Ibrahim Abu Mohammad
Sannerligen, de som lever för sina principer är lyckliga! När de bedömer saker och när de skall ta beslut, tar de hänsyn till tid och plats men de glömmer aldrig sina principer eller sin roll som människa. En muslims princip är islam. Den är grunden till hans beteende och relationer och den avgörande faktorn för hela hans liv. Ju noggrannare han följer islams principer, desto mer bryr hans sig och tar hänsyn till sin omgivning och det samhälle där han befinner sig i. Detta innebär att en muslims hemland är det land där han bor i!
En muslims hemland är där han kan ha och utöva en levande tro, var som helst, när som helst i den mänskliga historien, hos vilket folk som helst. Var han tillbringar sitt liv är inte i sista han ens eget beslut, utan Guds vilja. Hans plikt är att påbjuda det goda och förbjuda det onda och behaga sin Skapare, för att Han skall vara nöjd med honom när han återförs inför Honom.
En muslim har som förebild Guds profeter. Han försöker anamma sitt beteende av dessa förebilder. Den sista profeten, Mohammed är deras exempel i tolkningen av Guds sista budskap i alla livets skeden, och i samhällslivet. När han lämnade Mecka, sin kära hemstad, uttalade han några tänkvärda ord, som visar klart vilket förhållande en muslim skall ha till tid och plats, till sitt folk, sin nation och sin religion. Profeten sade: ”Vid Gud, jag vet att du är det käraste till Gud av alla Hans länder, och om inte ditt folk hade tvingat mig, skulle jag inte lämnat dig”.
Dessa ord definierar nationalismens idé: att älska sitt land är en del av tro. Men vilket land skall en muslim älska? Man skulle kunna tänka att man skall älska vara det land där man är född, och naturligtvis är det inget ont i att älska sina barndomstrakter, men i själva verket skall vi i första hand älska det land som ger oss möjlighet att utöva vår tro. För att stanna i ett land där vi inte har religionsfrihet är inte rekommenderat. Guds jord är vid, och om vi inte kan utöva vår tro i vårt hemland, bör vi söka ett annat land, där vi kan leva fria, i enlighet med vår tro. Att var överdrivet nationalistisk och att låta nationalismen bli ett hot för våra religiösa principer är inte tillåtet för en muslim. I islam är vi alla bröder, oavsett nationaliteter, hudfärg och språk.
Profeten och hans kompanjoner lämnade Mecka för att kunna överleva och utöva sin religion. Medina blev den nya vaggan för islam, och muslimernas nya hemland. Profeten bad ofta för Medina: ”Gud. Låt våra händers arbete och Medina frodas”.
Hemlängtan
Människan har sina tankar, känslor, minnen och släktskapsband. Det gick inte lång tid förrän muslimerna i Medina började sakna sin hemstad. Många frågor tyngde dem: Var inte Mecka deras rätta hem? Var inte deras stolthet och ära? Var inte det platsen för deras förfader Ibrahims tempel, och hans böneriktning? Var inte Mecka som ett stycke paradis på jorden för muslimerna?
Prövningen
Deras längtan ölade för varje år som gick och Gud var vittne till det. Men det låg en visdom i denna exil: på detta sätt lärde muslimerna att sätta Gud först, före allt annat de älskade. En stor uppgift väntade dem och denna tid var deras skolning. Hela världen skulle få se uppgången av den islamiska civilisationen genom detta folk. I Medina tränades muslimerna i kärlek till Gud, broderskap, hög moral och beslutsfasthet. Muslimernas böneriktning ändrades från Mecka till Al-Aqsa och detta varade i sjutton månader.
Några av stammarna i Medina och dess omnejd hade förblivit fientliga till profeten och islam och de försökte använda denna tid för att skap oroligheter, De sade: ”Om denna nya böneriktning är rätt, så var den förra, fel, och era böner förlorade. Och om den gamla riktningen, mot Al Kaaba, var rätt. Då är denna nya riktning fel! Detta är ett bevis för att Mohammed inte är Guds sändebud. Därför måste ni lämna hans religion och ansluta er till vår religion”.
Denna situation blev en prövning för muslimerna, och profeten hoppades i sitt innersta att Gud skulle göra någonting åt denna situation, men Guds visdom är bestående, medan den mänskliga är kortsiktig. Genom denna prövning vändes muslimernas hjärtan till Gud i full underkastelse och trots sin hemlängtan byggde ett nytt liv och nytt hemland. När tiden var inne och det hade nått en stark tro och muslimsk personlighet, gav Gud den glädjande uppenbarelse till profeten, mitt under eftermiddagsbönen och profeten, som ledd bönen, och hela den bedjande församlingen vände sig mot Mecka, mitt under denna bön: ”TANKLÖSA människor skall säga: ”Vad har förmått dem att ändra den böneriktning som de har följt till nu?” Säg: ”Öst liksom väst tillhör Gud. Han leder den Han vill till den raka vägen.”
Och vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er.
Den böneriktning som du [Muhammad] förut iakttog gav Vi dig enbart för att skilja dem som följer Sändebudet från dem som vänder honom ryggen. Detta har varit en svår [prövning] utom för dem som [i allt] vägleds av Gud. Det är rätt och rimligt att Gud inte låter er tro bli utan belöning; Gud är barmhärtig och ömmar för människorna.
