Brendan O’Neill – Spiked
Den här veckan fick idén om ”den muslimska världen” ett jäkla stryk. Föreställningen om en ummah har lämnats i spillror. Fantasin om ett globalt folk med gemensamma intressen och erfarenheter – nästan en islamisk klass – är nu säkert kaput. För medan woke aktivister i väst fortfarande tala om muslimer som ett block, om inte en klump, någon annanstans i världen är muslimer i krig. Två av de mäktigaste nationerna med muslimsk majoritet, Iran och Pakistan, kom farligt nära en total konflikt denna vecka. Säg mig: vem ska det ”muslimska samfundet” i Storbritannien eller USA eller Kanada stödja i denna våldsamma gränsskärmytsling?
I flera år har det funnits en gapande koppling mellan hur västerländska observatörer talar om muslimer och den faktiska muslimska erfarenheten. Mellan våra eliters reducering av muslimer här i väst till en enda enhet, en skara som tror på samma saker och känner samma smärta, och den växande balkaniseringen av världen med muslimsk majoritet. Västvärldens åsiktsväktare kritiserar ofta kändisar för att de behandlar Afrika som ett enda land, och ändå är de lika skyldiga till att platta ut de religiösa, kulturella och territoriella komplexiteten i den muslimska upplevelsen. Deras bråttom att skapa en ny förtryckt klass, ett folk som de skulle kunna leda som en del av deras anklagelse mot västvärldens ondska, har ironiskt nog förnekat muslimer från deras mångfald, och till och med deras mänsklighet.
Den här avkopplingen har verkligen vaknat till liv de senaste veckorna. Allt snack i rättänkande kretsar i väst har handlat om muslimsk enhet. Både ”det muslimska samfundet” här borta och ”den muslimska världen” mer allmänt är som ett i sin ilska mot Israel och kärlek till Palestina, får vi veta. Reuters använde den svepande termen ”muslimsk fientlighet” för att beskriva atmosfären i både väst och öst. Medier i USA och Europa rapporterar frenetiskt att ”muslimska väljare” kan hoppa av Joe Biden över hans stöd för Israel och vända sig mot Labour i Storbritannien, på grundval av att Keir Starmer har varit otillräckligt pro-Palestina. Den termen, ”muslimsk väljare”, frammanar en bild av en likadan, ensamstående medborgare, som troget slingrar sig till valstugan för att registrera den enhetliga ”fiendskapen” som hans goda känsla.
Saker och ting är mer komplicerade. Det är de alltid. Väktarna kan få en kick av att rapportera om ”den muslimska världens” anti-Israel, anti-västlig raseri, men de är snarare blygsamma mot den världens fräcka misslyckande att erbjuda hjälp till civila i Gaza. Egypten, som gränsar till Gaza, vägrar till exempel att ta emot flyktingar från Israel-Hamaskriget. De skulle tydligen utgöra ett säkerhetshot. Otaliga liv kunde ha räddats om Egypten hade tillåtit byggandet av flyktingläger på Sinai. Vi hör dock lite av Egyptens delaktighet i Gazabornas lidande, eftersom vår aktivistklass föredrar den moraliska spänningen att heja på ”muslimsk fientlighet” mot Israel och västvärlden framför den svåra uppgiften att analysera arabstaternas ödesdigra svek mot det palestinska folket.
Det finns 22 arabstater, spridda från Mellanöstern över Nordafrika, och alla har stängt sina gränser för Gazaborna. Kung Abdullah II av Jordanien uttryckte det rakt på sak kort efter starten av Israel-Hamaskriget: ”Inga flyktingar i Jordanien, inga flyktingar i Egypten.” Även om vi kanske inte borde bli förvånade över Jordaniens villighet att lämna Gazabor i vad vänsterister och islamister hänvisar ganska galet till som ett ”friluftskoncentrationsläger”. Detta är trots allt den stat som i Svarta september 1970 utkämpade ett krig med Palestina Liberation Organization där tusentals palestinier dog. Man undrar hur många av woke ungdomarna som går ut på gatorna i London och NYC för att gråta för Palestina som har hört talas om Black September. Kanske blockerar de alla fakta som skakar deras saga om det onda Israel kontra en rättvist arg ”muslimsk värld”.
