Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har avslutat sitt besök i USA och återvänt hem efter att enligt uppgift ha säkrat ytterligare en omgång politiskt stöd från Donald Trump. Liksom vid tidigare möten gav mötet Netanyahu diplomatisk täckning och strategisk försäkran, vilket förstärkte Israels förmåga att upprätthålla sin militära ställning i Gaza och i hela regionen med begränsad extern begränsning.

Samtalen, som hölls mellan 29 december och 1 januari, signalerade inte en förändring mot nedtrappning. Istället underströk de Netanyahus centrala mål: att bevara ett långvarigt krigstillstånd i Mellanöstern.

Det handlar inte nödvändigtvis om att upprätthålla fullskaligt folkmord i Gaza hela tiden, utan om att hålla Gazaremsan fångad i ett tillstånd av permanent instabilitet – ett tillstånd som tillåter Israel att bryta mot vapenviloavtalet från den 10 oktober efter eget gottfinnande, omkalibrera våldet samtidigt som man undviker de politiska konsekvenserna av öppet ihållande massmord.

Denna strategi blottlägger en central motsägelse i Israels officiella berättelse. Netanyahu och ledande personer inom hans extremistiska koalition hävdade upprepade gånger att Israel redan har ”vunnit” kriget. Om så är fallet, varför insistera på att hålla Gaza-akten öppen?

Svaret ligger i en konvergens av politiska, ideologiska och strategiska beräkningar.

För det första fortsätter Netanyahu att spela på möjligheten att den internationella och regionala opinionen så småningom kan bli mottaglig för etnisk rensning av palestinier från Gazaremsan – och därefter från den ockuperade Västbanken. Ihållande krigföring, humanitärt kollaps och tvångsförflyttning är inte olyckliga biprodukter av konflikten; de är viktiga mekanismer för att hålla det alternativet vid liv och politiskt tänkbart.

Denna logik förklarar Israels systematiska manipulation av bistånd, inklusive dess prutande om mat, medicin, bränsle och cement. Dessa saker har föga meningsfull koppling till styrkan i Gazas motstånd. Deras begränsning är utformad för att hålla Gazaborna hängande mellan överlevnad och död.

Det förklarar också varför Israel, efter ihållande påtryckningar, gick med på att öppna gränsövergången i Rafah från endast en sida – ut ur Gaza. Även detta är en del av ett bredare system som syftar till att driva ut palestinier från Gazaremsan stegvis, med stöd av en välfinansierad politisk och logistisk maskin som har varit i drift i månader.

För det andra utnyttjas folkmordskriget mot Gaza aktivt för att eskalera förhållandena på den ockuperade Västbanken. Under täckmantel av regionalt krig har Netanyahu och hans koalitionspartners accelererat bosättningsexpansionen, intensifierat förtrycket och drivit fram ett långsiktigt kolonialt projekt med de facto annektering med minimal internationell granskning.

Under hela folkmordet varnade många observatörer med rätta för den försämrade situationen på Västbanken – ökat israeliskt våld, massarresteringar och etnisk rensning av hela samhällen. Medan Gaza upplevde förintelse verkade Västbanken försvinna från den globala uppmärksamheten. I verkligheten var de två sammankopplade från början.

Eskaleringen på Västbanken var utformad för att uppnå liknande resultat som i Gaza – fragmentering, berövande och kontroll – om än genom andra taktiker. Till skillnad från Gaza har motståndet på Västbanken till stor del dämpats genom gemensam ”säkerhetssamordning” mellan israelisk-palestinska myndigheter.

För det tredje fyller krigets ihållande en avgörande inhemsk funktion. Genom att upprätthålla ett permanent undantagstillstånd kan Netanyahu – och den israeliska extremhögern i bredare utsträckning – bevara politisk relevans samtidigt som de skjuter upp all allvarlig uppgörelse över misslyckandena den 7 oktober och det katastrofala kriget som följde. Krig upphäver ansvarsskyldighet, splittrar oppositionen och omformar politisk överlevnad till en fråga om nationell säkerhet.

Detta mönster har upprepat sig sedan den 7 oktober 2023. Varje gång Netanyahu möttes av ökande inhemskt tryck för att utreda händelserna som ledde till kriget, destabiliserade han den inhemska politiska fronten genom att eskalera på en av flera fronter som han medvetet hade hållit aktiv.

För det fjärde skulle ett avslutande av Gaza-ärendet oundvikligen öka trycket på Israel att sträva efter en politisk lösning på ockupationen av Palestina – just vad Netanyahu försöker undvika. Varje meningsfull politisk process skulle begränsa hans förmåga att styra genom våld, krishantering och ständig eskalering.

Detta förklarar Netanyahus vägran att på allvar engagera sig i Trump-administrationens strävan efter en bredare regional lösning, trots att initiativet medvetet utformades av Washington för att överväldigande gynna Israel. För Netanyahu innebär även diskussioner om resolutioner ett engagemang för en längre, mer hållbar ”fredsprocess” – själva motsatsen till hans regeringsstrategi sedan han först blev premiärminister 1996.

För det femte utnyttjas berättelsen om ”oavslutade affärer” i Gaza medvetet för att rättfärdiga en bredare regional agenda. Gaza fungerar som både en förevändning och en testplats för att utvidga israeliska militära och politiska ambitioner till Libanon, Syrien och bortom.

Denna bedömning förstärks av Netanyahus eget språk, inklusive upprepade hänvisningar till att omforma regionen till ett ”nytt Mellanöstern” och retorik som överensstämmer med det ideologiska konceptet om ett ”Större Israel” – en långvarig strävan inom Israels högerextrema politiska fantasi. Faktum är att Netanyahu var mycket tydlig med att det senare var hans exakta mål, och förklarade i augusti förra året att han är på ett ”historiskt och andligt uppdrag” för att följa ”visionen” om ett Större Israel.

Slutligen skulle varje återgång till normalitet placera Netanyahu tillbaka i centrum för Israels olösta juridiska och politiska kriser. Att avsluta kriget skulle avskaffa skölden av undantagsväsendet och återuppta granskningen av korruptionsfall och institutionella misslyckanden.

Här har Netanyahus juridiska team spelat en avgörande roll och upprepade gånger åberopat ”nationell säkerhets”-hänsyn för att försena domstolsförhandlingar och stoppa förfaranden.

I den meningen är kriget mot Gaza inte bara en militär kampanj. Det är den grundpelare som håller ihop Netanyahus politiska överlevnad, ideologiska projekt och regionala ambitioner – en ambition han verkar fast besluten att hålla fast vid.

 

 

Original text: Teetering on the Brink of Genocide: Why Netanyahu is Keen on Prolonging the Gaza War