Abdennur Prado

För några månader sedan berättade en engelsk sociolog att hon hade fått i uppdrag av sin regering att genomföra en undersökning bland de ”moderate muslims” (moderata muslimer). Syftet med undersökningen var ta fram vad ca 20 olika muslimska ledare i Storbritannien tryckte om kampen mot terrorism, islams plats i Europa, religiös fundamentalism, och så vidare. Enligt sociologen, inte en enda av alla respondenter accepterade benämningen ”moderat muslim”. Och detta trots att den brittiska regeringen ansåg dem som sådana.

Det är också intressant att notera att det finns andra muslimer som mer än gärna accepterar den beskrivningen, och även använder det som någon sorts ”titel”. Det är fallet med Yusuf Qaradawi, som hans anhängare alltid presenterar honom som ”den moderata lärde Yusuf al Qaradawi”. Men Qaradawi anses inte falla inom ramen för vad den brittiska regeringen betraktar som en ”moderat muslim”, och han är faktiskt svartlistad i USA där han betraktas som ”extremist”. Sålunda finner vi följande paradox: de som utses utifrån som ”moderata” accepterar inte benämningen, medan de som betraktas som ”extremister” vill gärna ha den.

Faktum är att begreppet ”moderat islam” är i sig konstigt, eftersom islam är i huvudsak en moderat religion. Om det är så, varför har alla muslimer som betraktas som ”moderata” av den brittiska regeringen avvisat denna benämning? Enligt sociologen som nämndes tidigare, det argument de flesta hade mot användningen av denna benämning var att den är missvisande eftersom den säger att det finns en minoritet med moderata åsikter i ett hav av fanatism. Samtidigt skapar en konstgjord klyfta i en gemenskap som alltid har präglats av mångfald. De muslimska ledarna som intervjuades vägrade att delta i en definitions spel arrangerad av makteliten och nykoloniala politiska syften.

Ett exempel av den politiska innebörden av begreppet ”moderata muslimer” finns i Daniel Pipes. I en serie artiklar med inkvisitorisk stil, Pipes ägnade sig åt ”att leta efter moderata muslimer i USA”, de framställdes som de enda giltiga samtalspartner för de amerikanska institutioner. Pipes analyserade artiklar och böcker från framträdande muslimer i USA, och brännmärkte i synnerhet alla som skrev den minsta kritik mot USA:s politik, antingen internt (Patriot Act, Guantanamo, fängslanden utan rättigheter, legalisering av tortyr) eller utomlands (invasionerna av Afghanistan och Irak, tortyren i Abu Ghraib, hemliga CIA fängelser, bombningar av civila, våldtäkter som begås av den amerikanska armén, mm.).

Således grupper som Progressive Muslim Union of North America presenterades av Pipes som ”radikala” trots att de arbetar med frågor som islamisk feminism och de homosexuellas rättigheter. Anledningen är enkel: Pipes är ultrakonservativ och Progressive Muslim Union i Nordamerika är mer vänsterorienterade. För Pipes, de ”progressiva muslimer” är nästan värre än terrorister. I sina angrepp mot Khaled Abou El Fadl (en av de mest briljanta muslimska lärda i vår tid) kritiserade Pipes honom för hans uttalande om att begreppet jihad är ett begrepp som används enbart i självförsvar. Detta störde Pipes, till den grand att han anser att detta är ett tydligt tecken på fanatism …

Enligt Pipes, en moderat muslim är en person som håller med om att islam är våldsam, men anser att den kan reformeras, som stöder nedskärningar av friheter i Patriot Act som ett giltigt sätt att skydda nationell säkerhet och applåderar Iraks invasion som ett medel för att införa demokrati i den muslimska världen. Det är onödigt att säga att han inte hittade många muslimer som passade i hans modell. Följaktligen drar Pipes slutsatsen att amerikanerna har ett problem, eftersom de flesta av de muslimska ledarna som finns i USA är extremister.

