Imad Fawzi Shueibi – Voltairenet.org
Massmedierna och militär aggression mot Syrien är direkt relaterad till den globala konkurrensen om energiresurser, sade professor Imad Shuebi i en mästerlig artikel vi kommer att diskutera här. I en tid då vi bevittnar euroområdets kollaps, där en allvarlig ekonomisk kris har fått USA att samla in en skuld som överstiger 14,940 miljarder vid en tidpunkt då USA:s inflytande minskar gentemot stigande krafter som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, China och Sydafrika), står det klart att nyckeln till ekonomisk framgång och politisk dominans ligger främst i att kontrollera 2000-talets energi, gas. Och Syrien har blivit ett mål just för att det befinner sig i mitten av de största gasreserver i världen. Olja var orsaken till krigen under 1900-talet. Idag ser vi framväxten av en ny era, gaskrigets.
Med Sovjetunionens fall insåg ryssarna att kapprustningen hade lämnat dem utmatade, främst på grund av brist på energi leveranser som alla industriländernas behöver. USA, däremot, hade utvecklats utan större svårighet och införde sin utrikespolitik genom sin närvaro i oljeområden i decennier. Ryssarna bestämde då att positionera sig i de energikällor som producerar både olja och gas. På grund av sin internationella placering erbjöd oljesektorn inte goda förutsättningar och därför valde Moskva gas för att producera, transportera och massmarknadsföra.
Spelet började 1995 när Vladimir Putin beskrev Gazproms strategin: från Rysslands gas rika regioner Azerbajdzjan, Turkmenistan, Iran (för försäljning och distribution) till Mellanöstern. Sanningen är att projekten Nord Stream och South Stream kommer att visa inför historien Vladimir Putins ansträngningar för att flytta Ryssland på den internationella arenan och spela en viktig roll i den europeiska ekonomin som under de kommande decennierna kommer att bli beroende av olja och gas som ett alternativ men med övervikt på gasen som kommer att prioriteras alltmer. Därefter var det angeläget för Washington att genomföra projektet Nabbuco som en konkurrent till de ryska projekt och med hoppet om att spela en avgörande roll för att bestämma de kommande 100 årens strategi och politik.
Faktum är att gasen kommer att vara 2000-talets främsta energikälla som ett alternativ till världens minskande oljereserver och på samma gång som en källa till ren energi. Kontrollen av världens gas av de gamla makter och de framväxande makter är elementet som ger upphov till en internationell konflikt med regionala egenskaper.
Det är uppenbarligen att Ryssland lyckats läsa korten och har lärt sig läxan från det förflutna eftersom den faktor som orsakade Sovjetunionens kollaps var just bristen på kontroll över globala energiresurser, nödvändiga för att tillföra kapital och energi som den industriella strukturen behöver. Ryssland förstod också att gasen var avsedd att bli nästa århundrades energikälla.
Historien om gasens ”schackspel”
Moskva tog fram snabbt två strategier. Den första är att skapa en långsiktig kinesisk-ryskt projekt grundad på ekonomisk tillväxt av Shanghai blocket, den andra är att säkerställa kontrollen av gas resurserna. Man etablera grunden för projekten South Stream och Nord Stream, som motvikt till det amerikanska projektet Nabucco, som stöds av Europeiska unionen, vars mål var Svarta havets och Azerbajdzjans gas. En strategisk race för kontrollen av Europa och gas resurserna upprättades mellan projekten på båda sidor.
Rysslands projekt
The North Stream projektet ansluter Ryssland direkt till Tyskland genom Östersjön till Weinberg och Sassnitz, förbi Vitryssland. South Stream projektet börjar i Ryssland genom Svarta havet till Bulgarien och delas för att gå genom Grekland och södra Italien, å ena sidan, och Ungern och Österrike å andra sidan.
Det amerikanska projektet
Nabucco projektet startar i Centralasien och runt Svarta havet, det passerar genom Turkiet, där det finns infrastruktur för lagring och går genom Bulgarien, korsar Rumänien, Ungern och når Österrike, varifrån fortsätter till Tjeckien, Kroatien, Slovenien och Italien. Ursprungligen skulle gå genom Grekland, en idé som övergavs på grund av Turkiets påtryckningar.
Nabucco skulle bli en konkurrent till de ryska projekten. Nabucco var planerad till 2014, men olika tekniska problem ledde till dess uppskov fram till 2017. Efter detta uppskov började det ryska projektet att vinna kampen för gasen, men varje part försöker alltid att utöka sitt eget projekt till nya områden.
