Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

 

”Page Six Hollywood” förklarade nyligen: ”Krig med öppna brev bryter ut mellan pro-israeliska och pro-palestinska falanger i Hollywood.” För bara några år sedan hade en sådan rubrik verkat otänkbar.

Artikeln beskrev en alltmer öppen kamp mellan pro-palestinska och pro-israeliska krafter inom underhållningsbranschen. På ena sidan står artister och andra branschprofiler som tar tydlig ställning mot Israels folkmord i Gaza; på den andra sidan finns försvarare av Israel som försöker förneka folkmordet trots ovedersägliga bevis.

Men även denna beskrivning missade att berätta hela historien. Det som nu utspelar sig är betydligt mer avgörande än ett gräl mellan kändisar eller ett ”krig med öppna brev”. Det är en del av en växande kulturrevolution i det amerikanska samhället – en rörelse som nu har nått de högsta skikten av landets kulturetablissemang. Och i den kampen håller Israel på att förlora – och förlora stort.

Även om artikeln medgav att stödet för Palestina har blivit tillräckligt starkt för att öppet splittra Hollywood, dolde den omfattningen av den pågående förändringen genom att framställa situationen som ett ”krig” mellan två falanger.

Långt innan israeliska filmskapare, produktionsbolag och skådespelare etablerade en betydande närvaro i Hollywood, lyfte branschens kulturella infrastruktur rutinmässigt fram Israel vid varje givet tillfälle. Film och tv skapade en glättig bild av en heroisk nation vars grundande och fortsatta överlevnad framställdes som mirakulösa, samtidigt som det fördrivande och det våld som låg till grund för denna berättelse i stort sett osynliggjordes.

Palestinier, araber och muslimer framställdes däremot nästan undantagslöst i negativ dager: som den ociviliserade och hotfulla ”andre”, som påstods sakna såväl legitima anspråk på civilisation och igenkännbar moral som en historia eller identitet värd att ta på allvar.

Hollywood spelade faktiskt en central roll i den systematiska avhumaniseringen av palestinier inom västerländsk populärkultur. När tusentals skådespelare, filmskapare, producenter och konstnärer börjar ta principfasta offentliga ställningstaganden för Palestina – ofta med betydande yrkesmässig risk – kan vi därför med säkerhet tala om ett kulturskifte av historiska proportioner. Susan Sarandon, Mark Ruffalo, Penélope Cruz, Javier Bardem, Joaquin Phoenix, Tilda Swinton, Olivia Colman, Emma Stone, Cynthia Nixon och Riz Ahmed är bara några av de mest framträdande namnen på en ständigt växande lista över moraliskt drivna och modiga artister som utmanar ett föråldrat branschetablissemang.

Berättelsen sträcker sig dock långt utanför Hollywood. Tänk bara på den stora kontrovers som nyligen blossade upp i USA efter att Macklemore strukits från de återstående datumen på Ed Sheerans ”Loop Tour”.

Macklemore är långt mer än bara en pro-palestinsk sångare. Den Grammy-belönade rapparen och låtskrivaren är en begåvad politisk berättare vars karriär har förenat stora konstnärliga framgångar med ett ihållande engagemang för sociala frågor. Sedan folkmordet inleddes har han framträtt som en av de starkaste rösterna för solidaritet med Palestina, både i USA och internationellt.

Under Sheerans nyligen genomförda konserter på MetLife Stadium i New Jersey uttryckte Macklemore solidaritet med palestinierna i Gaza och på det ockuperade Västbanken, krävde ett ”fritt Palestina” och framförde ”Hind’s Hall” – sin protestlåt till minne av Hind Rajab, det palestinska barn som dödades av israeliska styrkor i Gaza.

Reaktionen på Macklemores modiga ställningstagande lät inte vänta på sig, men var också förutsägbar. Miljardärerna som kontrollerade arenorna tog till det vapen de fortfarande hade tillgång till: ekonomisk makt. Robert Kraft, ägaren till Gillette Stadium, vägrade låta Macklemore uppträda där.

Sheeran, som tycktes underskatta situationens allvar, gick i försvarsställning. ”Jag är inte medskyldig”, förklarade han och hävdade att beslutet att stoppa Macklemore fattats av arrangören snarare än av honom själv. Men ett så svagt agerande från en av världens mest inflytelserika musiker – särskilt när en artist på hans egen turné straffades för att ha höjt rösten – kunde knappast framställas som en politiskt ”neutral” hållning.

Förr i tiden hade historien kanske slutat där. Macklemore hade isolerats och hans karriär äventyrats, medan Sheeran, arrangörerna och arena ägarna hade klarat sig i stort sett oskadda.

De dagarna är förbi. Den globala solidariteten med Macklemore – och därmed med Palestina – spreds så snabbt att de ansvariga tvingades komma med en rad defensiva och ibland motsägelsefulla förklaringar.

Då var skadan emellertid redan skedd. Sheeran möttes av växande krav på bojkott, protester och till och med att hans musik togs bort från en irländsk radiostation. Finneas, Lukas Graham och Aaron Rowe hoppade av turnén, och även Beoga, Sheerans kompband, drog sig ur. Artister och offentliga personer började tala öppet om folkmordet, yttrandefriheten och miljardärers makt att diktera konstens politiska gränser.

Även poddare och kommentatorer i sociala medier mobiliserade sig; de nådde miljonpublik och fördjupade sig i kontroversen. De började ställa frågor om vem Kraft egentligen var och granskade hans långvariga relation till Israel, hans kampanj mot BDS och det enorma finansiella maskineri som låg bakom hans politiska opinionsbildning.

Försöket att straffa Macklemore ledde i slutändan till att Kraft, Sheeran och själva underhållningsetablissemanget granskades hårdare än någonsin tidigare. Deras agerande tystade inte budskapet om palestinsk frihet – tvärtom förstärkte det budskapet.

I grund och botten handlar detta inte om två artister som ligger i fejd med varandra, precis som Hollywoods förvandling inte kan reduceras till två läger som utbyter öppna brev. Båda delarna är uttryck för en betydligt större kulturell omvälvning med rötter i det amerikanska gräsrotsamhället, där människor med vitt skilda bakgrunder äntligen öppnar ögonen för Israels brott och det enorma inflytande som Tel Aviv länge har utövat över deras land.

Bortsett från en och annan opinionsundersökning hamnar denna berättelse sällan i rubrikerna. Men när pendeln svänger så här kraftigt kan varken Krafts pengar eller de arenor han kontrollerar hejda rörelsen.

De kan inte heller tysta Macklemores rop ”Free Palestine” – ett rop som nu ekar hos miljontals människor världen över.

 

 

Original text: Don’t Stop the Music: On Macklemore, Palestine and America’s Cultural War