Allt detta kanske låter komisk, men det är inte längre komisk när vi får veta att i USA finns en rörelse som ägnar sig åt att trakassera de muslimska ledare och intellektuella, flera lärare med arabisk-muslimsk bakgrund har avskedats från amerikanska universiteten pga. att de har försvarat den palestinska ståndpunkten eller protesterat mot den amerikanska demokratins marsch mot totalitarism, och att alla deras skrifter och konferenser övervakas av organisationer som Campus Watch, som ägnar sig enbart åt övervakning och rapportering av proislamiska tal vid amerikanska universiteten.

Campus Watch har en stark närvaro vid universiteten som har fakulteter för studier om islam och Mellanöstern. I deras metod ingår inte bara att övervaka lärarnas skrifter, de uppmanar ”patriotiska” elever att rapportera misstänka ord eller meningar från lärare (muslim eller ej) som kan ha uttalats på någon av deras lektioner.

I Spanien finner vi en liknande situation som påverkar särskilt Webislam och Junta Islámicas medarbetare. Så medan vi klassas som ”moderata” av många, den radikala högern betrakta oss som ”radikala islamister”. Orsaken har ingenting att göra med vår position inom islam, utan men vår kritik mot islamofobin som präglar de högerextremas åsikter.

Ett exempel på detta är Gustavo de Aristeguis ändrade inställning. I sin bok ”Jihad i Spanien” skrev han: ”Inte alla som har konverterat till Islam i Spanien är islamister, när konvertiterna såg dessa gruppers oförmåga och odugliga ledarskap beslutade många av dem att följa en moderat och lokalanknuten väg. Detta är fallet med Junta Islámica eller de samfund som leds av Mansur Escudero, som för övrigt var den enda muslimska religiösa ledare i Spanien som vågade utfärda inget mindre än en fatwa som fördömde al Qaedas terrorism och kritiserade bin Ladin, något som kräver säkert en hel del mod” (p.186). Men ett år senare ändrade Aristeguis sin inställning radikalt efter att Yusuf Fernandez kallade honom för islamofob. Efter det, har Junta Islámica i den högerextrema inbillningsvärld blivit en av de ”farliga” och ”skrämmande” radikala islamistiska grupper som försöker återta al Andalus och införa sharia i Spanien…

Under dessa omständigheter, uppdraget av hitta ”moderata muslimer” är inte lätt. De som från en doktrinär synpunkt kan betraktas som ”progressiva” i sin tolkning av islam, kommer utan tvekan att avvisa västvärldens politik i den muslimska världen som totalitära och kritisera den rasistiska ideologi som inspirerar västvärldens neo-koloniala politik. Faktum är att många av dem ser demokratins nuvarande situation i västvärlden som en karikatyr av demokratin, som kontrolleras av massmedian och ekonomiska lobbys, utan vilka ingen kan regera.

Med tanke på den nuvarande situation, vad amerikanerna och den brittiska regeringen söker existerar inte. Detta betyder inte att de inte kan fabricera det, och det är faktiskt så att de redan arbetar seriöst på det, med att skapa konstgjort ledarskap till deras tjänst. Detta är ett bra skäl för att avvisa etiketten ”moderata muslimer” som en del försöker införa, som ett sätt att sprida intrycket att de ”moderata” är ett undantag i ett hav av fanatism. Men verkligheten är den motsatta.

Med denna artikel vill vi bara varna muslimerna om accepterandet av en terminologi som påtvingas utifrån. Som vi skrev i ett annat tillfälle, underkastelse till Allah (Islam) är inget annat än en bestämd handling genom vilken människan förbinder sig att överge all avgudadyrkan, att överge all dogmatism, och alla undanflykter som skapas för att inte ta sitt ansvar. Det finns ingen moderat islam eftersom det inte finns någon icke moderat islam. Av samma anledning, om någon blir fanatiker, blir han det pga. han har förvandlat sin religion till en barriär, en idol som motsätter sig alla andra religioner vilket innebär att han har inte accepterat mångfalden som ett mandat, han har inte underkastat sig vår Skapare som har gett oss mångfalden som en av hans mest underbara tecken. Men det finns inte heller någon icke-fundamentalistisk islam, ta ordet i dess exakta mening, d v s att man vill bevara sin integritet, en livsåskådning som en odelbar helhet. Med andra ord: Islam är en radikal ställningstagande för olikhetens giltighet, och det utesluter radikal sekterism.