Romana Rubeo – The Palestine Chronicle

 

 

Den 25 maj publicerade Vatikanen påven Leo XIV:s första encyklika, ”Magnifica humanitas: Om att skydda människan i den artificiella intelligensens tid”.

Encyklika är bland de högsta formerna av påvliga dokument och används för att klargöra doktrinen, erbjuda vägledning i viktiga globala problem och forma kyrkans ståndpunkt i viktiga frågor.

Även om det är utformat som en kommentar om digital etik och reglering av Big Tech, innehåller det senaste dokumentet en skarp, institutionell attack mot modern militär strategi. Påven fördömde uttryckligen automatiserad krigföring, krävde internationella begränsningar av AI-vapen och förklarade officiellt den århundraden gamla katolska läran om ”rättvist krig” föråldrad.

Texten är en sofistikerad moralisk kritik av krigets framtid. Den kommer dock vid en tidpunkt då Mellanöstern redan fungerar som en verklig testplats för mekaniserad, algoritmisk krigföring.

I Gaza och södra Libanon upplever civilbefolkningen exakt det automatiserade våld som Vatikanen varnar för, medan regionala spänningar som involverar Iran fortsätter att eskalera genom cyberkrigföring och proxynätverk.

Denna klyfta väcker en praktisk fråga för internationella observatörer: Är den katolska kyrkans uppdaterade moraliska ramverk faktiskt rustat för att påverka dessa konflikter, eller är det bara en akademisk övning som saknar verklig hävstång?

 

Automatiserad krigföring i Mellanöstern

Kärnan i Leo XIV:s militära kritik fokuserar på hur tekniken frigör mänskligt beslutsfattande från de fysiska konsekvenserna av våld. I paragraf 199 skriver påven:

”AI tar inte bort den inneboende omänskligheten i konflikter; den kan faktiskt bara skapa konflikter snabbare och göra dem mer opersonliga, vilket sänker tröskeln för att tillgripa våld, omvandlar försvar till hot prognos och därmed reducerar offer till data.”

Medan Vatikanen behandlar detta som ett framväxande hot, noterar försvarsanalytiker att denna förändring redan har skett i Mellanöstern.

I Gaza har den israeliska armén integrerat AI-drivna målgenereringssystem, kända under kodnamn som ”Evangeliet” och ”Lavender”, för att accelerera drönarattacker och artilleribombningar. Dessa system bearbetar massiva datamängder för att kategorisera individer som mål mycket snabbare än mänskliga underrättelseteam kan verifiera dem.

Resultaten matchar påvens varning om ”opersonlig konflikt”. När militära operationer förlitar sig på automatiserad hot prognos omklassificeras civila grannskap som datadrivna målpaket, vilket sänker den moraliska tröskeln för acceptabel kollateral skada.

Därför förutspår encyklikan inte en teknik kris; den beskriver en status quo som redan används i Gaza och Libanon.

 

Dekonstruering av ”Rättvist krig”-pionjären

I över 1 500 år använde den katolska kyrkan teorin om ”Rättvist krig”, som banades väg för personer som Sankt Augustinus och Thomas av Aquino, för att utvärdera moralen i militära handlingar. Ramverket tillät nationer att föra krig under strikta parametrar, inklusive legitimt försvar, rätt avsikt och proportionalitet.

I Magnifica humanitas överger Vatikanen officiellt denna doktrin. Påven menar att moderna vapensystem, cyberkapacitet och AI-drivna precisionsverktyg rör sig för snabbt och orsakar för mycket systemisk skada för att någonsin kunna betraktas som proportionell eller ”rättvis”.

Detta teologiska skifte utmanar direkt den realpolitik som styr Mellanöstern. Israel och dess västerländska allierade, framför allt USA, försvarar konsekvent folkmordet i Gaza och aggressionen i Libanon med hjälp av språket legitimt självförsvar och proportionell respons.

Genom att förklara ”rättvist krig” död, skalar påven bort de etiska försvar som används av moderna stater för att rättfärdiga utdragna konflikter. Han attackerar uttryckligen den ”falska realismen” hos ledare som hävdar att ökade militära utgifter och automatiserad avskräckning är de enda vägarna till stabilitet.

Dessutom skapar denna hållning en skarp intern brytning inom den globala kristendomen. Medan Vatikanen rör sig mot absolut pacifism genom att avveckla ramverket för ”rättvist krig”, använder mäktiga protestantiska fraktioner, särskilt amerikanska evangeliska och kristna sionistiska organisationer, aktivt argument för rättvist krig för att försvara den regionala status quo.