Det sista har att göra med iransk gas å ena sidan som USA ville införliva i Nabucco projektet för att ansluta det till lagring stationen i Erzurum, Turkiet. Det har också att göra med gas från östra Medelhavet, eller Syrien, Libanon och Israel.
Men i juli 2011 undertecknade Iran ett flertal avtal om att transportera sin gas genom Irak och Syrien. Därför har Syrien därmed blivit det viktigaste centrum för produktion och lagring, även kopplat till Libanon reserver. Detta öppnar upp en geografisk, strategisk och energisk område som innefattar Iran, Irak, Syrien och Libanon. De hinder som det nya projektet kämpar emot sedan mer än ett år visar intensiteten av den kamp som utvecklats för kontrollen av Syrien och Libanon. Samtidigt klargör detta vilken roll Frankrike har spelat som anser östra Medelhavet som sin egen zon av historiska inflytande och därför avsedda att tillgodose de franska intressen och där Frankrike behöver återta förlorad mark sedan andra världskriget . Med andra ord avser Frankrike att spela en roll i gas världen som, efter att ha förvärvat i Libyen ett slags ”försäkring” nu söker en ”livförsäkring” genom Syrien och Libanon.
Turkiet har för sin del känn sig hela tiden exkluderat av detta gaskrig på grund av förseningen av Nabucco projektet och det har ingenting att göra med Södra och Norra Stream projektet. Gasen från Östra Medelhavet verkar obönhörligen rinna bort från deras händer ju mer projektet Nabucco blir mindre troligt.
Axeln Moskva-Berlin
För att förverkliga sina två projekt, skapade Moskva företaget Gazprom 1990. Tyskland, ivrig att bryta sig loss en gång för alla från andra världskrigets konsekvenser, var beredd att förena sig med de två projekten, både i form av anläggningar och översyn av den norra ledningen eller lagerlokaler genom södra Stream i sitt område av inflytande, särskilt i Österrike.
Gazprom Företaget grundades i samarbete med Hans-Joachim Gornig, en tysk bekant i Moskva, tidigare vice VD för det tyska olje- och industrigas bolaget, som övervakade byggandet av rörlednings system för DDR. Fram till oktober 2011 var Vladimir Kotenev, förre ryske ambassadören till Tyskland, chef för Gazprom.
Gazprom tecknat ett flertal handelsavtal med tyska företag, i först hand med de som samarbetar med Nord Stream projektet, som jättarna E.ON, från energisektorn, och BASF, från den kemiska sektorn. I fallet med E.ON finns klausuler som garanterar förmånliga priser om priserna stiger, med vilket Ryssland ger en slags subvention ”policy” för de tyska energibolagen.
Moskva drog fördel av avregleringen av de europeiska gasmarknaderna för att tvinga bort distributionsnät från produktionsanläggningar. Med de gamla konfrontationer mellan Ryssland och Berlin bakom sig, öppnades en fas av ekonomiskt samarbete som bygger på att göra lättare den massiva skuld som tyngde Tysklands axlar, ett skuldsatt Europa under USA:s ok. Det är ett Tyskland som anser att det tyska inflytelse område (Tyskland, Österrike, Tjeckien och Schweiz) är avsedd att bli Europas centrum, utan att behöva ta konsekvenserna av en hel kontinents åldrande, eller fallet av en annan supermakt.
Gazproms tyska initiativ, joint venture bolaget Wingas med Wintershall, är ett dotterbolag till BASF som är den största producenten av olja och gas i Tyskland och kontrollerar 18 % av gasmarknaden. Gazprom gav sina viktigaste tyska partners deltagande i deras ryska aktiv på en nivå som man aldrig sett förut. Således BASF och E.ON kontrollerar var och en ungefär en fjärdedel av gasfälten Lujno-Rousskoie som kommer att livnära i stor sätt Nord Stream projektet. Och det är inte en tillfällighet om den tyska motsvarigheten till Gazprom, kallad ”den tyska Gazprom” blir ägare till 40 % av det österrikiska företaget Austrian Centrex Co, som specialiserat sig på lagring av gas och som kommer att utvidgas till Cypern.
Denna expansion är verkligen inte i Turkiets smak, ett land i stort behov av att delta i Nabucco projektet. Ett sådant deltagande skulle innebära att lagra, marknadsföra och transportera gas som skulle nå en volym på 31 000 miljoner kubikmeter per år, en siffra som skulle stiga ytterligare till 40 000 miljoner per år, ett projekt som gör att Ankara blir alltmer beroende av Washington och NATO:s beslut, särskilt med tanke på de upprepade avslag på sina ansökningar om medlemskap i Europeiska unionen.
