Antony Loewenstein – Middle East Eye

 

 

Hur hotfull är en israelisk film om krigsförbrytelser och AI-aktiverat massmord i Gaza?

Släpp den under en israelisk valkampanj och se nästan hela det politiska etablissemanget falla över sig själva för att förtala, skämma ut och hota filmskaparna, samtidigt som de försvarar Israels kampanj i Gaza som ädel, berättigad och berömvärd.

Den nyligen släppta dokumentären, Naza, av de israeliska filmskaparna Yuval Abraham och Rachel Szor, beskriver de utarbetade sätten på vilka israeliska militärplanerare har släppt helvetet lös på palestinier i Gaza sedan 7 oktober 2023, utan att bry sig om risken för civil skada eller död. I själva verket var målet ett blodbad.

Verkligheten av denna förödelse har rikligt dokumenterats av palestinska journalister i Gaza, som dödas i ett aldrig tidigare skådat antal av den israeliska armén.

Filmen bygger på Abrahams arbete de senaste åren och avslöjar i detalj de system som Israel har utvecklat för att hitta nya mål i sin folkmordskampanj.

Dessa verktyg kommer oundvikligen att säljas av Israel till andra nationer som är angelägna om att replikera dess handlingar i Gaza, med stöd av Silicon Valley-företag som Palantir, Amazon och Google, som har blivit viktiga stödjare till Israels krigsmaskin.

Ett viktigt israeliskt mål efter den 7 oktober var inte att peka ut och rikta in sig på Hamas ”terrorister” i Gaza, utan snarare att engagera sig i en kampanj av massmord och förstörelse. Enligt denna definition har Israels krigsmål uppnåtts.

 

Ingen kritik tolereras

Mina egna israeliska källor har bekräftat att den israeliska regeringen, militären och underrättelsetjänsten kände sig förödmjukade efter Hamas-attacken den 7 oktober och åtagit sig att uträtta blodbad på alla palestinier i Gaza.

Att göra ett normalt liv omöjligt i det belägrade territoriet var målet. Israel talar fortfarande om att tvångsföra alla palestinier från Gaza.

Men Naza avslöjade mörka sanningar om det vanliga israeliska samhället, från extremhögern till den förment upplysta mitten och vänstern, där ingen kritik mot den israeliska militären tolereras. Folkmordsglöden i Israel kan faktiskt inte skyllas enbart på premiärminister Benjamin Netanyahu.

Även om praktiskt taget ingen av Nazas kritiker har sett den, och även om det är helt legitimt att ifrågasätta aspekter av filmen, har jag tappat räkningen på antalet pro-israeliska och pro-palestinska influencers som syftar till att slänga Abraham och Szor av väldigt olika anledningar.

Men genom att dyka upp mitt i en hetsig israelisk valkampanj, den första sedan attacken den 7 oktober, har Naza-debatten förvandlats till något annat: en proxy för det israeliska samhället och hur det hanterar oliktänkande och kritik. På bevisningen misslyckas det totalt.

Detta borde inte komma som en överraskning. I Israel är det helt accepterat att demonisera och utesluta arabiska politiska partier. Att inte förklara sig lojal mot sionismen räcker för att arabiska partier ska kunna stängas ute.

Netanyahus parti Likud – vars ideologi inte skiljer sig nämnvärt från den judiska överhöghetsfilosofi som förespråkas av extremisten och ministern Itamar Ben Gvirs parti – meddelade nyligen att de avser att hindra alla arabiska partier från att ställa upp i val, med motiveringen att ”det inte finns någon plats i Knesset för dem som skadar [israeliska] soldater”. I onsdags röstade Israels centrala valkommitté för att underkänna flera arabiska partier, även om beslutet kan komma att upphävas av Högsta domstolen.

Netanyahu tillämpade samma logik efter att Naza släppts fri; han uttryckte en förhoppning om att kunna driva igenom lagstiftning som gör det möjligt att frånta personer medborgarskapet om de förtalar den israeliska armén. Det är en skrämmande tanke, mer typisk för en teokrati eller diktatur – och ett troligt scenario om Netanyahu vinner valet den 27 oktober.

 

Lydnad och tystnad

De djupgående problemen i Israel har dock inte orsakats enbart av Netanyahu. Han är symtomet på ett betydligt större tillstånd av ohälsa: en inåtvändhet som premierar lydnad och tystnad.

Israels identitet är nära sammankopplad med idén om lojalitet mot en specifik tolkning av judendomen – en tolkning som saknar intresse av att välkomna människor med andra övertygelser. Att offentligt ifrågasätta den israeliska arméns moral eller anklaga staten för folkmord räcker för att man ska bli utfryst och utsättas för dödshot.

Samtidigt som stora delar av omvärlden med rätta anklagar den israeliska militären för krigsförbrytelser och etnisk rensning i Gaza och på det ockuperade Västbanken, bevittnade jag själv hur den breda allmänheten i Israel reagerar under ett nyligen genomfört besök: reaktionen präglas antingen av ren förnekelse eller av stolthet. Förnekelsen är lättare att förstå, även om den inte är mer acceptabel för den sakens skull.

Efter att ha skrivit om Israel och Palestina i nästan 25 år har jag aldrig tidigare upplevt en tid då israeliska brott så ogenerat har hyllats, spridits och mötts av bifall från den breda israeliska allmänheten – snarare än att döljas eller betraktas som skamliga. Från hyllningar av israeliska soldater som våldtar palestinska fångar till krigshetsande propagandister som skriker efter palestinskt blod, död och fördrivning – sjukdomen i det israeliska samhället förstärks av en stat som sällan känt något ansvar för sina handlingar.

Det kommande israeliska valet kommer sannolikt inte att ändra på detta. De främsta sionistiska kandidaterna tävlar om vem som är mest rubbad när de talar om – och inte med – ockuperade palestinier. Ingen kräver ett slut på den etniska rensningen. Tvärtom är det ofta mer dödande och barbari som efterfrågas.

Att Netanyahu eventuellt lämnar scenen vore välkommet, men liberala sionister i västvärlden som hoppas på en uppfräschad image kommer att bli djupt besvikna. Detta är Israel. Världen kan inte glömma de senaste tre årens hänsynslösa framfart i Mellanöstern.

Mycket få israeler eller palestinier stöder numera tvåstatslösningen, vilket förhoppningsvis påskyndar dess avveckling. Många amerikaner motsätter sig nu Israels agerande, och många amerikanska judar ser israeliska grymheter som en orsak till den ökande antisemitismen.

Enligt min mening bör de få israeliska judar som kraftfullt motsätter sig Israels brott hyllas och skyddas – från krönikören Gideon Levy till Abraham och Szor. Samtidigt skulle de alla hålla med om att det viktigaste är att stoppa och rulla tillbaka Israels aktiviteter på det ockuperade Västbanken samt i Gaza, Libanon, Iran och på andra håll.

Val är avgörande i varje fungerande demokrati. Men vad händer om en majoritet av väljarna kräver ännu mer blodsutgjutelse och kolonisering i den judiska säkerhetens namn?

 

 

Original text: As elections loom, Naza controversy strikes at the heart of Israel’s crisis