Marco Carnelos – Middle East Eye

 

 

Sedan den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 är den globala ordningen hotad av ökande geopolitiskt kaos.

USA och Europa intog en hård hållning gentemot Ryssland genom att avbryta energiförsörjningen, införa exempellösa sanktioner och tillhandahålla vapenleveranser och underrättelsestöd till Kievs regering.

Ingen västerländsk beslutsfattare ansåg, eller mer troligt ignorerade, det faktum att genom att sanktionera Ryssland, världens främsta råvaruproducent, var allvarliga konsekvenser att förvänta för deras ekonomier.

Hamas attack den 7 oktober 2023, följt av Israels folkmord i Gaza, samt konfliktens spin-off i Libanon, förvärrade ytterligare en redan instabil situation.

Slutligen har ankomsten av den andra Trump-administrationen 2025, med sin hårda handelsposition, exempellösa spänningar med sina europeiska allierade i Ukraina och Grönland, och på senare tid sin gemensamma attack med Israel mot Iran, förmodligen slagit den sista spiken i kistan för den regelbaserade världsordningen.

En av de mest deprimerande aspekterna av ett sådant geopolitiskt kaos var Europeiska unionens marginella roll. Sådan passivitet, som gränsar till irrelevant, verkar oförklarlig med tanke på vissa fakta om blockets globala status.

EU är ett block med 500 miljoner invånare som styrs av mogna demokratier; det upprätthåller högtidliga politiska principer; det är organiserat i en enorm gemensam marknad med en gemensam valuta; det kännetecknas av hög levnadsstandard; och det styrs av högt utvecklade handels- och regleringsbefogenheter. Med andra ord är det en global aktör som ingen har råd att ignorera.

 

Tomma ord

I sitt uttalande den 13 april vid ett extra möte i FN:s säkerhetsråd om samarbetet mellan EU och FN betonade Bryssels utrikes- och säkerhetschef Kaja Kallas att EU:s institutioner och dess medlemsstater står för 42 procent av det officiella globala utvecklingsbiståndet, trots att de bara utgör fem procent av världens befolkning. Hon hävdade också att EU-medlemmar finansierar en fjärdedel av hela FN:s ordinarie budget.

Sammantaget är detta betydande mjuk makt. Tyvärr har EU inte kunnat utnyttja detta på rätt sätt på världsscenen för att främja sina åsikter och driva på politiska lösningar som gynnar dess egna intressen.

EU mobiliserade mot Ryssland, men föredrog att anpassa sig, eller ännu värre, att platta sig till den brutala och otillåtna användningen av militär makt som utförs av USA och Israel, separat och gemensamt.

I motsats till de principer som EU har följt sedan det föddes på 1950-talet har EU i praktiken resignerat till ett internationellt system där politik och diplomati har överskuggats av våldsanvändning.

Detta är en obegriplig attityd med tanke på de allvarliga ekonomiska konsekvenser som dessa två stora konflikter medför för den europeiska ekonomin.

Förklaringen till denna attityd blir omedelbart tydlig när man lyssnar på Kallas tal.

Hennes inledande anförande betonade korrekt att ”Idag bevittnar vi den allvarligaste kränkningen och sammanbrottet av internationell rätt sedan andra världskriget…” genom ”… två framträdande globala kriser – Rysslands anfallskrig mot Ukraina och kriget i Mellanöstern.”

Hennes semantiska val avslöjar dock hennes dåliga bedömning av situationen och framför allt hennes inbitna dubbelmoral. När det gäller Ukraina identifieras Ryssland som den angripare som bryter mot internationell rätt, men när det gäller Mellanöstern förblev Kallas vag och nämnde bara ett krig utan att tillskriva någon ansvar för det.

Kallas erkände att ”tillsammans representerar kriserna i Europa och Mellanöstern det tydligaste tecknet hittills på ett övergivande av de gamla reglerna, inklusive FN-stadgan. En ny värld … kännetecknad av konkurrens och maktpolitik med tvång; en världsordning som domineras av en handfull militärmakter som strävar efter att etablera inflytelsesfärer.”

Men återigen misslyckas hon med att nämna dessa få militärmakter vid namn.

Sedan hävdade hon överambitiöst att ”Europa kan vara en del av lösningen … när länder söker pålitliga, principfasta partners för att stärka allianser, försvara internationell rätt och driva multilateralismen framåt, vänder de sig i allt högre grad till Europeiska unionen.”