Och nu har vi Iran vs Pakistan. Den här veckan, inom loppet av två dagar, genomförde Iran luftangrepp i tre länder med muslimsk majoritet: Irak, Syrien och Pakistan. Den säger att den bombade det israeliska ”spionhögkvarteret” i Erbil i irakiska Kurdistan, även om kurdiska tjänstemän säger att fyra civila dödades: en kurdisk affärsman, hans fru och deras två barn. Den säger att den bombade terrorister i Syrien av ISIS-stil, som vedergällning för självmordsbombningen i den iranska staden Kerman den 3 januari som dödade 84 människor. Och den säger att den riktade sig mot Jaish ul-Adl, en antiiransk terrorgrupp, i Pakistan. Pakistan har nu slagit tillbaka och enligt uppgift dödat nio människor över den iranska gränsen. Gränsstridigheter mellan Iran och Pakistan hade pågått i flera år.
Hur ska de mest reducerande enheterna – ”det muslimska samfundet” – reagera på denna senaste omgång av våldsam fragmentering i ”den muslimska världen”? Ska de ställa sig på den till stor del persiska nationen där den stora majoriteten är shiamuslimer, eller med det lapptäcke av etniska grupper som utgör det moderna Pakistan, där de flesta är sunnimuslimer? Jag skulle påstå att västvärldens pakistanska och iranska befolkningar kommer att ta motsatta sidor i denna angående sammandrabbning. Nästan som om de är mer än medlemmar av en ”muslimsk gemenskap”, mer än ”muslimska väljare”, mer än köttiga gestaltningar av ”muslimsk fientlighet”, och istället har djupt divergerande religiösa, kulturella och politiska lojaliteter.
När våra identitetstyngda etablissemang talar om en ”muslimsk gemenskap”, bör vi fråga dem vem de syftar på. Storbritanniens fruktansvärt fattiga bangladeshiska samhällen eller rika kosmopolitiska araber som spenderar miljontals pund om dagen i London? Londons sekulära migranter från Kurdistan eller dess fromma nyanlända från Somalia? Normala politiska oro rör ”det muslimska samfundet” mer än vad den paternalistiska vänstern skulle få oss att tro. Mot slutet av förra året visade en undersökning att en majoritet av de brittiska muslimerna fortfarande avser att rösta på Labour, trots vädjanden från både imamer och Corbynister att straffa Starmer för att ha stött Israel. Gazakonflikten kom på fjärde plats i deras valprioriteringar, bakom levnadskostnaderna, NHS och ekonomin. Tidsrika vita liberala kan njuta av lyxen att vara besatt av Palestina med uteslutande av allt annat, men många arbetarklass-bangladeshier, pakistanier och somalier gör det inte.
Ihåligheten i de västerländska eliternas tal om en homogen ”muslimsk gemenskap” har varit tydlig i flera år. I själva verket, samtidigt som pliktskyldig oro för ”det muslimska samfundet” blev allt på modet bland moraliska påverkare i väst, blev mycket av den faktiska ”muslimska världen” uppslukad av dödligt sekteristiskt våld mellan shiamuslimer och sunniter. Saudiarabien-Iran proxykrig har orsakat enorm förstörelse, inte minst i Jemen. Och de flesta av offren för uppkomsten av galna islamistiska grupper som ISIS var muslimer. Vi hörde dock lite om dessa ”muslimska offer” från vår aktivistklass. Det verkar som att en muslims död bara är orsak till sorg om Israel är ansvarigt för det, eller Amerika eller Storbritannien. Du vet – ”vita människor”.
