Abed Abou Shhadeh – Middle East Eye

 

 

Något farligt händer i det israeliska samhället, och det kan få konsekvenser för hela regionen.

Sedan början av folkmordskriget i Gaza har det israeliska samhället medvetet skapat en bred konsensus kring en våldsam diskurs centrerad kring hämnd – en diskurs som uppmuntrar till krig inte bara mot palestinier, utan i hela regionen.

Nästan varje opinionsundersökning finner överväldigande stöd för kriget och mycket lite kritik av den kontinuerliga kedjan av brott som begåtts under de senaste två och ett halvt åren. Men denna kultur av hämnd och våld har också vänt sig inåt och påverkat själva det israeliska samhället.

Forskning avslöjar i allt högre grad krigets psykologiska och sociala kostnader, mitt i spridningen av våld till alla sfärer av det israeliska samhället.

Redan 1968, ett år efter ockupationen av Västbanken och Gaza, publicerade den judiske filosofen Yeshayahu Leibowitz en grundläggande essä där han myntade begreppet att ”ockupation korrumperar”.

Han menade att den ockupation som den israeliska staten utförde på Västbanken och i Gaza oundvikligen skulle korrumpera den mänskliga anden, och med tiden också korrumpera det israeliska samhället inom den Gröna linjen.

Leibowitz ignorerade naturligtvis ockupationen och berövandet av egendom 1948 och logiken i att bygga ett nationellt hem på bekostnad av ett annat folks utvisning. Ändå hade han rätt i sitt centrala argument: dominansen och ockupationen av ett annat folk korrumperar oundvikligen själva det ockuperande samhället.

 

Militarismens kultur

Det är därför omöjligt att verkligen förstå det israeliska samhällets villighet att stödja folkmordet i Gaza, den smygande annekteringen av Västbanken, fördrivningen av palestinska samhällen, ockupationen av delar av Libanon och Syrien och ett krig med Iran som hotar den globala stabiliteten, utan att förstå hur själva ockupationen har förvandlat det israeliska samhället till ett militariserat och djupt våldsamt.

Författaren Aime Césaire argumenterade korrekt och briljant för ”att ingen koloniserar oskyldigt, att ingen koloniserar ostraffat heller; att en nation som koloniserar, att en civilisation som rättfärdigar kolonisering – och därmed våld – redan är en sjuk civilisation, en civilisation som är moraliskt sjuk”.

Israel är idag ett samhälle som tror att praktiskt taget alla problem kan lösas genom militär makt – till den grad att alla som förespråkar kompromisser eller diplomati ofta behandlas som verklighetsfrånkopplade.

Men vi börjar se hur samma kultur – en som premiärminister Benjamin Netanyahu och andra stolt marknadsför som en form av ”superspartansk” motståndskraft – börjar konsumera det israeliska samhället inifrån.

Medan Israel försöker presentera sin sociala modell för världen som något beundransvärt, eller till och med nödvändigt, för att rättfärdiga den förstörelse den orsakar, är verkligheten under ytan mycket mer oroande.

Sedan Gazakrigets början i oktober 2023 har olika studier och officiella rapporter visat dramatiska effekter på det israeliska samhällets psykiska hälsa och sociala välfärd, särskilt inom familjesfären.

De sociala konsekvenserna av långvarig militarisering och krig har inkluderat kraftiga ökningar av depression och missbruk. År 2025 nådde andelen israeler som rapporterade att de behövde psykologisk hjälp en topp på cirka 32 procent, medan fallen av posttraumatiskt stressyndrom ökade med 40 procent jämfört med 2022.

Våld i hemmet har också ökat. Förra året rapporterade det israeliska justitieministeriet en ökning med 44 procent i fall av våld i hemmet, med en kvinna som mördas var nionde dag. Samtidigt har en tredjedel av kvinnorna i Israel rapporterat att de lider av postpartumdepression, mer än dubbelt så många som före kriget.

Ny data visar också en betydande ökning av antalet brottmål som inleds mot minderåriga, medan hundratals soldater har försökt begå självmord sedan Gazakrigets utbrott.

Dessa trender pekar tillsammans på en djup social och psykologisk kris i det israeliska samhället, vilket tyder på att krigets effekter sträcker sig långt bortom slagfältet. Våld och trauma har sipprat in i alla lager av det dagliga livet i landet.

 

Tydlig transformation

Medan Israel försöker projicera en bild av nationell motståndskraft är verkligheten betydligt mer komplex. Den transformation som sker inom det israeliska samhället illustrerar det historiska ödet för bosättar-koloniala samhällen, i takt med att biverkningarna av krig och ockupation blir allt tydligare.

Mot slutet av detta år förväntas Israel hålla parlamentsval. Landets politiska karta är för närvarande uppdelad i två breda läger: ”Bibi”-lägret och ”alla utom Bibi”-lägret.

Även om sunt förnuft skulle föreslå att den centrala politiska debatten borde kretsa kring Gaza, Libanon och Iran, har även Netanyahus rivaler i stort sett antagit samma militaristiska ramverk.

För bara två veckor sedan, när de tillkännagav sin nya politiska allians, presenterade de tidigare premiärministrarna Yair Lapid och Naftali Bennett en liknande hökaktig linje och insisterade på att de inte skulle ge upp något territorium – utan att förtydliga vilken ockuperad mark de hänvisade till.

Samtidigt försökte de förklara Israels djupa sociala kris genom att helt enkelt lägga skulden på Netanyahu. I verkligheten är Netanyahu dock bara ett symptom på ett djupare problem: rötterna till landets moraliska försämring och normalisering av våldet ligger faktiskt i själva ockupationen.

Det finns fortfarande nästan ingen seriös politisk diskurs som undersöker konsekvenserna av Israels permanenta krigsbana för det israeliska samhället. De lösningar som föreslås av israeliska politiker för att ta itu med landets sociala problem förlitar sig i allt högre grad på antidemokratiska medel, såsom hårdare protester.

Den nuvarande situationen är inte bara en biprodukt av den 7 oktober. Den återspeglar djupare processer som började utvecklas årtionden tidigare och lade grunden inte bara för våld mot palestinier, utan också för den växande sociala och institutionella upplösningen av det israeliska samhället.

 

 

Original text: Violence, trauma and rising crime rates: How Israel’s wars of aggression are hitting home