Keramik

De äldsta keramikföremålen med islamisk karaktär härstammar från 800-talet och tillverkades i nuvarande Irak. Den första
blomsterperioden under 900-talet förde med sig flera stilar och tekniker. Konstnärerna målade effektfull skriftdekor,
ristade dekor, skar i relief. Färgerna var klara: emaljfärger och lysande turkos- och koboltblå glasyrer. Påverkan från
Kina är tydlig, som en följd av handelsförbindelser, längs Sidenvägen.

Glas

Som fortsättning på den antika traditionen framställdes både slipat odekorerat glas och glas med formblåst och applicerad
dekor. Föremålen var i allmänhet avsedda för hushållsbruk, för medicin, oljor och parfymer. I Egypten, där man hade förnäma
kunskaper inom glaskonsten, utvecklades på 900-talt, under fatimiderna, tekniken att slipa dekor o bergkristall och glas i
fabulösa konstverk. Dessa hamnade sedermera i europeiska skattkammare (t.ex. Hedwigsglasen). Men det bästa glaset
tillverkades i Syrien, som också exporterade glas till resten av den islamiska världen. I Aleppo och Damaskus blåstes
sålunda under 1200- och 1300-talen de moskélampor som kanske bäst karakteriserar den islamiska glaskonsten. Dessa lampor
dekorerades med emaljfärger och guld.

Metall

Metallkonsten utvecklades relativt sent, först under 1000-talet kunde man urskilja en särpräglad islamisk metallkonst. Den
metall som främst användes var brons, och man tillverkade till kannor, ljusstakar, rökelsekar m.m. Föremålen dekorerades
rikligt med gjutna ornament, med ciselering och med tuschering, (inläggningar med ädelmetaller i utvecklade mönster).

Skriftbårder förekom i mängder. Smyckekonsten blomstrade framför allt under seldjukernas välde, men det mest kända i
västerlandet är vapensmidet; sköldar, hjälmar, svärd och dolkar som dekorerades med damaskering, tuschering och ädelstenar.

Övrigt konsthantverk

Träsnideri förekom i t.ex. utsmyckningen av moskéernas mimbarer (predikstolar), dörrar och inredningar. Elfenbenssnideri
utövades främst i Spanien, Egypten och på Sicilien. Inom textilkonsten utmärks de egyptiska linne- och tunna yllevävnaderna,
sidenbrokaderna, den mönstervävda sammeten från Persien och de indiska kashmirschalarna.

Måleri

Målarkonsten i det islamiska kulturområdet har fått en helt annan inriktning och utformning än den europeiska. Påfallande
inom islam är frånvaro av statyer och bilder av levande väsen – i överensstämmelse med Uppenbarelsens förbud.

En av de traditioner (hadith) som accepterade på 700-talet var ett absolut förbud mot bildframställningar. Ett alternativ
blev de abstrakta mönster som användes att dekorera såväl föremål som byggnader med. En särskildvariant av sådana figurer
gav upphov till en speciell konstart, konsten att omvandla korancitat till ornament, med en teknik som kallas för
kalligrafi (av grekiska kallos: skönhet, och graphein: skriva), skönskrift. I de muslimska länderna värderas kalligrafin
högt, särskilt den s.k. kufiska skriften, som ofta används som ornament, bl. a i arkitekturen. I modern tid har många
västerländska konstnärer inspirerats av Orientens kalligrafi till abstrakta teckenmålningar.

Salaam, Sept-Okt 1998, Sida 12