Det är naturligtvis sant att ledarna för nationer med muslimsk majoritet använder och missbrukar Israel-Palestina frågan för att försöka stärka sin moraliska ställning hemma. Israelofobi vinner priser, från Riyadh till Islamabad. Det, antar jag, är ett slags ”muslimsk enhet”: enheten av moraliskt utnyttjande, den delade erfarenheten av att rida Palestinafrågan för inflytande. Men även här är det komplicerat. Saudiarabien har närmat sig Israel, medan Iran i huvudsak är i krig med Israel via sina extremistiska ombud, som Hamas. Woke eliterna som driver en förenklad vision av Israel och ”den muslimska världen” är mer angelägna om att smickra sitt eget narcissistiska behov av att känna sig delaktiga i en kosmisk kamp mellan gott och ont än de är av att verkligen förstå Mellanösterns politiska krångligheter och bortom.
Ihåligheten i den muslimska identiteten har sällan blivit så starkt avslöjad. Det är en poäng Olivier Roy, den franske statsvetaren, har gjort ett tag. I sina gripande analyser av islam i väst har Roy konsekvent pekat på ”avterritorialiseringen” av den nya islamiska identiteten. Bland andra och tredje generationens muslimer i väst är attraktionen av en abstrakt ’muslimsk identitet’ just att den tillåter dem att separera sig både från det västerländska samhället och de kulturella traditionerna i sina egna samhällen. Eller ’folksed’, som Roy kallar dem. Ointresserad av integration i västvärlden, och föraktande av det etniska och nationella arvet från sina egna föräldrar och farföräldrar, undertecknar den självutnämnda ”muslimen” istället en ”global och abstrakt” ummah, säger Roy, ”en imaginär ummah, bortom etnicitet, ras, språk och kultur, en som inte längre är inbäddad i ett specifikt territorium”.
Roys skarpaste insikt är att denna nya muslimska identitetsfixering mer är en avkomma till västerländsk globalisering än österländsk fanatism. Den abstraherade muslimen bygger en identitet för sig själv, som en konsument, i linje med ”moderna modeller för individualisering och den fria marknaden”. I denna mening skiljer sig inte västvärldens muslimska identiteter så mycket från andra västerländska stammar. Många unga västerlänningar känner sig nu alienerade från både nation och gemenskap, både flagga och familj, och föredrar att pussla ihop en identitet från idéer och övertygelser som finns på nätet och i andra globala nätverk av kapitalismen i det sena stadiet. När de viftar med Pride-flaggan och lämnar sina pronomen för att signalera att de förkastar nation och tradition, viftar den muslimska identitet med en Koran och fördömer imperialismens store Satan.
Detta är inte för att förneka de specifika problem som den abstrakta islamiska identiteten utgör. Som vi har sett lämpar sig denna identitet för extremism, till och med våld. Det är faktiskt själva ”avterritorialiseringen” av den islamiska identiteten i väst som gör den mottaglig för fanatism. Oförankrad från både den konservativa kulturen i hans föräldrars och farföräldrars generation och från någon känsla av koppling till nationen eller till väst, kan den abstraherade muslimen komma att frigöras från moraliska och sociala normer. Och därmed ett offer för extremism. Den stora tragedin är att våra eliter, långt ifrån att försöka lindra unga muslimers främlingskap från kultur och samhälle, hyllar det. De institutionaliserar det. Med tillstånd av Storbritannien och USA:s identitets härskare är den abstraherade muslimen nu muslimen. Just den frasen – ”det muslimska samfundet” – talar till deras reaktionära tro att muslimer existerar på ett plan bortom frågorna om nation, klass och materiell strävan som besjälar andra, ”normala” samhällen.
Att bygga en snävt muslimsk identitet är en fruktansvärd idé. Det uppmuntrar unga människor i Storbritannien, Amerika och på andra håll att skära sig från sin egen historia och sitt eget samhälle. Det väcker oundvikligen fientlighetskänslor, både för det egna samhället och det egna samhället. Och det kan leda, som vi har sett, till att ett enormt antal muslimska identitetsfixerade tar sig ut på gatorna i London och andra huvudstäder för att heja fram fascisterna i Hamas. Tja, de är också en del av ”den muslimska världen”, eller hur, och därmed bra? Identitetspolitik är en katastrof. Det försvagar den moraliska auktoriteten hos äldste i samhället och nationella institutioner och ger näring till en sorts vild narcissism. Att ångra dess skada är den mest angelägna uppgiften vi står inför.
Originaltext: The myth of ‘the Muslim world’
