Thierry Meyssan – Voltaire.com
Ryssland ingrep militärt i Ukraina för att avnazifiera landet. Men enligt västerlänningar finns det inga nazister i Ukraina. Ryssland vill invadera och annektera detta land. Detta ömsesidiga oförståelse gjorde att den ryska specialoperationen urartade till öppet krig.
Flera identiska fakta, som har förekommit i de baltiska länderna sedan 2005 och i Europaparlamentet sedan 2016, visar dock att detta inte är ett missförstånd, utan en medveten Nato-strategi.
Detta mobiliserade 53 stater att motsätta sig FN:s antagande av en traditionell resolution mot förhärligandet av nazismen.
Vid befrielsen (det vill säga i slutet av andra världskriget) var västerlänningar medvetna om det lidande som orsakades av de ideologier enligt vilka mänskligheten var uppdelad i distinkta raser hierarkiskt ordnade sinsemellan. Alla förstod att påståendet att dessa ”raser” inte kunde blandas och få fertil avkomma motsägs av fakta och endast hade kunnat segra tack vare intensiv propaganda.
Från skapandet av Förenta Nationerna och under hela det kalla kriget såg Sovjetunionen och Frankrike till att generalförsamlingen varje år antog en resolution som förbjöd nazistisk propaganda och glorifiering av denna ideologi. Denna ritual glömdes bort i och med Sovjetunionens upplösning. Överraskande nog, från och med 2020, har det inte varit möjligt att reformera konsensus kring denna fråga. Således motsatte sig 53 stater den senaste resolutionen om detta, den 17 december 2024, och 10 avstod från att rösta.
Om de allierade, både amerikanska (kanadensare, USA) och europeiska (brittiska, franska, grekiska, polska, jugoslaver, skandinaver, sovjeter etc.) under världskriget förenades mot en gemensam motståndare, så bröts denna helhet, även innan konflikten slutade, av en anglosaxisk önskan (det vill säga både vissa amerikaner och vissa britter) att fortsätta konflikten mot Sovjetunionen. Så förhandlade Alan Dulles, dåvarande chef för USA:s underrättelsetjänster i Schweiz, och hans ställföreträdare, Lyman Lemnitzer, med SS-generalen Karl Wolff 1945 om överlämnandet av nazistiska styrkor i Italien så att de kunde bekämpa sovjeterna vid sidan av USA (Operation Sunrise). Denna separata fred genomfördes inte eftersom Joseph Stalin omedelbart motsatte sig den och Franklin D. Roosevelt inte ratificerade den överenskommelse som redan uppnåtts.
Roosevelt, allvarligt sjuk, dog kort därefter, medan Dulles blev chef för efterkrigstidens amerikanska underrättelsetjänst, CIA, och general Lemnitzer blev, ännu senare, ordförande för USA:s Joint Chiefs of Staff. Som ett resultat blev CIA, och i mindre utsträckning försvarsdepartementet, gömställen för före detta nazister. Under hela det kalla kriget placerades de av anglosaxarna i ansvariga positioner i många stater i den ”fria världen” (sic), från Chile till Iran. De gick så långt som att skapa en kriminell internationell grupp, World Anti-Communist League, för att samordna sina insatser mot alla vänsterrörelser i tredje världen (1).
Det var inte förrän 1977, efter avslöjandena från senator Frank Churchs parlamentariska kommission om CIA:s brott, som president Jimmy Carter och amiral Stansfield Turner kunde skapa ordning i CIA och störta diktaturerna i Chile, i Iran och överallt annars.
Men för att kämpa mot den sovjetiska rivalen förlitade sig president Ronald Reagan och premiärminister Magareth Tatcher på en ny ideologi, islamism, och tvekade inte att utveckla den, först i Afghanistan, sedan i hela Mellanöstern. Det var för dem det enda sättet att mobilisera Muslimska brödraskapet och det arabiska folket.
Slutligen, med upplösningen av Sovjetunionen 1991, återuppstod rasistiska rörelser som tidigare var allierade med nazisterna. President Bill Clinton och premiärminister Tony Blair tvekade inte att förlita sig på dem. Det var så ”de integrerade nationalisterna” (2), anhängare till Dmytro Dontsov och Stepan Bandera, kom till makten i Ukraina.
