Miguel Peyró – Tidskrift Cascada

Stereotypernas blindhet

Kommunikation mellan människor från olika platser på jorden hindras inte av kulturella skillnader men av stereotyper.
Stereotyper är stängda diskurser om medlemmar av andra samfund som hindrar oss från att direkt uppleva erfarenheten
av att lära känna dem. De är kompakta och förutbestämda ideologier som alltid föregår själva mötet med den andra,
även om de presenteras som visdom från erfarenhet av påstådda verkliga kontakter.

Alltför många människor har valt att organisera världen utifrån stereotyper, innan de ens närmat sig med nyfikenhet,
värdighet och respekt till mänsklighetens underbara rikedom. Två fattiga fördelar verkar finnas som för dem att
agera på detta sätt.

Å ena sidan är stereotyper enklare, mer begränsade, mindre mångsidiga. Att alltid vara öppen för det oväntade, till
skillnaden innebär att ständigt omarbeta det sätt vi ser på världen, att lära sig hela tiden, att obevekligt
ifrågasätta alla våra bekväma sanningar.

Människor som omfamnar stereotyper vill inte tänka mycket. Stereotyperna delar upp den fantastiska mänskliga
mångfald i fyra eller fem enkla kategorier, i några enkla platta bilder som är lätta att lära sig, de har också den
stora fördelen att de inte rör sig, aldrig förändras. Även om samhällen förvandlas oavbrutet blir stereotyperna
desamma.

Det är möjligt att ärva far och morföräldrars stereotyper, som om de vore en byrå eller paraplyställ. Med
stereotyper behöver man aldrig fråga något, deras uthållighet fungerar som påstådd bevis på deras sanningsenlighet.

Å andra sidan stereotyper, brukar man säga, höjer moralen hos folk. De flesta stereotyper bygger på tron på en
oöverstiglig barriär mellan ”vi” och ”dem”, manikeisk barriär mellan mänskliga grupper som i huvudsak delar dem
mellan ”bästa” och ”sämsta”. Den förenklande älskare av stereotyper hör givetvis alltid till ”vi”, till de ”bästa”,
och innehållet i hans nedsättande bilder tillhör till ”dem”, de ”värstas” värld.

Kanske är det så att det sociala livet är svårt för honom, kanske måste han stå ut med förakt och förnedring i sin
miljö, kanske ligger hans självrespekt i spillror… det spelar ingen roll eftersom när han går genom de
stereotyperna han känner till om utlänningar, om de andra, återställs hans självkänsla på en gång. Han känner sig
tillhöra den strålande gruppen av de ”bästa”, han har också nu några att förakta.

Det är därför man har påpekat många gånger att de ideologier som grundas på stereotyper (politisk rasism till
exempel) lockar som flugor de förbittrade, dvs. de sorgliga människor som för att må bra med sig själva behöver
någon att hata.

Fördomen som fortsätter

Att stereotyper är förutbestämda och påhittade ideologier eller diskurser och inte fakta som erhållits från
observationer av andra, kan man bevisa på många sätt. Till exempel på grund av dess allmängiltighet, dess
upprepning. När jag bodde i Norge fann jag att många norrmän trodde om spanjorer samma saker som många spanjorer
tycker om marockaner… Hur var detta möjligt? Norrmännen som tänkte så trodde att dessa självklarheter kom från
deras faktiska upplevelser i Spanien, det som ”alla” kunde se om spanjorerna och deras sätt att vara.

Otroligt nog, många spanjorers visshet om marockaner säger samma sak, det som de faktiskt har sett i Marocko och
deras seder.

Jag kommer att nämna ett par exempel så att det inte blir alltför abstrakt.

En gång gick jag på teater i Oslo för att se pjäsen Bernarda Albas hus. Jag minns att bara efter att ridån gick upp
kunde man se vad man förstod för en grupp spanska kvinnor som har samlats. Det fanns fyra eller fem norska
skådespelerskor insvepta från topp till tå i en svart skrud som bara visade sina ansikten, de var böjda och i sina
gester visade dem bara otrygghet, rädsla och underkastelse… dessutom var och en av dem bar en stor kniv fastspänd
på sina bälten (de typiska ”latinos” som älskar att slåss och helst med knivar).

