Nevzat Savas

 

Varje historia börjar på ett ställe, vid en bestämd tid och oftast är hjälten en människa. Det börjar vanligtvis med ”Det var en gång…”,”Förr i tiden…” eller ”För tusentals år sedan…” men det jag kommer att berätta är annorlunda, eftersom vår historia börjar före människans skapelse . I början av denna berättelse fanns varken tid eller plats.

 

Före tiden… före rymden…

Det fanns bara Gud, upphöjd, och det fanns inget annat än hans närvaro. Fred och prakt, skönhet och oändliga storhet tillhör endast Gud. Det fanns varken jorden eller månen solen eller stjärnorna, men bara hans gudomliga ljus. Logiken hade ingen makt och ingen förmåga att förstå det ljuset. Det är lika omöjligt som om ett barn som gräver ett hål på stranden försöker ha hela havets vatten där.

Som jag sa tidigare, före tiden… före rymden…

Gud ville skapa existensen, jorden, solen, månen och stjärnorna … Dekorera världen med blåa hav och fisk i deras vatten, med vindar som blåser, med färgglada blommor och fjärilar som spelar med dem, med de fåglar som korsar himlen…

När Gud vill något hans kommando är bara ”bli” och sedan blir det verklighet.

Gud ville att universum, världen och alla dess varelser skulle skapas på sex dagar. Därmed skapades universum, men dessa sex dagar är olika från människans dagar, eftersom en dag på jorden fullbordas med ett varv av jorden runt sig själv, naturligtvis i dessa dagar fanns varken världen eller solen… då var begreppet dagen också olika. Vi kallar dessa dagar ”de Gudomliga dagarna.”

Dessa dagar har sina egna egenheter. Kanske en gudomlig dag är lika med tusentals år, tusentals jordens sekler. Ingen vet det eftersom det är en dold information, och den är utanför gränserna för den mänskliga intelligensen. Bara om Gud vill får vi veta det.

Gud har berättat för oss att Han skapade himlen och jorden och alla varelser på sex dagar och att Han är den enda Herren och Härskaren över universum. Dessutom har alla varelser stor vördnad för Hans makt. De böjer sig för hans eviga förträfflighet och beundrar dess skönhet.

Alla varelser behöver Honom för att överleva, men han behöver inte någon eller något eftersom Han är Herren, Herren av allt, Han är den oändliga rikedomen. Alla varelser i universum behöver hans generositet. Gud skapade varelser av ljus på himlen, Han skapade änglarna som soldater under hans befäl. De känner inte till eller förstår innebörden av upproret, de lyder alltid Hans order troget.

Dessutom skapade han djinn från elden. Han gjorde dem osynliga och tillät dem att bo i himlen och på jorden. Vissa är onda, men andra är goda. De fanns också på jorden gigantiska varelser men de var rebeller och slogs blodig med varandra.

Senare ville den Gudomliga Viljan skapa människor. Han sade till änglarna:

– Jag kommer att skapa en varelse för att styra Jorden.

Änglarna tittade på jorden och såg att alla varelser var onda och upproriska. Däremot änglarna tackade alltid Gud och underkastade sig Hans eviga förträfflighet, de älskade Hans fulländad skönhet och bad till Honom. Änglarna frågade Honom för att visa deras beredskap att lära sig:

– Vill du skapa någon som sår ondska och utgjuter blod medan vi prisar dig, firar Din storhet och förkunnar Din helighet?

Änglarna var rena varelser. De tänkte inte på något annat än godhet. Därför trodde de att syftet med skapelsen var att tillbe och tacka Gud. De visste inget mer, eftersom detta var det enda målet för deras existens. Uppenbarligen visste de inte om de hemligheterna bakom skapandet av olika varelser. Gud svarade:

– Jag vet det ni inte vet. Jag vet varför jag ska skapa Adam (1), det finns så många saker ni inte vet…

Adam skulle inte vara som jordens blodtörstiga varelser men inte heller som änglarna. Han skulle vara annorlunda, en ny skapelse. Han skapades på jorden för att avslöja en stor gudomlig hemlighet, vetenskapens visdom.

Gud sade till änglarna att Han skulle skapa människan från lera och att Han skulle ge den liv och en vacker form. Då buggade änglarna framför honom. Det var inte dyrkan utan ett tecken på respekt. Den Stora Skaparen tog en handfull jord, i den fanns flera olika färger, svart, vit, gul, röd, osv. Därför har människor har olika hudtoner. Han hällde vatten på jorden och blandade ihop det till lera för att sedan ge den en människans form och själ.