De strategiska kopplingar som bestämmer gasens framtid blir allt viktigare på den politiska arenan på grund av Moskvas lobbying i det tyska socialdemokratiska partiet i Nordrhein-Westfalen, en viktig industriell bas och centrum för det tyska konglomeratet RWE elleverantör och dotterbolag av E.ON.
Hans-Josef Fell, ansvarig för De Grönas energipolitik har erkänt förekomsten av detta inflytande. Enligt Fell själv de 4 tyska företag med koppling till Ryssland har en viktig roll i definitionen av tysk energipolitik. Dessa företag förlitar sig på utskottet för ekonomiska relationer i Östeuropa, det vill säga med bolag som upprätthåller mycket nära ekonomiska kontakter med Ryssland och länderna i forna Sovjetblocket, ett utskott som i sin tur har ett komplext nätverk av påverkan på ministrarna och allmänheten. I Tyskland är dock diskretion regeln i fråga om Rysslands växande inflytande, baserat på principen att det är mycket nödvändigt att förbättra Europas ”energisäkerhet”.
Det är intressant att notera att Tyskland anser att Europeiska unionens politik för att lösa krisen i Europa kan hindra de tysk-ryska investeringarna. Detta skäl bland annat förklarar Tysklands ovilja att gå till euros undsättning, en valuta som är redan belastad av Europas skulder trots att det tyska blocket skulle kunna bära ensam dessa skulder. Dessutom, varje gång européerna står emot deras politik gentemot Ryssland, säger Tyskland att Europas utopiska planer inte är möjliga och att även detta kan leda till att Ryssland säljer sin gas till Asien, vilket skulle äventyra EU:s energisäkerhet.
Detta tysk-ryska intresse äktenskap har sina rötter i det kalla krigets arv, eftersom 3 miljoner rysktalande bor nu i Tyskland, vilket är det största utländska samfundet i Tyskland, först efter det turkiska samhället. Putin var också för användningen av den tidigare DDR:s ansvariga, vilket gynnade de intressen av ryska företag i Tyskland, utan att nämna rekrytering av tidigare Stasi medlemmar, såsom personal och ekonomi ansvariga för Gazprom Tyskland och finanschefen för North Stream Consortium, Matthias Warnig som enligt Wall Street Journal, hjälpte Putin att rekrytera spioner i Dresden vid den tidpunkt då Putin själv var en KGB-agent. Vi ska dock erkänna att Rysslands användning av sina tidigare relationer inte har varit till skada för Tyskland, eftersom det har gynna båda utan någon övervikt till någon av dem.
North Stream projektet, den främsta länken mellan Ryssland och Tyskland, öppnades nyligen med en ledning som kostade 4700 miljoner. Även om ledningen förbinder Ryssland med Tyskland, med tanke på det erkännande andra europeiska länder har gett till detta projekt som något som säkerställer Europas energisäkerhet, tvingades Frankrike och Holland att förklara det som ”europeisk” projekt. Det är anmärkningsvärt i detta avseende att Mr Lindner, verkställande direktör för den tyska kommittén för ekonomiska relationer med länderna i Östeuropa sade med all världens allvar att detta verkligen var ”ett EU-projekt och inte ett tysk projekt och att projektet inte skulle låsa Tyskland till ett större beroende av Ryssland.” Detta uttalande understryker den osäkerhet som utlöses av det ryska inflytandets ökning i Tyskland. Sanningen är att North Stream projektet är till sin struktur, rysk och inte europeisk.
Ryssarna kan stoppa när de vill det distributionen i Polen och i flera länder och kommer att kunna sälja gas till högstbjudande. Men Tysklands betydelse för Ryssland ligger i det faktum att Tyskland är den plattform Ryssland behöver för att utveckla sin kontinentala strategi, särskilt med tanke på att Gazprom Tyskland är en del av 25 projekt i länder som Storbritannien, Italien, Turkiet, Ungern, bland andra. Detta ger skäl att säga att Gazprom kommer att bli, snart, en av världens viktigaste företag, om inte det viktigaste.
En ny karta över Europa och världen
Gazprom ledare har inte bara utvecklat sitt projekt, men har lyckats motverka Nabucco projektet. Gazprom äger 30 % av projektet som omfattar byggandet av en andra gasledning österut, mer eller mindre samma väg som Nabucco. De som förespråkar denna andra ledning erkänner att projektet är ”politiskt” avsedd att ge en styrkedemonstration genom att bromsa och även blockera Nabucco projektet. Moskva försökte också köpa gas i Centralasien och Kaspiska havet för att begrava projektet och förlöjliga Washington politiskt, ekonomiskt och strategiskt.