Allt började i januari 2005, när Letland blev medlem i Europeiska unionen, och regeringen, med ekonomiskt stöd från USA:s ambassad, publicerade en bok, History of Latvia: 20th Century. Den hävdade bland annat att Salaspils-lägret, där nazisterna utförde medicinska experiment på barn och där 90 000 människor mördades, bara var ett ”korrigerande arbetsläger” och att Waffen SS var hjältar i kampen mot de sovjetiska ockupanterna. Några månader senare organiserade den en Waffen SS-parad i hjärtat av Riga, som under de föregående fyra åren, när den inte var medlem i EU (3).
Normalt sett borde hela Europeiska unionen ha protesterat. Men det hände inte. Endast Israel och Ryssland uttryckte sin indignation.
2016 presenterade polskan Anna Fotyga, som då var MEP och därefter skulle bli direktör för den polska presidentadministrationen, då en av Natos grundpelare, en resolution i Strasbourg som handlade om strategisk kommunikation (4). Det handlade om att föra EU in i informationskriget mot Ryssland och, åtminstone till synes, mot islamisterna, genom att upprätta ett system organiserat kring Natos strategiska kommunikationscentrum (5).
Det är i detta sammanhang som Europaparlamentet den 19 september 2019 antog en resolution ”om betydelsen av europeiskt minne för Europas framtid” (6). Denna text säger att genom att underteckna Molotov-Ribbentrop-pakten delade Sovjetunionen Nazirikets katastrofala mål och startade andra världskriget. Detta är uppenbarligen helt fel (7).
Idag kan nynazisterna, de ”integrerade nationalisterna” (8) utöva makten i Ukraina utan att orsaka det minsta protest från väst. Vi märker inte att deras konstitution är den enda i världen som i artikel 16 dekreterar att ”att bevara det ukrainska folkets genetiska arv är statens ansvar” (9). Vi märker inte att Volodymyr Zelensky avslutade sitt mandat för åtta månader sedan och att han illegitimt sitter kvar vid makten utan val. Vi tolkar förbudet mot oppositionella politiska partier och den ortodoxa kyrkan (10) som bestämmelser som undertrycker rysk infiltration. Vi ignorerar reningen av bibliotek (11). Vi har precis börjat bli medvetna om den ukrainska befolkningens utvandring och massdeserteringarna i deras arméer.
Allt detta borde inte förvåna oss i en tid då samma västerländska myndigheter med ett leende förklarar för oss att jihadisterna från Al-Qaida och Daesh, som just har satts vid makten i Damaskus av anglosaxarna, bara är ”upplysta islamister” (12).
Referenser:
[1] “The World Anti-Communist League: the Internationale of Crime”, by Thierry Meyssan, Translation Anoosha Boralessa, Voltaire Network, 12 May 2004.
[2] “Who are the Ukrainian integral nationalists ?”, by Thierry Meyssan, Translation Roger Lagassé, Voltaire Network, 15 November 2022.
[3] “Latvian President Rehabilitates Nazism”, by Thierry Meyssan, Voltaire Network, 16 March 2005.
[4] “European Parliament Resolution on EU strategic communication to counteract propaganda against it by third parties”, Voltaire Network, 23 November 2016.
[5] “The NATO campaign against freedom of expression”, by Thierry Meyssan, Translation Pete Kimberley, Voltaire Network, 5 December 2016.
[6] “The European Parliament claims that the Soviet Union is responsible for the Second World War”, Voltaire Network, 19 September 2019.
[7] “The Day the West Likes to Forget”, by Michael Jabara Carley, Strategic Culture Foundation (Russia) , Voltaire Network, 25 September 2015.
[8] Ibid.
[9] This article is often wrongly interpreted as dealing with the consequences of the Chernobyl disaster. However, it does not speak of the genetic heritage of Humanity, but rather of that of the ”Ukrainian people” alone. We have forgotten that Adolf Hitler was a vegetarian and an ecologist.
[10] “Washington ready to blow up the Orthodox Church”, Translation Anoosha Boralessa, and “Ukraine bans Orthodox Church”, Voltaire Network, 28 September 2018 and 5 December 2022.
[11] “19 million books removed so far from Ukrainian libraries”, Voltaire Network, 9 February 2023.
[12] “How Washington and Ankara Changed the Regime in Damascus”, by Thierry Meyssan, Translation Roger Lagassé, Voltaire Network, 17 December 2024.
Originaltext: Should we condemn or not the glorification of Nazism?
