktiga familjer, riktiga kyrkor och en kontinuerlig kristen närvaro som sträcker sig två årtusenden tillbaka. Det är där mina släktingar fortfarande bor och där generationer har bett sedan trons tidigaste århundraden.

Att sudda ut dess samtida identitet är inte bara historiskt felaktigt utan andligt slarvigt – ett sätt att skydda ett föreställt Heligt Land samtidigt som man ignorerar de människor som bor där nu.

Detta är klyftan mellan det Betlehem som många föreställer sig och det vi känner och lever i.

 

En tung advent

Denna högtid känns särskilt tung för mig.

Jag är en palestinsk-amerikansk kristen som tillbringar varje advent med att tala i amerikanska kyrkor. Jag står inför varma församlingar och hjälper till att leda dem i ”O lilla stad Betlehem”, men jag kan inte undgå det faktum att den kristna gemenskapen i den lilla staden suddas ut lite i taget, år efter år.

Mina band till Betlehem är djupa.

Min utökade familj bor i områden där kyrkklockor ringer tillsammans med oron över krympande mark och möjligheter. Min frus familj bor i Gaza, där många har överlevt krig efter krig med nästan ingenting kvar att återuppbygga.

Advent är för oss inte bara en tid av förväntan – det är en tid av motsägelser. Vi sjunger om fred medan vi ber att våra släktingar ska överleva natten.

Det är i detta sammanhang som de två barnen tände ett rött ljus. Och från den lilla gesten hände något oväntat.

Inom några timmar anslöt sig kyrkor i USA, Rom och Jerusalem till dem. En rörelse spred sig när vanliga kristna insåg stundens brådska.

 

En avtagande närvaro

Red Candle-initiativet uppmanar kristna världen över att se det som ofta är osynligt: ​​den krympande kristna närvaron i det land där kristendomen började.

Betlehem, Beit Sahour och Jerusalem har fortfarande kristna familjer som har bevarat sin tro genom århundraden av imperium, fördrivning och politisk omvälvning.

Men markförlusten, de ekonomiska svårigheterna och konfliktens trauma hotar deras framtid idag på sätt som många runt om i världen knappt inser.

För någon som växte upp med att tända ett vitt ljus ersätter inte det röda ljuset den gamla lågan. Det fördjupar den.

Det vita ljuset är hopp; det röda ljuset är sanning. Det vita firar löftet om fred; det röda namnger våldet som står i dess väg. Det vita är det vi ber om; det röda är det vi uthärdar.

Det som gör denna rörelse övertygande är inte dess symbolik utan dess uppriktighet. Den låtsas inte om att det att tända ett ljus kommer att förändra den politiska verkligheten. Snarare insisterar den på att kristna runt om i världen inte längre får vara passiva observatörer av lidande, särskilt på den plats de hävdar är central för deras tro.

Det påminner oss om att medkänsla inte är ett politiskt uttalande; det är ett moraliskt.

 

Två lågor tillsammans

Varje år, när jag tjänar och förrättar tjänst mellan Betlehem och amerikanska kyrkor, känns avståndet större.

Julsångernas Betlehem har föga likhet med det Betlehem min familj känner, där livet formas av restriktioner, krympande mark och den tysta rädslan att staden en dag kan förlora just de människor som har burit dess kristna identitet i 2 000 år.

Och ändå, när jag ser kristna runt om i världen tända röda ljus i advent, känner jag något jag inte har känt på länge: kanske börjar den globala kyrkan se klyftan mellan det Betlehem de föreställer sig och det Betlehem vi lever i, under ockupation.

Jag tänder fortfarande ett vitt ljus med min familj. Det är en hoppets ritual som jag vägrar att överge. Men i år tänder jag också ett rött ljus – för Betlehem, för Gaza, för de familjer som stannar kvar och för dem som inte längre kan.

De två lågorna tillsammans berättar en fylligare sanning: att hoppet är verkligt, men det är även lidandet; att tron ​​kan bestå, men bara om världen uppmärksammar; att Betlehem är mer än en symbol. Det är ett bräckligt hem för verkliga människor vars berättelser fortfarande betyder något.

Och i år förtjänar den sanningen att synas.

 

 

Original text: Why I’m lighting a red candle for Bethlehem this year