Farouk Ait Nasser – Webislam

Med krisen blev kritiken av det kapitalistiska systemet hårdare än någonsin, den är på allas läppar och skapar en djup oro hos alla som lider av det, vilket förvandlar dem till pessimister, professionella kritiker och människor som ser sig i spegeln i en nära framtid och de verkar inte gilla det de ser.

Som en av dagens snobbery verkar det som nu förstår man bättre bakgrunden för begreppet konsumtion och fenomen som den planerade och inducerade inkurans. Så det är ett faktum om vilket alla talar om och många verkar förstå det rätt. Det finns till och med de som hävdar att de har lösningar och alla slutar med att skylla alla politiker för att sakna dem, och fokuserar sin ilska mot regeringen, som om inte har den magiska stafettpinnen för att beordra marknaderna att dansa till deras takt, det slutar med att alla vänder sig mot den.

Den ekonomiska krisen är fortfarande en källa till debatt och diskussion, den skrämmer, chockerar både barnen och deras föräldrar eller farföräldrar, alla verkar vilja lämna det bakom sig. Staten, människor och banker tycks hata den. Krisen gynnar inte någon, och om den gör det, är det få som skulle erkänna det offentligt. Varje klok ekonom som har lösningar fångar all uppmärksamhet och en hel nations öron.

Krisen är en mur av besvikelse mot vilken många av västvärldens unga (i de mest drabbade länderna) ivriga efter en lovande framtid, som den deras föräldrar hade, kolliderar skoningslöst. Krisen är en fiende för optimisterna som ständigt tvingas ändra perspektiv. Krisen är där men man vet inte med säkerhet för närvarande, hur man kan undkomma det. Den verkar kräva allt fler offer och uppoffringar till vissa länder som har ingen garanti om att de kan återgå till vad de var, därmed förvandlas ett modernt land i en annan utmattad och komplexbunden av det trauma som innebär svindlande förändringar. Kan det inte vara så att för länge sedan, i en tid präglad av ”härliga västerländska kolonier” de lätta och otaliga stora intäktskällor, barbarernas ”civilisation”, som synonym för exploatering som utformades av då tidens västerlänningar var en mycket praktisk enkel och genial lösning enligt den etnocentriska tänkesätten?

Nu har européerna fortfarande något att skryta med gentemot öst, ”demokrati”, och fortfarande tror att demokrati kan exporteras även om den styrs deras marknaders diktatur som gradvis förslavar sina medborgare, berövar dem deras rättigheter, demonterar välfärdsstaten som många har kämpat för och även börjar sakta tyna bort alla motiv för nationell stolthet (den bortskämda egoismen kan också noteras på listan över krisens dödsfiender). Men, oh! reglerna ändras, man kan inte längre invadera ”barbarerna” utan komplikationer eller konsekvenser för att utnyttja deras resurser och översvämma deras marknader med kolonnernas varor och inte heller verkar ha varit till stor hjälp globaliseringen, förutom för ett formidabelt land, Konfucius land.

Men om vi slutar att tänka en stund om den tragiska verkligheten i södra Europa, som vi alla känner en djup smärta för, särskilt för de mest drabbade, beskriver inte denna kritiska situation med den ekonomiska krisen helt tredje världens veklighet? Arbetslöshet, fattigdom, korruption och social ojämlikhet, missgynnade ungdomar, som författare till denna artikel, utan möjlighet till sysselsättning i utvecklingsländer på grund av korruption och dess konsekvenser, såsom svågerpolitik. Länder där krisen har ett annat namn, till vilket läggas till bristen på verklig demokrati och infrastruktur, denna eviga kris som inte bör kallas kris utan en daglig sorgligt verkligheten men permanent.

Nu om vi går till trevliga saker, Ramadan, och därmed kan ställa frågan som vilken bra muslim som helst skulle veta väldigt noga. Det är så att en av de dygder som Ramadan lär oss är att berövas många grundläggande behov under en viss period, behov som många är berövade på obestämd tid.

Med Ramadan erfar man andras lidande pga. på bristen på resurser som drabbar andra, de fattiga. Så detta är en gudomlig visdom, det samma kan gälla för den ekonomiska krisen, Tredje Världens avsaknad av resurser flyttas till den första världen, vilket skapar en slags Ramadan. Men detta omvandlar deras värderingar, man går över till begrepp som solidaritet och börjar diskutera en filosofi i överensstämmelse med en familjär ekonomi, en ekonomi som stärker banden mellan föräldrar och barn (helt enkelt för att de måste dela en lägenhet och lära sig att leva under samma tak) vilket bryter med individualismen och den glupska sug efter konsumtion som skapad och främjad av kapitalisterna. Det är uppenbarligen att inte alla drabbas av konsekvenserna av denna ekonomiska situation. Men av de drabbade väntar man ska kunna lära sig att ta fram dess positiva sida. Västvärldens folkliga visdom bör ta del av de lärdomar som den ekonomiska krisen lär ut.