Rayan Freschi – Middle East Eye

 

När franska muslimer organiserar sig dagligen för att stödja sina anhöriga i Palestina dyker ett smärtsamt minne upp i deras sinne. För tjugo år sedan, den 15 mars 2004, förbjöds hijab från offentliga skolor.

Förbudet är nu normaliserat över hela det politiska spektrumet, och inget politiskt parti har uttryckt något intresse av att upphäva det.

I den västerländska liberala världen är denna lagstiftning ovanlig utanför Frankrike.

Utbildningsutrymmet lämnas öppet för olika religiösa tillhörigheter och sedvänjor. När den brittiska Michaela Community School i London, ledd av den kontroversiella Katharine Birbalsingh, bestämde sig för att motsätta sig böneritualer – men ändå tillåta hijab – framstod beslutet som det islamofobiska undantaget från allmän och rättvis praxis.

Eftersom böner kriminaliseras i franska utbildningslokaler är kontrasten mellan de två nationerna livlig. Den franska islamofobiska normen, två decennier gammal, är det brittiska undantaget nyligen.

Nuförtiden i Frankrike har den styrning vi utsätts för ökat kraftigt i press. Statliga tjänstemän trakasserar tusentals muslimska anläggningar och hittar konstgjorda motiv som motiverar att stänga ner många av dem.

Förra året förbjöds Muhammad Rabbani – en rutinerad brittisk muslimsk aktivist från Cage International – att resa in i Frankrike, och lokala imamer förvisas den ena efter den andra. I efterhand var hijab förbudet ett stort steg i en lång nedgång mot ohämmad förföljelse.

 

En annan motivering

2004 befann sig världen i de tidiga – men redan brutala – stadierna av det globala ”kriget mot terrorismen”.

Islam och muslimer fick skulden för politisk instabilitet: deras existens problematiserades och krävde brådskande åtgärder. Förutseende ångest förorenade det västerländska psykologiska landskapet.

Över hela västvärlden blev ”att motverka våldsam extremism” (CVE) en besatthet eftersom det bekvämt tillät omotiverade repressiva åtgärder att antas utan att erkänna statens bidrag till politiskt våld. Som ett resultat utarbetades ”antiterror”-policyer snabbt och implementerades energiskt.

Frankrike tog dock ett relativt annat tillvägagångssätt. Naturligtvis delade den samma korrupta diagnos: muslimer var vilda, och deras blotta närvaro var ett civilisationshot som skulle hanteras därefter.

Ändå valde inte den franska staten att omedelbart utöka sina antiterrorbefogenheter av en enkel anledning: den hade redan tillgång till omfattande godtyckliga möjligheter som ärvts från dess rika, förtryckande historia.

Några år före början av det så kallade ”kriget mot terrorismen” fängslade Frankrike hundratals algeriska muslimska oskyldiga anklagade för att ha engagerat sig i våldsamma politiska handlingar till stöd för den islamiska återuppväxten i Algeriet. En uppvisningsrättegång hölls 1998, men den fastnade i anklagelser om partiskhet, och till slut frikändes de flesta fångar efter år av omotiverat frihetsberövande.

För Frankrike var det därför irrelevant att hitta nya kontraextremismbefogenheter. Istället behövde det en mer explicit och direkt islamofobisk lag, och att förbjuda hijab från offentliga skolor var det enklaste valet.

Eftersom Frankrike vägrar att erkänna minoriteters lagliga existens – och därför vägrar att skydda deras kulturella och religiösa identiteter som allmänt krävs enligt internationell lag – stod det inte inför några betydande konstitutionella hinder.

I linje med dess långvariga ”assimilerande” praxis och hårda sekularism – enligt vilken utlänningar är avsedda att tillgodogöra sig franska kulturella normer och ta avstånd från sin religiösa övertygelse – betraktades förbudet som ett naturligt föreläggande att överge en islamisk praxis som ansågs barbarisk och anta en mer upplyst ”fransk” livsstil.

Staten skickade ett starkt och förödmjukande budskap till muslimska ungdomar: era förfäders vägar ska snabbt överges. Tillgång till utbildning var nu villkorad av att bevisa sin påtvingade ”befrielse” från Islam. Slaget var svårt att återhämta sig från.

 

Uteslutning enligt lag

Två forskare från Stanford University, Vasiliki Fouka och Aala Abdelgadir, dokumenterade och analyserade förbudets konsekvenser under 2019. De fann att förbudet skadade muslimska flickors möjlighet att fullfölja sin utbildning och hindrade deras tillgång till arbetsmarknaden. Det fördubblade klyftan mellan andelen icke-muslimska och muslimska flickor som avslutade sin gymnasieutbildning till förmån för den förstnämnda.

Dessutom banade den intensiva uppmärksamhet som riktades mot muslimska tonåringar vägen för en ”kultur av diskriminering”. Förbudet, kosmetiskt täckt med en lack av legitimitet av fransk islamofobi, skapade utbredd misstanke och granskning.

Muslimska aktivister har ofta fått vittnesmål från muslimska flickor som deras rektor kritiserat för att de bär långa kjolar som ansetts ”inte tillräckligt västerländsk”.

Denna påträngande och oroande kultur ledde till att hijab förbudet utökades för några månader sedan, eftersom det nu inkluderar abayas bland de förbjudna ”religiösa symbolerna”.

Utestängning genom lagstiftning är själva andan i varje apartheidregim, vars yttersta mål är institutionaliseringen av tvådelat medborgarskap: två grupper, två rättsliga regimer.

Två decennier efter antagandet är förbudets arv det fortsatta försöket att återställa kolonialt styre, enligt vilket muslimer ska ges färre rättigheter och fler trohetsplikter.

Detta försök manifesterade sig nyligen två gånger i den vanliga politiska diskursen. I sin bok från 2023 förespråkade före detta premiärministern och den framtida presidentkandidaten Edouard Philippe för en ”annorlunda uppsättning lagar och skyldigheter” som specifikt tillämpas på muslimer, ett uttryck som eufemistiskt används för att beskriva en islamofobisk apartheid.

I februari 2024 föreslog Nicole Belloubet, den nuvarande utbildningsministern, att det skulle skapas separata klasser för ”radikaliserade” muslimska elever.

Nästa islamofobiska lag, som förväntas antas om två år för att stärka presidentchanserna för Macrons centrala arvtagare, kommer att fortsätta att driva denna rasistiska strävan.

I ljuset av denna lösa politiska och konstitutionella ram, som tillåter antagande av vilken lagstiftning som helst baserad på islamofobi, skulle det inte vara en överraskning om hijab blir måltavla igen. Vi ser faktiskt liknande faktorer nu som var närvarande 2004.

Idag, som i går, har staten byggt upp och använt verkställande befogenheter som är avsedda att rikta in sig på hotet om politiskt våld. Det skulle vara svårt att motivera ny CVE-lagstiftning nu. Det är dock fortfarande tillåtet att bära hijab på universiteten. Staten, precis som den förbjöd hijab från offentliga skolor för 20 år sedan, kunde nu kriminalisera den i dessa högre utbildningsinstitutioner.

Den politiska viljan att utesluta muslimer från torget är lika närvarande som alltid. Muslimska kvinnor kunde – återigen – bli det utvalda bytet.

 

 

Originaltext: Twenty years on, the French hijab ban is normalised across the political spectrum