Efter att ha uppmärksammat det faktum att ”folkrätten sätter rättsliga parametrar för staters våldsanvändning … endast för självförsvar, eller med ett mandat från säkerhetsrådet. Regler bryts idag ostraffat”, utelämnar hon varje hänvisning till två obestridliga fakta: i) de åtgärder som USA och Israel vidtar på den globala scenen är inte godkända av något mandat från FN:s säkerhetsråd; ii) båda länderna skyddade sig bakom en mycket tvivelaktig tolkning av rätten till självförsvar som formuleras i artikel 51 i FN-stadgan.

 

Väjande om ansvarsskyldighet

Kallas åberopade också ”behovet av ansvarsskyldighet” och förklarade EU:s ansträngningar att ”hjälpa till att inrätta en tribunal för aggressionsbrottet mot Ukraina”.

Naturligtvis berörde hon inte för en minut det faktum att hennes vädjan om ansvarsskyldighet, i fallet Ryssland, också borde ha inkluderat de krigsförbrytelser som begåtts av USA och Israel.

För att inte tala om vägran från många EU-länder som är parter i Internationella brottmålsdomstolen – men som har vägrat att verkställa den arresteringsorder som pågår mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

För att ge en sista måttstock på hur dystopiskt och fyllt av dubbelmoral talet från EU:s höga representant var, räcker det att notera att hon nämnde Ryssland 11 gånger och Iran bara en gång, medan USA och Israel aldrig nämndes.

Som Amnesty Internationals generalsekreterare, Agnes Callamard, anmärkte: ”Hennes [Kallas] ovilja, hennes avsiktliga underlåtenhet, att nämna de två aktörer (förutom Ryssland) som är ansvariga för de största brotten mot internationell rätt, är inte bara fegt. Det är kriminellt.

”Det förklarar de upprepade brotten mot internationell rätt, sammanbrottet av FN-stadgan, den globala straffrihetsregimen.”

Och, kan tilläggas, det förklarar också den absoluta bristen på trovärdighet i EU:s ambition – med Kallas egna ord – ”att vara en del av lösningen” på de stora globala kriserna.

 

Skandalöst val

Bara för att sätta det sista grädden på moset i den perversa situation som genomsyrar EU-institutionerna och dess medlemsstater, är det värt att påpeka att EU:s utrikesministrar, som hade samlats i Luxemburg, den 21 april misslyckades med att upphäva associeringsavtalet mellan EU och Israel som en åtgärd för att meningsfullt sanktionera Israels våld i de ockuperade palestinska territorierna och bortom.

Det var en skamlig försummelse som ignorerade vädjanden från mer än en miljon EU-medborgare och begäran från 350 tidigare diplomater, 60 icke-statliga organisationer och en särskild FN-rapportör.

Att upphäva avtalet skulle ha utgjort ett starkt tryck mot Israels beteende, med tanke på att EU är dess viktigaste handelspartner.

Genom att inte anta beslutet stötte EU:s utrikesministrar också på sina egna högljutt uttalade principer om att försvara mänskliga rättigheter. Avtalet, liksom andra avtal med tredjeländer, innehåller en klausul, artikel 2, som föreskriver att ”samarbetet bygger på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”.

Spanien, Slovenien och Irland hade drivit på åtgärden i ett gemensamt brev riktat till EU:s höga representant, men Tyskland, Italien, Österrike och Tjeckien var emot den.

Som EU-insidern Eldar Mamedov klokt nog anmärkte: ”[EU:s] hyckleri kunde inte vara mer uppenbart. Samma europeiska huvudstäder som skyndade sig att sanktionera Ryssland inom några dagar efter invasionen av Ukraina har nu ägnat år åt att hitta ursäkter för att inte agera mot Israel… Budskapet som EU sänder är omisskännligt: ​​vissa kränkningar är oacceptabla; andra är bara olyckliga.”

För årtionden sedan myntade den dåvarande israeliske utrikesministern, Abba Eban, ett motto för att beskriva palestiniernas inställning till dialog: ”De missar aldrig en möjlighet att missa en möjlighet [att gå med på en överenskommelse]”.

Samma motto kan nu återupplivas när det gäller EU-institutionernas och de flesta av dess medlemsstaters Mellanösternpolitik: ”De missar aldrig en möjlighet att missa möjligheten… att presentera en trovärdig och sammanhängande utrikespolitik, fri från hyckleri och dubbelmoral, och som upprätthåller sina egna principer.”

Europa har just skrivit ytterligare en sorglig sida om sin otroliga irrelevans på den globala scenen.

 

 

Original text: By failing to sanction Israel, the EU has confirmed once again its global irrelevance