Dr. Mark Brauner – The Palestine Chronicle

I Gaza är svält inte ett hot. Det är en verklighet som inte bara mäts i kalorier och lik utan i något mycket mer intimt: tystnaden mellan en mor och hennes barn när mjölken aldrig kommer. Detta är inte bara en humanitär kris. Det är en biologisk och andlig vanhelgande.

En mor bringar nytt liv till världen, och i den heliga ordningen vänder sig det livet till hennes bröst och söker värme, trygghet och näring. De första dropparna av råmjölk är tjocka av antikroppar, hormoner och historia. De är det första sakramentet av omsorg, av tillhörighet. Men i Gaza, under belägring, är bröstet ofta torrt. Barnet diar och hittar ingenting. Och i det ögonblicket börjar ett band äldre än civilisationen att nystas upp.

Jag såg detta med egna ögon, medan jag utövade medicin i Gaza. Spädbarn haltar av hunger, för svaga för att gråta. Mödrar utmagrade, skamsna, desperata, deras egna kroppar tynar bort när de försökte erbjuda tröst med armar som skakade. De tittade på mig inte för medicin utan för barmhärtighet. Och allt jag kunde tänka var: det här är inte så världen ska vara.

Biologin är brutal. Svält stoppar amningen. Kortisol översvämmar kroppen under extrem stress, stänger ner prolaktin och undertrycker oxytocin. Ingen oxytocin, ingen mjölk. Ingen mjölk, ingen immunitet, ingen värme, inget hopp. Barnets tarm blir inflammerad och porös. Infektioner rusar in. Muskler förtvinar. Hjärnan, som saknar fett och glukos, saktar ner. Ett barn som inte ammas är inte bara hungrigt, det är också lösgjort från den biologiska vaggan som lär ut tillit, rytm och kontakt. Många barn dör. Om de överlever lever de i en kropp och ett sinne präglat av trauma.

Detta är mer än en tragedi mellan en mor och ett barn. Detta band är det första sociala kontraktet. Det är den första akten av att ge och ta emot, civilisationens första hjärtslag. När det kontraktet bryts, när tusentals mödrar inte kan mata tusentals barn, är det som slits sönder inte bara kött. Det är kultur. Det är kontinuitet. Det är framtiden.

Vi talar sällan högt om hur helig denna återkopplingsslinga är. När ett barn diar, suger det inte bara ut mjölk. Det skickar en biokemisk signal genom bröstvårtan till moderns hjärna, som svarar genom att frigöra prolaktin för att producera mer mjölk och oxytocin för att släppa ut den.

Detta är inte en kropp som ger till en annan. Det är två kroppar som sjunger i ett gemensamt kärleksspråk, en intim duett av andning, tryck, doft och värme. Barnet reglerar moderns fysiologi. Moderns mjölk reglerar barnets immunförsvar och hjärnutveckling. Denna ömsesidiga reglering, denna utsökta reciprocitet, är den biologiska grunden för empati.

När den återkopplingen avbryts är det inte bara näring som försvinner. Det är emotionell trygghet. Barnets nervsystem, utan moderns kroppars lugnande rytmer, blir kaotiskt. Stresshormonerna flödar in. Synapser beskärs. Framtida personlighet, framtida anknytning, framtida förmåga att älska, allt förändras. På molekylär nivå har kärleken avbrutits.

Och det är det som gör detta ögonblick i Gaza så outsägligt onaturligt. Detta är inte en långsam tragedi av torka eller missväxt. Detta är inte fattigdomens umbäranden. Detta är en konstruerad uppdelning. Detta är den aktiva nedmonteringen av den heligaste interaktion livet har att erbjuda.

Detta är svält påtvingad av politiken, en blockad som stryper inte bara varor utan även mänskliga relationer. Det är en sak att dö av hunger. Det är en annan att dö utan att någonsin ha fått den trygghet och värme som naturen avsåg. Det är en annan sorts förintelse.

Det brutna bandet blir en metafor. Barnets svält speglar människornas svält. Amningens kollaps återspeglar infrastrukturens kollaps. Moderns torra bröst är den uttorkade grundvattenförrådet, det brända olivträdet, det stängda bageriet, den desperata och våldsamma väntetiden för hjälp som aldrig kommer.

Precis som spädbarnets kropp vacklar, vacklar även samhället som kan ha fostrat dem. När spädbarn dör i sina mödrars armar av brist på mjölk är det inte bara en personlig sorg. Det är en nationell blödning och ett internationellt moralmisslyckande.

Och skadan kommer att eka i generationer. Barn som uppfostras i hunger växer upp till vuxna med hämmade hjärnor, dysreglerade hormoner och krossat förtroende. Deras sår kommer inte att förbli privata. De kommer att spridas genom relationer, institutioner och minnen. En traumatiserad generation formas i Gaza, en hungrig cell i taget.

Att separera en mor från sitt barns behov är en kränkning av både biologi och själ. Det är en kollaps av kontinuitet, en krossning av den första spegeln ett spädbarn tittar in i och lär sig att jag är älskad. När den spegeln spricker av belägring och svält blir det svårare att tro på någonting – fred, rättvisa, biologi och till och med Gud.

Detta är inte bara svält. Detta är stöld av ömhet. Det är sabotage av ett av naturens vackraste uttryck för ömsesidigt behov och ömsesidig omsorg. Det är en moralisk katastrof.

När en mor inte kan amma sitt barn dör något gammalt. Och när detta inte händer av en slump, utan av människors och politikens händer, är det inte bara svält. Det är en kampanj mot själva idén om ömhet, omsorg, arv. Det är utplåningen av framtiden, ett hungrigt spädbarn i taget.

Original text: The Milk that Never Came: How Famine in Gaza Shatters the First Bond and the Soul of a Nation