Sedan rörde sig Adams kropp och blev levande. Han började andas… Han öppnade ögonen… Han såg sig omkring… Och såg änglarna som buggade utom en som stod kvar och inte ville bugga. Adam visste inte vilken sorts varelse eller vem var denne. Fortfarande visste inte han sitt namn.

Gud frågade den som vägrade lyda ordern om att bugga:

– Iblis, varför har du inte buggat framför den jag skapat med Mina händer?

Iblis svarade lugnt:

– Jag är överlägsen honom, du har skapat honom av lera och mig av eld.

– Försvinn härifrån! Du är utvisad! Jag förbannar dig tills domedagen!

Iblis uteslöts ur Guds nåd, men fortsatte att hota Adam. Han fortsatte att säga fräckt att han var överlägsen denne.

Adam blev rörd när han såg vad som hände runt omkring honom… Kärlek, rädsla och skräck… Kärleken till den enda Skapare som hade skapat honom och upphöjt bland alla varelser och som hade gett änglarna order om att böja sig framför honom. Rädsla för den gudomliga vreden, som hade uteslutit Iblis från Hans barmhärtighet. Och slutligen, skräcken frö Iblis elak behandling, full av hat som längtade efter allt ond för Adam.

Adam kände sin fiende i de första minuterna av sitt liv. När Gud gav order om att knäböja var Iblis bland änglarna. Men han var ingen ängel, men ett ont geni.

Genom att inte lyda ordern om att böja sig inför Adams existens, utestängdes han från Guds nåd. Adam insåg att Iblis var en symbol för ondskan. Och änglarna är en symbol för godhet, men honom själv? Vad betydde han? Han visste ingenting om detta, eller hade bildat sig en åsikt.

Slutligen uppenbarade Gud hans existens och strukturs hemligheter, skälen till varför han var överlägsen andra. Adam lyssnade till Gud och därmed lärde sig namnen på hela skapelsen.

Adam lärde sig vetenskapen om att namnge saker, hemligheter bakom att representera alla varelser med symboler: detta är en fågel, stjärna, träd, berg, äpple, osv. Adam lärde sig namnen på alla varelser. Här är namnet inte något enkelt, det betyder vetenskap, anledning. Syftet med människans skapelse, det mysterium som gör Adam överlägsen alla andra varelser. Och Gud talade till änglarna och sade:

– ”Säg mig namnen på varelserna!”

Änglarna tittade på alla saker, men kunde inte uttala ens ett enda namn. De erkände sin okunnighet och sa ursäktande:

– ”O vår Herre! Ära till Dig! Vi vet inte mer än vad du har lärt oss. Det är klart att du är det som Vet allt, den Vise. Vi insåg återigen att din visdom är evigt och det finns tusentals gömda hemligheter i dina handlingar.”

Och Gud sade till Adam:

– ”Berätta för dem om namnen!”

Adam nämnde alla saker och gav information om alla varelser medan änglarna lyssnade med stor uppmärksamhet och beundran. Ja, om han visste det hade han kunskapens kusliga förmåga. Det var den egenskap som gjorde honom överlägsen andra: förmågan att lära och lära ut.

Då förstod änglarna anledningen till att böja sig inför honom. Dessutom förstod de orsaken till Adams utnämning till Guds kalif på jorden, kunskap och vetenskap. Han skulle bygga civilisationer och ge form till det jordiska livet genom vetenskapen.

Ibland delade Adam vad han visste med änglarna. Men det mesta av sin tid, tillbad änglarna Gud. Ibland kände sig Adam ensam. En dag när han vaknade såg han en kvinna. Han stod och tittade på Adam med glödande ögon. Adam sa:

– Du fanns inte här innan jag sov, eller hur?

– Ja

– Så, du kom medan jag sov?

– Ja, det stämmer.

– Varifrån kom du?

– Från dig, jag kommer från dig. När du sov skapade Gud mig från ett av dina revben.

– Och varför skapade Gud dig?

– För att inte ska känna dig ensam och vi ska vara lyckliga.

– Tack Gud! Jag började verkligen känna mig ensam.

Änglarna frågade Adam namnet på kvinnan:

– Eva, sade han.

– Varför Eva? frågade änglarna.

– Därför att det är kött från mitt kött, en del av mig. Eva betyder den som är levande, varelsen.

Gud befallde Adam och Eva att bo i paradiset. De gick tillsammans in i paradiset och bodde där lyckliga med bekvämligheter, på ett avslappnat sätt. Trots att de hade också den bittraste erfarenhet i deras liv.