Den senaste tragiska förlisningen av en migrant båt i Medelhavet kräver allas ansvar. På grund av sin komplexitet kräver migrationsfenomenet
lösningar av olika slag, med hänsyn till de berörda ländernas politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer. Men det är framför
allt ett mänskligt faktum som utmanar allas samvete.

Kristna och muslimer borde känna sig särskilt oroade över denna verklighet. Faktum är att majoriteten av migranterna som försöker nå Europa
är människor med kristen eller islamisk tro, de territorier som de passerar har en betydande kristen eller muslimsk närvaro, och platserna
från vilka de går ombord är till största delen ett land med muslimsk majoritet.

Under de senaste åren har dialogen mellan kristna och muslimer fokuserat på frågor som fredlig samexistens, jämlikt medborgarskap och
förebyggande av religiöst våld, med publicering av gemensamma dokument, positionsdokument och anordnande av konferenser. Vi anser att
emigration, med allt lidande som åtföljer den, förtjänar liknande uppmärksamhet. Inom detta område finns det redan många initiativ som tagits
av individer eller institutioner, men gemensamma åtgärder skulle bidra till att fördjupa orsakerna till muslimsk-kristen vänskap.

Det är inte för religiösa myndigheter och kristna och muslimska troende att föreslå tekniska lösningar på de utmaningar som emigrationen
innebär. De kan å andra sidan ingripa på det humanitära och kulturella planet genom att bidra till debatten om detta ämne i ljuset av de
värderingar som finns inskrivna i deras traditioner. Som det står i dokumentet om mänskligt broderskap för världsfred och gemensam
samexistens, undertecknat av påven Franciskus och storimamen av al-Azhar Ahmad al-Tayyeb den 4 februari 2019, ”leder tron den troende att i
den andre se en broder till bli stöttad och älskad. Från tro på Gud, som skapade universum, varelser och alla människor – lika genom Hans
nåd – är den troende kallad att uttrycka detta mänskliga broderskap, skydda skapelsen och hela universum och stödja varje person, särskilt de
som behöver mest och de fattigaste ”.

I encyklikan Fratelli Tutti underströk påven Franciskus också att emigration alltid är en upplevelse av att ryckas upp med rötterna och
bekräftade därför ”rätten att inte emigrera, det vill säga att vara i ett tillstånd att stanna kvar på sitt eget land”. Samtidigt påminde han
sig dock att ”många människor flyr från krig, förföljelse, naturkatastrofer” och att ”andra, med rätta, letar efter möjligheter för (dem) och
för deras familjer. (De) drömmer om en bättre framtid och vill skapa förutsättningar för dess förverkligande”.

Migrationsprocessen består av flera faser och involverar ett flertal aktörer. För att styra det måste åtgärder vidtas på alla nivåer, både
uppströms och nedströms: sträva efter att ta bort de orsaker som genererar det, och på så sätt begränsa dess omfattning och samtidigt erbjuda
säkra och lämpliga former av mottagande och integration för människor som bestämmer att lämna sitt land.

Kristna och muslimer är kallade att göra sitt bidrag inom vart och ett av dessa områden, genom att engagera sig mot de orättvisor och
förtryck som ofta ligger till grund för beslutet att utvandra, genom att motsätta sig nationalistiska och själviska stängningar som
förhindrar mottagande, och genom att fördöma de skrupelfria handlingar av människosmugglare och deras medhjälpare, som berikar sig själva på
migranternas bekostnad.

Uppmaningen till en islamisk-kristen mobilisering kring dessa frågor är inte på något sätt avsedd att utesluta eller förneka bidrag från
människor med andra religiösa traditioner och andra övertygelser. Snarare syftar den till att ställa till tjänst för allas goda liv ett
andligt och moraliskt arv som delvis delas mellan kristna och muslimer.