Gazprom utnyttjar gasrelaterade anläggningar i Österrike, dvs. i Tysklands strategiska omgivning förutom att hyra lokaler i Storbritannien och Frankrike. De är dock de viktiga lagringsstrukturer i Österrike som kommer att användas för att rita om energikartan över Europa som levererar till Slovenien, Slovakien, Kroatien, Ungern, Italien och Tyskland. Till dessa anläggningar måste vi lägga till lagringsanläggningen som byggs av Gazprom i Katrina i samarbete med Tyskland, för att exportera gas till de stora konsumtionscentra i Västeuropa.
Gazprom byggde en gemensam lagringsanläggning i Serbien för att ge gas till Bosnien-Hercegovina och Serbien. Man har också genomfört förstudier på liknande lagringsmetoder i Tjeckien, Rumänien, Belgien, Storbritannien, Slovakien, Turkiet, Grekland och även i Frankrike. Gazprom förstärker på det sättet Moskvas position, som levererar 41 % av gasen som förbrukas i Europa. Detta innebär en väsentlig förändring i relationerna mellan öst och väst på kort, medellång och lång sikt. Även förebådar en nedgång för USA:s inflytande, representerat av missil sköldar, och förebådar inrättandet av en ny internationell organisation vars främsta pelare blir gasen. Slutligen allt detta förklarar intensifiering av kampen för gasen från Medelhavets östra kust till Mellanöstern.
Nabucco och Turkiet i trubbel
Nabucco skulle transportera gas till Österrike genom 3 900 kilometer turkiskt territorium och skulle årligen förse de europeiska marknaderna med 31 000 miljoner kubikmeter naturgas från Mellanöstern och kaspiska regionen.
Nato-USA-Frankrikes bråttom med att undanröja hinder som motsätter sig deras intressen i gasförsörjningen i Mellanöstern, främst i Syrien och Libanon, ligger i behovet av att säkerställa stabilitet och samtycke av omgivningen när det gäller infrastruktur och investeringar som krävs för gasindustrin. Den syriska svar var att underteckna ett kontrakt för att transportera iransk gas till sitt territorium genom Irak. Striden är därför fokuserad runt den syriska och libanesiska gasen. ¿Kommer den att leverera till Nabucco eller South Stream?
Nabucco konsortiet består av flera företag: REW tyska, österrikiska OML, turkiska Botas, den bulgariska Energy Holding Company och den rumänska Transgaz. 5 år sedan uppskattades de initiala kostnaderna till 11 200 miljoner, men år 2017 kan nå 21 400 miljoner. Detta väcker många frågor om deras lönsamhet eftersom Gazprom har avtal med flera länder som skulle leverera till Nabucco, som kommer att vara utan och med Turkmenistans överskott, särskilt efter de misslyckade försöken att ta över iransk gas. Det senare är en av de okända hemligheter om kampen om Iran, som korsade den röda linjen i sin utmaning till USA och Europa genom att välja Irak och Syrien för att transportera av en del av sin gas.
Så Nabuccos bästa hopp är att använda Azerbajdzjan och Shah Deniz gasfyndigheterna, som har blivit nästan den enda leverans källa för ett projekt som verkar ha misslyckats före starten. Detta bevisas å ena sidan, av de snabba undertecknandena av avtal som Moskva har ingått för inköp av källor som ursprungligen skulle försörja Nabucco och de problem som dykt upp å andra sidan med försöket att införa geopolitiska förändringar i Iran, Syrien och Libanon. Och allt detta kommer vid en tidpunkt när Turkiet kräver sin andel i Nabucco projektet, antingen genom att underteckna ett avtal med Azerbajdzjan om köp av 6000 miljoner kubikmeter gas år 2017 eller genom annektering av Syrien och Libanon i hopp om att blockera transitering av iransk olja eller mottagande av gas från Libanon och Syriens fyndigheter. Det verkar som om möjligheten att ta en plats i den nya världsordningen kräver att betala en viss mängd tjänster, allt från att ge militärt stöd till att tillhandahålla en bas för den strategiska missilskölden.
Det som kanske är det största hotet mot Nabucco är de ryska försök att stoppa projektet genom att förhandla mer fördelaktig villkor med Gazprom till North Stream och South Stream, vilket skulle motverka USA och Europas ansträngningar, minska deras inflytande och störa dessa utmanares energipolitik i Iran och/eller Medelhavet. Dessutom kan Gazprom bli en av de viktigaste investerarna eller operatörer av nya gasfält i Syrien och Libanon. Det är ingen slump att den syriska oljeminister meddelade den 16 augusti 2011, upptäckten av en gaskälla i Qara, nära Homs, vars kapacitet skulle vara 400 000 kubikmeter per dag (146 miljoner kubikmeter per år), för att inte nämna vikten av gas i Medelhavet.
