Popular – Webislam

Att hitta nyckeln

Mycket sent på natten snurrade Nasruddin runt en lyktstolpe och tittade ner. En av hans grannar gick förbi.

”Vad gör du Nasruddin, har du tappat något?” frågade han.

”Ja, jag letar efter min nyckel.”

Grannen stannade för att hjälpa honom att leta efter nyckeln. Efter en stund kom en annan granne.

”Vad gör ni?” Frågade hon.

”Vi letar efter Nasruddins nyckel.”

Hon ville också hjälpa till och började leta efter. Efter en stund kom en annan granne som sällade sig till dem. Tillsammans letade dem efter nyckeln. Efter att ha letat en lång tid tröttnade dem. Då frågade en av grannarna:

“Nasruddin vi har försökt hitta nyckeln under en lång tid, är du säker på att du har tappat den på denna plats?”

”Nej” säger Nasruddin
”Var har du tappat den då?”
”I mitt hus.”
”Varför letar vi då här?”
”Här finns mer ljus och mitt hus är väldigt mörk.”

 

Kunskapens pris

Nasruddin bestämde sig för att han skulle kunna dra nytta av att lära sig något nytt och gick till en berömd musiklärare:

”Hur mycket kostar att lära mig att spela flöjt?” Frågade Nasruddin.
Tre silver bitar den första månaden, sedan en bit silver per månad sa läraren.
”Perfekt!” sade Nasruddin ” jag kommer att börja i andra månaden.”

 

Den perfekta kvinnan

Nasruddin pratade med en vän.

”Tänkte du aldrig på att gifta dig?”

”Ju, jag tänkte på det, sade Nasruddin. ”I min ungdom, beslöt jag mig på att hitta den perfekta kvinnan. Jag korsade öknen och kom till Damaskus där träffade jag en mycket söt och andlig kvinna, men hon visste ingenting om denna världs ting. Jag fortsatte min resa och åkte till Isfahan där jag fann en kvinna som kände världens ting och andens sfär, men hon var inte snygg. Då bestämde jag mig för att åka till Kairo, där åt jag middag hemma hos en söt flicka, hon var religiös och medveten om den materiella verkligheten.”

”Varför gifte du inte dig med henne?”

”Ack, min kamrat! Tyvärr ville hon också ha en perfekt man.”

 

Skenet bedrar

Nasruddin berättade att en gång gick han till ett badhus dåligt klädd. Han fick ingen bra behandling och när han gick ut lämnade han ett guld mynt som dricks.

Följande vecka var han rikt klädd när han gick till badhuset och de fjäskade för honom. När han gick lämnade han ett kopparmynt och sade: ”Det här är dricksen för förra veckans besök och förra veckans dricks var för dagens behandling.”

 

Hur ska man gå?

Folk frågade Nasruddin, ”Hur ska vi följa ett begravningståg, längst fram, bak eller vid sidan?”

Nasruddin svarade: ”Det spelar ingen roll så länge du inte går in i kistan!”

 

Tacksamhet

En dag medan Nasruddin arbetade på sin gård fick han en tagg i foten. Otroligt nog sade han: ”Tack min Gud, tack!” och fortsatte: ”Det är en välsignelse att i dag jag inte hade mina nya skor!”

 

Vikten av månen

Nasruddin gick in i ett tehus och deklamerade: ”Månen är mer användbar än solen.” ”Varför?” frågade man honom.

”Eftersom på natten behöver vi alla mer ljus.”

 

En tung mantel

En natt hörde folket ett hemskt ljud från Nasruddins hus. Nästa morgon så fort de steg upp, gick alla att besöka honom och frågade: ”Vad var det för oväsen?”

”Min mantel föll till marken” svarade Nasruddin.

Men ”kan en mantel göra ett sådant oväsen?” frågade de honom

Han svarade, ”Visst, om du är i den, som jag var.”

 

Ett öm öga

Utifrån de rapporter Kalifen hade fått, nämnde han Nasrudin till domstolens senior rådgivare. Och eftersom Nasruddins myndigheten inte kom från hans egen kompetens utan kalifens beskydd, blev Nasrudin en fara för alla som kom att konsultera honom, vilket framgår i följande fall:

”Nasruddin du som är en man med erfarenhet”, sade en hovman, ”känner du något botemedel mot ögonvärk? Jag frågar eftersom jag har otroligt mycket ont.”

”Låt mig dela med mig en av mina erfarenheter” sade Nasruddin. ”Jag hade en gång en tandvärk, och jag fann ingen lättnad förrän jag drog av den.”

 

Anksoppan

En dag kom en bonde kom för att hälsa på Nasruddin, lockad av dennes berömmelse och ivrig att komma nära den mest kända mannen i landet. Han tog som gåva av en vacker anka.

Nasruddin, mycket hedrad, bjöd mannen på middag och att tillbringa natten i sitt hem. De åt en utsökt soppa gjort av ankan.

Nästa morgon återvände bonden till sin mark, glad över att ha spenderat några timmar med en så viktig person. Några dagar senare gick bondens söner till stan och när de återvände gick de till Nasruddins hus.

”Vi är barn till mannen som gav er en anka” presenterade sig de. De togs emot och blev bjudna på anksoppa.

En vecka senare knackade två unga män på Nasruddins dörr.

”Vilka är ni?” Frågade Nasruddin.

”Vi är grannar till mannen som gav er en anka.”

Nasruddin började ångra att han accepterade ankan. Men han log sitt bästa leende och bjöd sina gäster att äta. Åtta dagar senare kom en hel familj och frågade efter hans gästfrihet.

”Och vilka är ni?”

”Vi är grannar till grannarna av mannen som gav er en anka.”

Nasruddin låtsades vara glad och bjöd dem att äta middag. Efter en stund kom han med en stor skål fylld med varmt vatten och försiktigt fyllde han gästernas tallrikar. Efter att ha smakat soppan, sade en av dem:

”Men… Vad är det här, ädla herre? Vid Allah vi har aldrig smakat en så intetsägande soppa!

Nasruddin svarade bara ”Denna soppa är från soppan till anksoppan som Jag med glädje bjuder till grannar till grannarna av mannen som gav mig en anka.”

 

Honungen i elden

Nasruddin värmde honung i elden när en vän kom oväntat.

Honungen började koka och Nasruddin bjöd det till hans besökare. Det var så varmt att besökaren brände sig.

”Gör något!” sade vännen.

Nasruddin tog sedan en fläkt och viftade med det ovanför kastrullen… för att kyla honungen.