Muqtedar Khan
I den post-upplysningens tid termen religion avser övertygelse utanför logiken, vetenskapen och politikens område. Det är en form av etik utan någon grund i filosofi och politisk teori.
Religion, precis som stam och nationell identitet, är en resurs för politisk legitimitet. Och precis som begreppet nationellt intresse legitimerar krig och diskriminerande politik mellan medborgare och icke-medborgare, utnyttjas religion också för partipolitikens intresse i många samhällen i industriländerna liksom utvecklingsländer. Därför liksom tidigare, är religionen fortfarande en källa till identitet, gränser, diskriminering, våld och förtryck även i modern tid.
I vissa samhällen agerar religion på ett grov öppet sätt för att påverka politiken och i andra är den mer subtil och mindre olycksbådande. Även i dagens Europa, där religiositet knappt existerar, yttrar sig religiös identitet i politiken i form av antisemitism och islamofobi.
Men religionen är också kraften som tar fram det som är bra i var och en av oss och får oss att agera till förmån för rättvisa, godhet, barmhärtighet och skönhet. Jag tror att när religionen fungerar som en källa till etik, gör det mycket bra. Men när den fungerar som identitet, splittrar den mänskligheten och det är inte nödvändigtvis bra.
Islam för mig är inte en religion – det är deen – ett sätt att leva. Det är en filosofi som ger mening åt den ontologiska beskrivningen av min existens. Det är en mycket dynamisk och föränderlig etik som formar min politik och livsstil. Det är en andlig väg som broar, för mig, klyftan mellan det tillfälliga och det eviga, mellan ”det som är” och ”borde vara”. Koranen är för mig en källa till tröst när jag överväldigas av den otroliga relationen mellan tid och skapande. Min tro formar också både de inre och de yttre dimensionerna av min varelse. Det avgör vem jag är på insidan och vem jag är på utsidan. Det är en kompass som visar mig var jag är och det är en ledstjärna som belyser den väg som tar mig dit jag vill gå.
Dock står varje religiös tradition i dag inför en legitimitetskris. Det är oundvikligt. Modernitets projekt som nu genomsyrar det globala medvetandet är skeptisk till organiserad religion och särskilt religiös auktoritet. De religiösa myndigheterna i alla religioner har varit behäftade med korruption och maktfullkomlighet. De är också allmänt inkompetenta och inte ofta saknar aktning och lydnad från sina egna församlingar.
I den muslimska världen, de institutioner som producerar så kallade islamiska akademiker (lärda) ligger långt efter, ibland till och med århundraden efter sekulära institutioner i grundläggande vetenskaper som filosofi, juridik, ekonomi, logik, samt politisk och juridisk teori. De saknar struktur i sin pedagogik och har ett svagt intresse av forskning, kritiskt tänkande och analys. Som en följd av detta, fatwas och påbud från religiösa auktoriteter ibland gränsar till det löjliga vilket i sin tur undergräver deras egen trovärdighet. Under de senaste hundra åren har muslimska akademiker levererat skrattretande åsikter som till exempel att telefonen är en av djävulens verktyg, att jorden är platt (under 1980-talet!), och att djinner kan utnyttjas som energikälla. Några av deras påbud undergräver den sociala sammanhållningen och andra hindrar utvecklingen. Vissa lärdas godkännande av grovt våld har orsakat ofattbara fasor på platser som Irak och Pakistan.
På grund av ständiga brister hos traditionell akademiker, har de flesta initiativ till reformer och väckelse inom islam kommit från autodidakter. Explosionen och popularitet bland autodidakter – självlärda akademiker – som Amr Khaled i Egypten, Zakir Naik i Indien, Maududi i Pakistan och även Syed Qutb i Egypten – understryker hur irrelevanta de traditionella akademiker och dess kunskap är idag. De spänningarna som har uppstått mellan svag traditionella akademiker och dynamiska autodidakter – som båda har sina anhängare men saknar utbredd legitimitet – har ytterligare försvagat den religiösa auktoriteten i den muslimska världen.
Den dalande religiösa auktoriteten har öppnat dörren för utnyttjande av religionen för politiska och personlig vinning.
Massorna, konsumenterna av religiösa kunskaper och åsikter, är så okunniga i dessa frågor till den grad att de saknar förmågan att skilja mellan äkta kunskaper och demagogi. Verkligheten i den muslimska världen är verkligen tragisk och ibland komisk.
Muslimer måste ta kunskapen på allvar. De måste sluta att förväxla förvirrande demagogiska imamer med akademiker. De måste kräva strukturerade och detaljerad förklaringar från deras lärda. Då kanske vi kan börja återställa en viss värdighet och legitimitet till de religiösa institutioner och myndigheter och religion kan bli en god kraft i stället för en splittrande och diskriminerande.
Dr Muqtedar Khan är chef för islamiska studier vid universitetet i Delaware och lärare vid Institute for Social Policy and Understanding.