Nord Stream och South Stream projekt har minskat USA:s politik inflytande som nu verkar ha halkat efter. Fiendskapens symptom mellan europeiska stater och Ryssland har tonats ner, men Polen och USA verkar ovilliga att ge upp. I slutet av oktober 2011 meddelade dessa två länder förändringen i energipolitiken efter upptäckten av europeiska fyndigheter av kol som skulle minska beroendet av Ryssland och Mellanöstern. Det verkar vara ett ambitiöst mål, men bara möjligt på lång sikt på grund av de många steg som krävs innan den kan säjas och distribueras eftersom det är en typ av kol som finns i sedimentära bergarter tusentals meter under jord, som kräver användning av hydraulisk fraktur tekniker vid höga tryck för att frigöra gasen, för att inte nämna de miljöriskerna.
Kinas deltagande
Det kinesisk-ryska samarbetet inom energisektorn är motorn i det strategiska partnerskapet mellan de två jättarna. Enligt experter är även ”grunden” till deras upprepade dubbelt veto till förmån för Syrien.
Denna operation har inte bara att göra med Kinas upphandling till förmånliga villkor. Kina kommer att delta genom distributionen av gas genom förvärv av tillgångar och faciliteter, förutom en gemensam kontroll av distributionsnät. Samtidigt har Moskva visat tecken på flexibilitet i gaspriserna, förutsatt att de får tillträde till den stora kinesiska inhemska marknaden. Därför har de kommit överens om att ryska och kinesiska experter ska arbeta tillsammans i följande områden: ”Samordning av energistrategier, prognoser och prospektering, marknadsutveckling, energieffektivitet och alternativa energikällor”.
Andra gemensamma strategiska intressen är kopplade till de risker som innebär det amerikanska projektet ”missilsköld”. Washington har inte bara anslutit Japan och Sydkorea, men i början av september 2011, bjöd in även Indien att ansluta sig till projektet. Detta har resulterat i att dessa två länders intresse skär varandra i en tid då Washington försöker återuppliva sin strategi i Centralasien eller Sidenvägen. Och denna strategi är det samma som George Bush hade satt igång (projektet Gran Central Asien) för att med Turkiets hjälp minska Ryssland och Kinas inflytande, lösa situationen i Afghanistan fram till år 2014 och tvinga Natos militära makt på hela regionen. Uzbekistan har redan antytt att de skulle välkomna Nato och Vladimir Putin har uppskattat att västvärldens intrång skulle spåra ur och sätta stopp för USA attack mot Ryssland genom utbyggnaden av axeln Vitryssland-Kazakstan Ryssland i samarbete med Beijing.
Denna översikt av mekanismerna i den aktuella internationella kampen ger en uppfattning om den nya världsordnings bildnings process baserad på militär överlägsenhet och vars fokus ligger på energi, med gas i första plats.
Syriens gas
När Israel satte igång exploateringen av olja och gas 2009, stod det klart att Medelhavet hade anslutit sig till spelet och att det fanns två möjligheter: antingen Syrien skulle bli mål för en militär attack eller hela regionen skulle kunna leva i fred, eftersom man antar att 2000-talet kommer att bli den rena energis århundrade.
Enligt Washington Institute for Near East Policy (WINEP, AIPAC:s tankesmedja), har Medelhavsområdet stora reserver av gas och det är i Syrien där de viktigaste finns. Samma institut har även utfärdat hypotesen att striden mellan Turkiet och Cypern kommer att intensifieras, eftersom Turkiet inte kan acceptera förlusten av Nabucco projektet (trots det avtal som undertecknats med Moskva i december 2011 om att transportera en stor del av gasen i South Stream genom Turkiet).
Avslöjandet av hemligheten med den syriska gasen ger en uppfattning om den enorma betydelsen av vad som står på spel. Den som har kontroll över Syrien kan styra Mellanöstern. Och från Syrien, porten till Asien kommer man att ha i sina händer ”nyckeln till det Ryska huset”, som den ryska kejsarinnan Katarina den stora sade, och även Kina genom Sidenvägen, och på så sätt härska över världen eftersom detta sekel är Gas Århundrade.
Det är anledningen till att undertecknarna av Damaskus avtalet, som tillåter den iranska gas passera genom Irak och nå Medelhavet, vilket skapa ett ny geopolitisk område och skär Nabuccos livlina, sade då att ”Syrien är nyckeln till den nya eran.”