Jag föreställer mig att vilken spanjor som helst skulle bli upprörd och kränkt vid denna bild. Man ska veta att
andalusiska kvinnor inte brukar gå hel täckta och ännu mindre rädda och undertryckta. Kvinnor i Andalusien har en
tendens att alltid tala i någon fråga son rör den kollektiva gemenskapen, de är de första att ”gå ut” för att leda
kampen för sociala krav. Och aldrig går ut med en kniv hängande på bältet …

Tja, så såg norrmännen på oss, och de var, skulle vi spanjorer säga, fruktansvärt fel. Men kanske vi spanjorer som
anser som omöjlig denna scen i vårt land skulle acceptera utan att ifrågasätta den om vi fick höra att det händer i
Marocko.

De så beslutsamma och aktiva spanska kvinnor är inte tystlåtna och dold objekt… men ja marockanskorna, de måste
vara det.

En universitetskamrat, som tyvärr delade denna fruktansvärda stereotypskala, berättade det för mig tydlig och klar
en dag i Sevilla: ”De andalusiska och marockanska kvinnorna har ingenting gemensam. Här är de absolut inte tysta
eller håller sig i bakgrunden, men där borta är allt annorlunda…” Jag tror inte att den här mannen aldrig hade
varit i Marocko, men han var så övertygad om vad han sa, han kände så väl sin ”imaginära Marocko”, att han inte
heller behövde besöka det. Stereotyper är alltid sådana, absoluta, obestridliga, säkra.

Det andra exemplet kommer också från mina år i Skandinavien, där på grund av min ursprungskultur, spelade jag rollen
som representant för de ”sämstas” lag, från ”söder”. Jag kommer aldrig att glömma en grupp universitetsstudenter
som blev förvånade över att i Spanien fanns saker som astronomiska observatorier. Trots att de och deras familjer
brukade åka som turister till Kanarieöarna, deras enda kontakt med dessa öar var stränder, barer och restauranger
för turister. Turismen har aldrig varit mycket nyfiken, tvärtom, den kräver som kund snarare att man bekräftar alla
förutfattade klichéer (därav att servitörer ofta måste klä ut sig på turistplatser).

Så dessa människor som ansåg sig upplysta och världsvana visste ingenting om eller kände någon som visste något om
observatorierna på Teneriffa och La Palma. Något med sådana övertoner av konst och modernitet som ett astronomiskt
observatorium passade inte i deras stereotyper om Spanien, den var inte förenligt med ett land med siesta,
tjurfäktare och knivar.

Den spanjor som är chockad med denna berättelse borde sin tur fråga sig om han/hon tror att det finns astronomiska
observatorier i Marocko. Eftersom vi alla lär oss samma stereotyper, även om det finns några som sedan ifrågasätter
dem, vet jag att ni kommer att svara nej. Ni har säkert aldrig hört talas om de moderna observatorierna i Rabat
eller Oukaimeden, oavsett hur många resor man har gjort många till den ”pittoreska Marocko”.

Föraktets grund

Svaret på den märkliga gåtan om att i Skandinavien ser man på Spanien på exakt samma sett vi ser på Maghreb finns i
stereotypens själva natur. Stereotypen, sade vi i början, är en ideologi, inte en visdom som bygger på faktisk
erfarenhet. Faktiska erfarenheter har en plats och ett sammanhang, inte ideologier.

De finns bara i folkets huvud, och kan resa genom berättelser, media, rykten… I stereotypens manus det minst
viktiga i slutet är den tysta galleri av karaktärer som finns i bakgrunden, ”latinos” som kan bytas med ”muslimer”
eller ”svarta”. Skriptet kommer inte att lida om man ersätter tysta mörka silhuetter för andra.

Stereotypens manus, de berättelser som den innehåller, är samlingar av klichéer som endast är avsedda för att
motivera förakt för andra. Allt är försumbart ur den egna moral eller etiks synvinkel har rotat sig i de andras
land, i ”deras”, hos de andra på andra sidan av muren. ”De” kommer alltid att vara lata, tröga, smutsiga, bakåt,
sexistiska, temperamentsfulla, opålitliga, fusk benägna. För att ”vi” ska kunna tänka på oss själva som arbetsamma,
flitiga, rena, moderna, demokratiska, rationella, pålitliga och ärliga. Vi kan säga att stereotyper är i slutändan
bara moraliska diskurser, som presenteras på ett perverst sätt, bakåt, mot andra.

