När något blir

Victoria Jorrat – Webislam

Äntligen var dagen för min sista tentamen här, den sista i min yrkesutbildning. En känsla av fullkomlighet I
förskott fick mig att känna att jag var redan klar med min utbildning. Jag hade studerat en hel del även om mitt
sinne och min själ hade inte varit på sin bästa nivå.

Det var den 20 december, och jag satt larmklockan till fem på morgonen, men jag kunde inte somna och minuter innan
klockan ringde, stängde jag den för att förhindra att den irriterande och välbekanta ljud skulle nå mina öron. Jag
ville känna mig ändå energisk och optimistisk.

Under den senaste månaden hade jag försökt med hela mitt hjärta att få min stackars själ att återhämta sig från det
hårdaste slag som hittills hade drabbat den samtidigt som mitt huvud studerade obevekligt för att inte ge mina ögon
någon tid att sörja.

Efter att snabbt läst igenom mina anteckningar, ätit frukost och klätt på mig, gick jag till universitetet, med
morgon kylan och med tillräckligt tid för att tänka om det som jag manga gånger redan hade tänkt om. Hur kommer jag
att fortsätta leva mitt liv utan honom? Och min starkaste sida kämpade mot den mest realistiska.

Det kommer att ta tid men jag kommer att återhämta mig. Jag var aldrig riktig lycklig med honom. Varje minut bredvid
honom var en njutning och glädje, men utan att leva och tröttande. Varje dag var kärleken mer uppriktig och ju mer
uppriktiga vår kärlek växte desto närmare kände vi det kommande farväl.

Jag vågade aldrig fråga honom hur han skulle kunna lämna mig, men jag såg med mina egna ögon från den dörr jag går
nu ut till min tentamen, hur han gick utan att titta tillbaka, utan att se hur jag kollapsade på golvet, utan att se
hur mitt liv upphörde att existera, utan att vilja se att jag bara såg min framtid vid hans sida.

Att känna kylan på morgonen var mycket trevlig, särskilt i ansiktet. Jag gick med händerna i fickorna och tittade
ner, djup begravd i mig själv… hur skulle kunna oroa mig tentamen? Mitt liv var helt krossad. Jag insåg plötsligt
att jag återigen plågade mig själv med mitt elände.

Att djupt andetag, jag tittade på luftens skönhet och min stads skönhet, och återigen kände jag mig optimistisk och
energisk för att funna få tillbaka min låtsad lycka, åtminstone tills jag hade slutfört tentamen. Jag tänkte på hur
fort denna månad hade gått, egentligen, en månad utan honom.

Efter fyra timmar skrivande, gick jag likgiltig tillbaka hem. Det är gjort nu, sa jag till mig själv, nu får jag
minnas hur just den 20 december för tre år sedan föreslog han att vi skulle lära känna varandra. Varför bad han om
det om han viste att han skulle åka i väg? Och med en lite varmare kyla på grund av solen mitt på dagen kom jag hem.

Jag tog av min jacka, och medan jag gjorde det ringde telefonen. Utan tid att lämna ifrån mina saker, svarade jag,
Hallå? Maria? Ja, sa jag förvirrad. Det är jag, Said, sa hans röst från andra sidan av Medelhavet. När kommer dina
föräldrar att vara hemma? Jag vill be om deras välsignelse för att gifta mig med dig.