Kathy Kelly

 

 

I september 2025, under en lördagsvaka på Odenplan i Stockholm, frågade Isak Hernández, nio år gammal, om han kunde recitera en dikt han skrivit. Djupt oroad av bilder han såg, dag och natt, från Gaza, bestämde han sig för att inte vara tyst. ”Deras liv är inte siffror”, förklarade Isak. ”Deras drömmar är inte aska.” Hans refräng upprepades: ”Jag kommer inte att vara tyst”, och han bad världen: ”Lyssna på mig.”

Isabella Lundgren, en svensk jazzsångerska, hörde Isak framföra sin dikt. Hon kände att hans ord hade ekat i hela Sverige. Ingen kunde omöjligt vända sig bort. Alla, sa hon, bar ansvaret att bevittna. Hon och Isak samarbetade för att förvandla hans dikt till en sång med titeln ”Deras drömmar är inte aska”.

Deras vittnesbörd är avgörande för att motverka beslut från länder som nyligen har beslutat att gå med i NATO.

Vi bör erkänna att Nato inte har gjort någonting för att stoppa det av USA försedda folkmordet på Israel eller för att begränsa Israel.

Tvärtom strävar Nato efter en fullständigare integrering av Israels ”säkerhet” i Natos strategier. Dessutom fortsätter handeln mellan Israel och europeiska länder.

Den svenska regeringen borde argumentera för att Nato måste tvinga Israel att upphöra med sitt folkmord på det palestinska folket.

Vi bör notera att Israel har minst nittioen kärnvapen som de vägrar att deklarera. Vart och ett av dessa vapen skulle orsaka minst sex miljoner människors död – en Förintelse – i en burk, som väntar på att öppnas på den mänskliga civilisationens sista dag. Ett planetariskt omnimord som omfattar alla tänkbara folkmord, är militära analytiker överens om, kommer nästan säkert att inträffa dagar, timmar eller till och med minuter efter att något av dessa vapen någonsin används igen.

Tyvärr äventyrar Sveriges hastiga inträde i Nato 2024, tillsammans med uppkomsten av vapenindustrier och till och med stöd för kärnvapenanskaffning, Sveriges historiska förmåga att motstå rusningen mot ofattbara folkmord.

Vilka är de största hoten vi alla står inför? Listan måste väl börja med möjligheten av kärnvapenutplåning. Därefter måste vi räkna med en eventuell ekologisk kollaps. Efter detta måste vi förbereda oss för utbrott av nya pandemier. Och, smärtsamt nog, måste vi motsätta oss folkmord. Krig är inte svaret. Militarism förvärrar vart och ett av dessa hot.

Nu, när korrupta politiska ledare utvinner de surt förvärvade resurserna från människor över hela Europa och häller dessa resurser i svällande kassakistor hos, främst amerikanska militära entreprenörer, är det avgörande att höra Isak Hernández löfte att inte vara tyst. Vi kan också lära oss av arvet efter Sveriges heroiske diplomat, greve Folke Bernadotte.

Som vice ordförande för Sveriges Röda Kors, under andra världskriget, bevittnade han på nära håll hur fångar i koncentrationsläger led. Han beslutade att förhandla med SS-ledaren Heinrich Himmler om frigivning av fångar. Bernadotte samarbetade med danska, svenska och norska hjälpgrupper för att skapa kampanjen Vita bussar. I slutändan lyckades de befria över 17 000 tusen fångar från koncentrationsläger.

Under andra världskriget hade Adolf Hitler, som var ivrig som europeiska ledare att kriga mot Ryssland, en tydlig målsättning att eliminera judarna i Europa. Han ville skapa ”Grossdeutschland” – ”Stortyskland”. SS hade förvandlats till en enorm byråkrati under Himmlers kontroll, som systematiskt genomförde Hitlers hemska ”slutgiltiga lösning”. Mitt i kaotiska och extremt farliga förhållanden förhandlade Bernadotte och hans team stadigt om befrielse och transport av fångar.