Ofta har Vi sett dig [Muhammad] vända ansiktet mot himlen [i väntan på ledning], och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den heliga Moskén; ja var ni än befinner er, vänd era ansikten mot denna [Moské]. 2:142-144
IIF: Ett budskap till oss här och nu
Ändringarna i böneriktningen har ett budskap för oss än idag. Än idag lämnar muslimerna sina hemländer, en del flyr för sitt liv och en del söker en tryggare framtid i länder där de har religions-, åsikts- och yttrandefrihet. Det är häpnadsväckande för många att i de länder där de flesta av väldens muslimer lever, finns så få av de islamiska principerna kvar i samhällslivet. De flesta lagarna är rester av kolonialtiden, och de islamiska principerna om mänskliga rättigheterna lyser med sin frånvaro.
Däremot har många av de västerländska länderna i sin lagstiftning och tankesätt närmat sig det islamiska tankesättet, utan att vara medvetna om detta! T ex ovannämnda religions-, åsikts- och yttrandefriheterna är islamiska principer, likaså arbetet för alla människors lika värde och strävan mot social och ekonomisk trygghet för alla, genom olika bidrag för låginkomsttagare och andra åtgärder.
Vad innebär detta? Jo, att vi muslimer måste lämna våra tidigare hemländer, för att kunna utöva vår religion och leva i en mer ”islamisk” miljö i väst! En del muslimska tänkare har under de senaste decennierna skrivit mycket om det moraliska förfallet i väst, och visst existerar det, men det förekommer minst lika mycket moraliskt förfall i de s k muslimska länderna, fast på olika områden! Muslimerna har ju ofta kunnat bevara det islamiska tänkandet t ex familjelivet, medan de inte kunde förhindra det moraliska förfallet i administrationen. Däremot har man inte kunnat bevara det kristna moraliska tänkandet i de sönderfallande familjerna i väst, medan det lever kvar i samhällsplaneringen. Märk väl att det kristna och det muslimska moraliska tänkandet är som syskon, ur samma källa, från samma Gud.
Hur kan vi leva i harmoni med varandra?
Igenkännandet av gemensamma, goda principer kan hjälpa oss i väst att leva i harmoni med varandra. Kanske de mest lyckligt lottade och mest integrerade människor av vår tid är en del av de västerlänningar som har konverterat till islam, de fick sin världsbild komplett, fann det som de saknade för ett gott liv och genom att justera sitt liv efter islams principer kan de leva i god balans med sig själva och sin omgivning. De lever som goda medborgare i sitt hemland, som de bygger med iver och förnyad fosterlandskärlek med globalt perspektiv. Men det finns även en del konvertiter som känner sig främlingar vart de än går, inte längre ”riktiga” västerlänningar och inte heller riktigt erkända som ”lika mycket muslimer” som de etniska muslimerna. Denna situation beror oftast på deras egen och/eller andras okunnighet och felaktiga inställning. Vi muslimer bör påminna os själva om att ”Gud tillhör öst och väst” d v s Gud äger hela världen, även de områden där det inte finns några muslimer eller några människor överhuvudtaget! I denna betydelse är man alltid på ”islamisk mark”. Man byter inte nationalitet när man blir muslim, bara förnyar sin gudstro och lämnar vissa ovanor som man kanske hade. Dessutom bör vi komma ihåg att islam kräver alltid ett eget ansvar och ställningstagande av muslimerna, och att ett blint följande av föräldrarnas traditioner är högst ej önskvärd.
De som flyttat till väst lever i liknande situation som de muslimer som flyttade från Mecka till Medina. De saknar sitt hem och genomgår samma längtans prövning. De blir ofta beskyllda för naivitet och omodern eftersom de respekterar sin profet och försöker följa sint tro. I motsats till det glada mottagandet i Medina får de för det mesta inte ens något vänligt bemötande, utan tas emot och betraktas som belastning, utan någonting att ge. Den som inte känner sig välkommen isolerar sig och att isolera sig är steget till att vända sig ifrån samhället, och kanske börja ogilla det. Ändå får de båda parterna oundvikligen dela livet i ett och samma samhälle.
Muslimska förebilder
Muslimerna har goda förebilder i sina föregångare. Deras oundvikliga anpassnings- och integrationsprocess skulle kunna underlättas betydligt, om de skulle minnas de lärdomar som islams historia har att ge dem. Om deras västerländska värdfolk skulle känna till dessa historiska förebilder, skulle deras attityder bli betydligt positivare. Båda sidorna skulle genom dialog kunna se likheterna hos varandra och finna historiska bevis om fredlig samlevnad. När en sådan nivå av kunskap och medvetenhet om varandra nås, blir det naturligt för muslimerna att bli delaktiga i det nya samhället, genom att se denna medverkan i samhällslivet som en religiös plikt.
Den ovannämnda koranversen: ”Och vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er.” manar muslimer till att ta medelvägen, d v s till att anpassa sig utan att förlora sin identitet, att inte tolka islam på ett hårt och envist sätt utan med hänsyn till tid och plats, men ändå utan att göra avkall på någon av islams grundprinciper. En muslims liv skall vara ett praktiskt vittnesmål om islams väsen. Vi kommer att vittna om hur vi genom vårt liv förmedlat detta budskap och profeten Mohammed (fvmh) kommer att vittna att han förmedlat det till oss i Koranen.
Vårt bästa exempel på kärleken till det nya hemlandet är profetens egen förebild. När profeten hade återerövrat Mecka, genom muslimerna fredliga intågande. Och när Hela Qureish stammen omfamnat islam blev Medinaborna oroliga, för att de trodde att profeten skulle stanna i Mecka. Profeten samlade dem i ett möte och sade: ”Vid Guds Nåd, mitt liv och min död skall vara med er”. Så blev det, Profeten och många andra med honom återvände till Medina, dog och begravdes där i sitt nya, älskade hem, bland det folk som tagit emot både profeten och hans följe och älskat dem med lika stor eller större kärlek än sina egna blodsbröder.
