Laura Montanari – Truthout

 

Det verkade omöjligt för Italien att strejka för Palestina mer framgångsrikt än första gången, men ändå hände det: 2 miljoner människor återvände till gatorna den 3 oktober och blockerade allt igen. Den andra generalstrejken utlystes av fackföreningen Si Cobas den 18 september och spreds brett efter den 22 september, dagen för den första strejken.

Efter att Israel attackerade den globala Sumud-flottiljen på kvällen den 1 oktober, anslöt sig CGIL (det största italienska facket) och USB (facket som utlyste den tidigare generalstrejken) till uppmaningen. Denna milstolpehändelse markerade första gången som alla vänsterfackföreningar i landet beslutade att strejka tillsammans.

Dagarna före strejken var fyllda av ständig mobilisering. Människor gick ut på gatorna så snart attacken mot flottiljen rapporterades via mediekanaler. Ett spontant raseri och en vilja att agera tog över, med människor som rusade till huvudtorgen i olika italienska städer. Efter två år av folkmord som bevittnats genom telefon- och laptopskärmar samlades människor i alla åldrar fysiskt i kontinuerliga och heterogena demonstrationer. Den 2 oktober, dagen efter attackerna, var människor ute på gatorna igen, i en diffus, vibrerande och elektrisk atmosfär som förebådade vad som skulle hända under de kommande två dagarna.

Som Marika Giati – doktorand vid universitetet i Pisa och del av kvinnoförsamlingen för migrantsamordningen i Bologna – berättade för Truthout: ”I dessa demonstrationer kunde ett nytt medvetande kännas – ett som exploderade och kopplades samman med de massiva mobiliseringarna som sträckte sig från Spanien till Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Grekland, Tunisien, Mexiko och Marocko.”

Människor var också rasande över den italienska regeringen. Vice premiärminister Antonio Tajani, som talade om Israels olagliga kontroll över de internationella vattnen intill Gaza, sa att internationell rätt är viktig, ”men inte alltid spelar roll” – och rättfärdigade både den israeliska blockaden och det faktum att den italienska fregatten som följde med flottan övergav flottan medan den attackerades och medan italienska medborgare olagligt arresterades av Israel.

Under tiden motsatte sig premiärminister Giorgia Meloni öppet strejken och protesterna och hävdade att strejkarna bara ville ha en längre helg och inte ville arbeta. Sådana kommentarer förbisedde medvetet de villkor under vilka arbetarna strejkar, som om folk fick betalt för att strejka. Strejkgarantikommissionen, den italienska tillsynsmyndigheten för strejkrätten, försökte också hindra strejken genom att stämpla den som illegitim och hävda att fackföreningarna inte gav tillräckligt med förvarning.

Matteo Salvini, Melonis andra vice premiärminister, hävdade att det behövdes högre böter för de som strejkade illegalt. Detta var ett försök att skrämma många arbetare, som, om de strejkade under illegitima förhållanden, riskerade att få betala böter (upp till 1000 euro), eftersom det redan finns en åtgärd i italiensk lag för detta. Som Domenico Conte, en USB-organisatör, berättade för Truthout, ”agerade Garantikommissionen politiskt snarare än som en neutral garant, vilket försvagade strejken.” Som tur är i Italien kan dock medlemmar i andra fackföreningar också gå med om en fackförening (i det här fallet Si Cobas) utlyser generalstrejk, och CGIL bekräftade att strejken var legitim och sa att de kommer att vidta åtgärder mot kommissionens beslut.

Trots Salvinis nya säkerhetslag, som införde straff på upp till två års fängelse för att blockera vägar och järnvägar, blockerade hundratusentals människor över hela Italien kontinuerligt stationer, hamnar och motorvägar. ”Marscherna [under strejkdagen och de föregående dagarna] bestod av industriarbetare, studenter, migranter och andra generationens migranter”, fortsatte Conte. ”Det fanns en otrolig, aldrig tidigare skådad mångfald. Även små barägare, människor utanför fackföreningarna, alla stod sida vid sida i en multietnisk folkmassa. Detta är det Italien vi älskar, som står emot Melonis och Salvinis rasism.”

”Deltagandet neutraliserade dock detta försök att undergräva rörelsen”, fortsatte Conte. ”Strejkerna den 22:a och särskilt den 3:e gav ny styrka och momentum.” Det massiva deltagandet i strejken, med mer än 80 procent av arbetarna som strejkade i vissa fabriker och nationalbibliotek, förde effektivt framåt rörelsen som började med hamnarbetarna i Genua. Ett sådant högt deltagande var svårt att förvänta sig, eftersom arbetare som beslutade att strejka för andra gången på mindre än två veckor fick två dagar avdragna från sin lön. Med Giatis ord:

Många människor strejkade för första gången i sina liv. De gjorde det trots en ekonomisk kris som urholkar deras löner, medvetna om att denna utarmning härrör från effekterna av ett krig som går även bortom Gaza: ett krig som direkt berör oss eftersom det förändrar de europeiska samhällena själva och driver en exempellös ökning av upprustning och militarism.… Genom strejkens politiska verktyg fyllde studenter, fabriksarbetare, sjukhusanställda, offentliganställda, lärare, gymnasie- och universitetsstudenter och aktivister gatorna med ostoppbara och häpnadsväckande folkmassor. Känslan, både i Bologna den 3 oktober och ännu mer i Rom den 4 oktober, var en växande medvetenhet: att krig inte är något som bara måste uthärdas, att det inte är ett oundvikligt offer, att vi kan vägra det och dess kostnader.