Således är det möjligt att hitta lösningen för ett annat problem, inte mindre spännande. Hur är det möjligt att
stereotyps älskare som inte är alls intresserad av interkulturell kontakt, av att anstränga sig för att kommunicera
och verkligen lära sig, ”vet så mycket” om de andra.

Det är så att de verkligen inte behöver ha åkt till Marocko för att veta hur marockaner är, de behöver inte ha
träffat en kines för att veta exakt hur kineserna tänker. Det räcker med att de gräver lite inom sig och fråga, mer
eller mindre medvetet, vad är motsatsen till vad jag skulle tycka är korrekt?

Och vissheten kommer till dem direkt, tydlig och öppen, ”de” gör säker det. Styrkan i hans övertygelse om ”andra”
baseras enbart på styrkan i hans förakt, i sin förmåga att hata. Det är en sorglig historia detta med stereotypers
utövare som föredrar fyra eller fem hat klichéer framför otaliga möten med världens rikedom och mångfald från vilka
de skulle kunna lära sig så mycket. De är förvisso förlorade.

Stereotypens frö

Hur upptäcker man en stereotyp? De säger sig vara pålitliga världsbilder. Hur ska vi kunna bestämma att det vi ser
om de andra är ”riktig” och inte en kliché som vi importerat från vår kultur, en enkel ihop sättning påverkat av
många berättelser, rykten, berättelser, filmer om ”andra”? Fördomarna om de annorlunda, utlänningar finns i överflöd
bland oss sedan urminnes tider. Hur kan vi känna oss säkra från deras inflytande?

Någon kanske svarar, en stereotyp är känd för sin negativa och avståndstagande innebörd. Om jag ogillar beteendet
hos en person från ett fattigare land eller ett förtryckt samhälle är troligen för att fördomarna påverkar mig, att
jag låter mig bortföras av rasismen … Denna typ av resonemang, trots sin välmening är i många fall för mig den
andra sidan av stereotyper, inte deras konspiration. Jag minns en katalansk författare som i sina memoarer skrev att
hur han plötsligt när han befann sig i USA alltid gav rätt till alla afroamerikaner vid samtliga möten. Att inte
göra så tycktes honom bidra till ”rasismen” …

Men de ”andra” är varken mer eller mindre människor som du som läser detta, eller jag. Som människor är de inte av
natur ”sämsta” eller ”bästa”, de är helt enkelt olika. Olika och unika, precis som alla människor. Att prisa de
”andra”, de som alltid man har sett ner, kan vara positiv när man talar om dem som ett kollektiv, för att motverka
många nedvärderande budskap som har uttryckts så länge.

Men det är en konstig och misstänksam praxis på individuell nivå. Att ogilla en viss person för att denne har en
viss kulturell bakgrund innebär återigen att inte erkänna denne som person, med det unika att du och jag känner
igen oss själva och fortsätter att se i denne en kliché, en exotisk karaktär, en färglös siluett. Vi ser inte någon,
men ”en …”

Detta är frön, eller kanske redan en skott av alla stereotyper, att inte se människor men kategorier. Min granne,
som jag känner igen som person, ser jag först av allt som spanjor. Först är gan en ganska unik person, sedan kommer
hans tillhörigheter, födelseort eller platsen där hans familj var under sommaren.

Vi började denna artikel med att säga att stereotyper är hinder för kommunikation. Det innebär att endast verklig
kommunikation kan befria oss från dem. Kommunicera med någon människa, utan att ta för givet någonting på grund av
sitt ursprung, sin hud och sitt språk. Kika ner i den andras avgrund utan rädsla, och upptäck att det är minst lika
djup som vår.

Anteckningar:

Miguel Peyró har en doktorsexamen i språkvetenskap från universitetet i Sevilla och är expert på interkulturell
kommunikation och medling.