Sune Persson återger i Flykten från Tredje riket: Folke Bernadotte och de vita bussarna protokollet från den judiska Stockholmsförsamlingens sammankomst den 13 maj 1945. Ordföranden tackade Svenska Röda Korset och greve Bernadotte:

”När församlingen samlas här idag, är det med en stark känsla av att inträda i en ny epok. Dessa senare tider, mörkare än mänskligheten någonsin upplevt dem, har nått en klimax, så desperat eftertraktad, och vi står – längtande, frågande, hoppfulla – på tröskeln till en ny värld… Vi vill i detta ögonblick tänka på den beundransvärda räddningsaktion som Svenska Röda Korset genomförde, och som förde tusentals människor – bland dem ett betydande antal judar – hit till vårt land, till befrielse från fasorna i koncentrationslägren och en fruktansvärd undergång.”

Men Bernadottes arbete för flyktingar och medling var inte avslutat. Efter andra världskriget valde FN:s säkerhetsråd enhälligt Bernadotte till medlare i FN:s säkerhetsråd i den arabisk-israeliska konflikten 1947–1948.

Greve Folke Bernadottes första rapport till generalsekreteraren beskrev den desperata situationen för palestinska flyktingar, av vilka nästan en fjärdedel, skrev han, ”helt enkelt campar och lever under träd. På de flesta platser fanns det absolut inga sanitära utrymmen, och eftersom vatten hämtades från ytvatten och tyfus var endemisk, var allvarliga möjligheter i detta avseende sannolika vid denna årstid.”

Han undersökte förstörda palestinska byar och bevittnade långa köer av människor som väntade på mat, knapp medicinsk hjälp och en pågående humanitär katastrof. Han och den amerikanske diplomaten Ralph Bunche skrev ett förslag för att möta flyktingarnas kortsiktiga och långsiktiga behov. Deras plan skulle möjliggöra fasta gränser mellan israelerna och palestinierna, med en ekonomisk union mellan staterna och en försäkran om att palestinska flyktingar kunde återvända.

”Det skulle vara ett brott mot principerna om grundläggande rättvisa”, skrev Bernadotte, ”om dessa oskyldiga offer för konflikten nekades rätten att återvända till sina hem, medan judiska invandrare strömmar in i Palestina.”

Djärvt och sanningsenligt drog Bernadotte kopplingar mellan att tillgodose humanitära behov och att skapa en miljö där fred kunde få fäste. Han insisterade på att FN måste respektera flyktingarnas ”villkorslösa rätt att göra ett fritt val”.

Bernadottes och Ralph Bunches rapport lämnades in till FN den 18 september 1948, men Bernadotte levde inte för att presentera den personligen. Den 17 september överföll terrorister från en extremistisk sionistisk grupp, Sterngänget, Bernadottes bilkortege. De avfyrade sex kulor i Bernadottes kropp. Hans kollega, den franske översten André Sérot, dödades av sjutton kulor.

Greve Bernadottes principfasta humanitära arbete må ha kostat honom livet, men vi kan välja att fortsätta hans arv.

Det är uppmuntrande att veta att Stockholmsforumet för fred och utveckling 2026 har erkänt en grundläggande verklighet: ”många moderna säkerhetsrisker, från klimatchocker till pandemier och cyberhot, har inga hårda säkerhetslösningar och stannar inte vid gränserna. De förvärras dock ytterligare när geopolitiska rivaliteter undergräver kooperativa lösningar.”

Jag hoppas att greve Bernadottes inspirerande liv och Isak Hernández medkännande envishet: ”Jag kommer inte att vara tyst” ska vägleda oss när vi bearbetar vad Dr. King kallade ”nuets brännande brådska”.

 

 

Original text: Courage for Peace, Not for War: Can We Escape the Terrors of Our Time?