Matilde Ciolli, aktivist vid Transnational Migrants Coordination och postdoktor vid universitetet i Aostadalen som var närvarande vid demonstrationerna, berättade för Truthout: ”I Rom, den 3:e, strejkade cirka 60 procent av arbetarna. Det var inte bara en solidaritetshandling med Palestina och en uppmaning att avsluta ockupationen och folkmordet – de senaste absurda Trumpianska ’fredsförhandlingarna’ var också kopplade till det bredare krigsscenariot som tog form i Europa, vilket Palestina representerar det mest akuta uttrycket för. Av denna anledning använde arbetarna strejken som ett verktyg för att förklara att de inte längre är villiga att acceptera de levnads- och arbetsförhållanden som kriget skapar.” Många människor blir alltmer medvetna inte bara om folkmordet utan också om den italienska regeringens motsägelser och oförmåga.

Den högerextrema Meloni-regeringen tillät faktiskt inte bara en annan stat att illegalt frihetsberöva italienska medborgare, utan nekade till och med användning av statliga flyg för aktivister som fängslats och sedan släppts av Israel. Å andra sidan har Italien tidigare tillhandahållit generösa arrangemang för israeler, som att låta israeliska soldater på semester vid den italienska kusten eskorteras av italiensk polis, eller att låta Mossad själv hantera säkerheten vid en fotbollsmatch mellan Italien och Israel som äger rum den 14 oktober i Udine.

Italien har möjliggjort folkmordet sedan början: Regeringen avstod från att rösta för FN:s vapenviloavtal. Den drev idén om Israels ”rätt till försvar” och stoppade under de senaste två åren inte vapenexporten till Israel. Som svar har ett klagomål som lämnats in till Internationella brottmålsdomstolen anklagat Meloni för ”medverkan i folkmord”.

Gianplacido Ottaviani, en facklig organisatör från FIOM-CGIL vid Bonfiglioli Riduttori-fabriken i Bologna, sa: ”Resultaten var ännu större än de av strejker kring arbetsavtal. Och detta var en strejk som inte var direkt relaterad till löner. Regeringen var rädd; den utfärdade inte en order om återgång till arbetet, vilket visade sin rädsla för eventuella framtida strejker som reaktion på ett hårdare förtryck… Strejken mobiliserade alla som vägrar att vara delaktiga, både i folkmordet och i en regering som i dessa dagar visar all sin hyckleri.” Ottaviani tillade att strejken ”präglades mer av att vara emot regeringen än att stödja fackföreningarna.”

Conte bekräftade: ”Strejken är det viktigaste verktyget för att kullkasta regeringens paradigm och beslut.”

Dagen efter strejken, den 4 oktober, samlades en miljon människor för en nationell demonstration i Rom. Conte fortsatte: ”Det rådde en spänd atmosfär: polisen genomförde omfattande kontroller av bussar som anlände utifrån staden. Högern, med sina rötter i en neofascistisk tradition, visade sin sanna natur – dess reaktion på fulla torg var förtryck. De försökte kriminalisera demonstrationerna och så splittring, men de misslyckades, för det som framkom var enighet och massivt folkligt deltagande: det italienska folket som stod emot folkmord.”

Giati och Ciolli, som också var i Rom, noterade den historiska uppslutningen. ”Staden översvämmades återigen av människor – det var den mest besökta mobiliseringen jag någonsin sett i Italien. Folkmassan var så stor att det var nästan omöjligt att gå”, sa Ciolli. När folk nådde slutet av marschen fanns det fortfarande deltagare som stod vid startpunkten.”

Ciolli tillade: ”Även den 4:e deltog fackföreningar, arbetare, studenter och skolor på alla nivåer.” Trots de kontinuerliga mobiliseringarna under de föregående dagarna avtog inte deltagandet – det avslöjade en enorm förmåga att fortsätta gå ut på gatorna tills folkmordet upphör. Detta skapade irritation inom regeringsmajoriteten, men det blev tydligt att regeringen tvingades in i ett hörn och tvingades konfrontera frågan.”

Melonis regering försöker fortfarande kväva pro-palestinska rörelser, till exempel med ett nytt lagförslag om antisemitism, vilket likställer det med antisionism och skulle kunna hindra lärare och professorer från att tala fritt om Palestina. Men efter den andra strejken och efterföljande demonstrationer utfärdade Meloni ett förbud och en indragning av licenser för vapenexport till Israel för första gången på de senaste två åren.

Även om ett vapenvila har nåtts varnar Ciolli för att ”regeringens avtal förutser en framtid med ännu större underordning och fattigdom för palestinierna i Gaza.” Den här historien är ännu inte avslutad; av denna anledning ger orden från hamnarbetarna från Ravenna som vi tidigare intervjuade, som talade om att etablera ”ett hållbart projekt som kan stoppa hela vapenhandeln”, ännu större genklang.

Som Conte sa:

Här och nu är kravet ett slut på folkmordet och en lösning som garanterar Palestinas självbestämmande. Men det måste finnas kontinuitet: vi måste kämpa mot krigsekonomin, europeisk upprustning och skiftet av ”dubbelanvändning”-industrin. Detta måste göras på europeisk nivå. Om industrier övergår från civil till militär produktion måste vi bygga upp total opposition. ”Vi arbetar inte för krig” är vår slogan.

 

 

Original text: Italy’s Second General Strike for Gaza Brought 2 Million Workers into the Streets