Nazanin Armanian – Publico.es

I februari 2011 utnyttjade USA, Frankrike och Storbritannien folkprotesterna mot Muammar Khaddafis despotiska regim för att utföra sin plan för att ta över Libyen. Månader tidigare hade börjat de hemliga operationer, beväpningen av en opposition bestående av desertörer från regeringen och legosoldater från al-Qaida. En möjlighet att testa Nato:s nya ”strategiska konceptet” som antogs vid Lissabons toppmöte där alliansen förvandlades till en självutnämnd global polis.

Plundrings krig, under det moraliska ursäkt om att ”skydda folket” som stöddes av medias medverkan som anklagade Khaddafi för att ha begått ett folkmord som aldrig bevisades. Nato missbrukade FN:s resolution 1973 om ett flygförbuds område över Libyen för att döda landets tidigare ledare. På detta sätt visades att världen inte är multipolär och att BRICS inte kan stoppa USA. ”Vini Vidi Vinci”. Hillary Clinton erkände sin inblandning i krigsbrottet två dagar efter att ha lämnat Libyen. Khaddafi var tvungen att bära med sig till graven hans hemliga överenskommelser med dessa människorättsförsvarare, till exempel när 2007 investerade 65 miljoner dollar i Sarkozys valkampanj.

Detta krig, som såldes som en exemplarisk frigörelse av det libyska folket, lämnade ca 70 000 döda, många begravdes under de 40 000 bomber som fälldes av Nato, som för övrigt, förstörde landets infrastruktur, för att byggas om sedan med offrens pengar.

Här är några verkliga skäl för kriget:

• Ben Ali och Mubaraks fall orsakade hos Nato rädsla att förlora sitt strategiska inflytande i Libyen, som också har de största oljereserverna i Afrika. Denna ”libyska skatt” över vilket Frankrike och Italien slogs om, är av hög kvalitet, enkel åtkomst och nära till de europeiska marknaderna. Sarkozy, trots den ekonomiska krisen, spenderade 200 miljoner euro i detta krig, han förvandlades till Napoleon och hoppade in i striden genom att stödja oppositionen, Libyens nationella övergångsregering rådet, i utbyte mot 35 % av oljan. Dessutom drömde han med världens andra största sötvatten reserver (den första finns i Bajkalsjön i Sibirien) som ligger under Libyens yta. Franska företag kontrollerar 40 % av vatten marknaden.
• USA och dess europeiska partners inte kunde acceptera att Khaddafi skapade en valutafond och en afrikansk valuta som skulle skada dollarn och euron, i djup kris. Dessutom har västerländska banker tagit över 150 000 miljoner dollar och 144 ton libysk guld.
• Tvinga Kina bort från Libyen och Afrika. Ett 70-tal kinesiska företag arbetar med konstruktion av broar, transportinfrastruktur och rörledningar. Den nuvarande regeringen har avbrutit alla kontrakt och öppnat sin marknad för europeiska byggföretag som Alcatel-Lucent och Total.
• Etablera ett järngrepp över det östra Medelhavsområdet (det återstår endast Syrien).

Således Nato gjorde sin premiär i Afrika. Libyen slutade vara det enda landet i norra Africa som inte var underordnade USA. Pentagon har redan integrerat Libyen i Africom, en Nato gren, trots protester från Algeriet. Därifrån kommer de att observera och kanalisera de politiska förändringar som sker i regionen och injaga fruktan hos människor som kräver demokratin genom att visa dem att krig är värre än en diktatur.

Nu när USA kontrollerar den libyska oljan (och irakiska), Washington inte bara kan reglera mängden och priset på marknaden utan påtvinga sin vilja på Iran, ett annat oljeland i listan för att bli attackerade. Obama har fått Europa att bojkotta iransk olja nu när de kan ersätta det med libysk och irakisk bränsle.

Libyen kan somaliseras, Somalia, sedan Siad Bares centralistiska, tyranniska, välmående och semi socialistiska regeringen störtades 1991 av beväpnade klaner, sönderfaller till kaos. Det är en misslyckad stat där ”krigsherrarna” har orsakat en massiv humanitär kris. I Libyen, för ett år sedan, fanns det ingen svält, 80 procent av befolkningen var läskunnig och hade tillgång till rent vatten och sanitet. Förväntad livslängd var 79 år och kvinnor hade fler rättigheter än resten av Afrika.

Khaddafis paternalistiska despotism har ersatts av totalitarism och religiös saudisk fanatism som stöds av demokrater. Libyen är den femte muslimska land efter Irak, Afghanistan, Jemen och Pakistan som attackeras av USA och dess allierade. Även på listan står Syrien och Iran.