Till exempel framställer opinionsundersökningar och policyuttalanden från grupper som Christians United for Israel (CUFI) och Southern Baptist Convention konsekvent Israels militära handlingar som en moraliskt obligatorisk övning i legitimt försvar.

För dessa grupper ses konflikten ofta genom ett eskatologiskt och civilisationsperspektiv, vilket validerar användningen av avgörande, högteknologisk makt mot regionala motståndare.

 

Flaskhalsen i realpolitiken mellan Washington och Vatikanen

Den strukturella utmaningen för påvens mandat är inte bara en ideologisk obalans med Mellanöstern; det är en direkt funktion av Heliga stolens relation med västmakter, särskilt USA.

Medan Magnifica humanitas positionerar kyrkan som en oberoende moralisk domare, verkar Vatikanens diplomati inte i ett vakuum.

USA är den primära geopolitiska garanten av den internationella ordning som Heliga stolen förlitar sig på, såväl som den huvudsakliga leverantören av både fysiska vapen och den algoritmiska målgenereringsteknik som används i Mellanöstern.

Genom att uttryckligen rikta in sig på teknikindustrins ”militära konkurrens” och kräva strikt offentlig tillsyn, försätter Leo XIV kyrkan i direkt kollisionskurs med Washingtons strategiska prioriteringar.

Vatikanen bjöd nyligen in västerländska teknikledare, inklusive Anthropics medgrundare Chris Olah, att hjälpa till att presentera encyklikan. Detta belyser Vatikanens försök att använda mjuk makt direkt på teknikarkitekter.

Silicon Valleys försvarstekniksektor är dock djupt integrerad med Pentagon. Att störa leveranskedjan eller de algoritmiska ramverk som används av västerländska allierade kräver att man konfronterar de statliga departement som finansierar dem, inte bara de chefer som utformar dem.

 

Slutet på neutraliteten

Historiskt sett föredrog Vatikanens diplomati strikt neutralitet för att bevara sin status som en bakkanalsmedlare. I Magnifica humanitas bränner påven Leo XIV den handboken.

Genom att introducera motprincipen ”Det finns konflikter där det är orättvist att förbli neutral” använder påven kyrkans fulla moraliska tyngd som en aktiv motståndare till modernt statligt våld.

Detta låter som en direkt intervention i Mellanösternkrisen. Om kyrkan tillämpar detta mandat på Gaza och Libanon ersätts den traditionella hållningen av försiktig medling av ett rakt på sak, institutionellt angrepp på de aktörer som driver konflikten.

Genom att gå förbi vaga uppmaningar till fred tvingar Vatikanens avvisande av neutralitet fram ett uttryckligt, strukturellt fördömande av statsstödd civil fördrivning under Israels folkmord i Gaza och brutala aggression i Libanon.

Att förklara neutralitet som ”orättvis” under vissa omständigheter innebär per definition att påven identifierar Israels och dess västerländska anhängares hyperteknologiska militära operationer som den primära motorn för orättvisa.

Denna ståndpunkt saboterar medvetet Vatikanens förhållande till Washington och europeiska huvudstäder. Påven menar i praktiken att kyrkan, om man förblir tyst eller ”balanserad” inför asymmetrisk, algoritmisk krigföring, blir delaktig.

Det förvandlar Heliga stolen från en försiktig observatör till en störande global kraft som öppet utmanar den västerländska försvarsarkitekturen, finansierar och förser dessa automatiserade dödskedjor.

 

Från diagnos till praktisk tillämpning

Magnifa humanitas bevisar att den katolska kyrkan är intellektuellt redo att analysera mekanismerna i modern krigföring. Vatikanen har framgångsrikt diagnostiserat hur automatiserade system reducerar människoliv till datapunkter för att optimera förstörelse.

En objektiv bedömning kräver dock att man tittar på påverkan framför avsikt.

USA:s försvarsbudget och israeliska målsökningsalgoritmer fungerar utifrån logiken om makt, vinst, kolonialism och statlig överlevnad, inte encyklika.

För att kyrkan ska kunna konfrontera dessa frågor effektivt kan den inte enbart förlita sig på teologiska deklarationer.

Den måste aggressivt använda sin mjuka makt för att lobba västerländska huvudstäder, störa vapentillverkarnas moraliska rättfärdigande och använda sitt stora globala nätverk för att skydda de flyktingar och fördrivna personer som påven kallar för ”lackmustestet” för modern rättvisa.

Utan den praktiska tillämpningen riskerar Magnifica humanitas att bli en elegant fotnot i en region som styrs av rått våld.

 

 

Original text: ‘Unjust to Remain Neutral’: On Pope’s Algorithmic Peace and Middle East’s Real Wars