Ido David Cohen – Rebelion

 

Kriget i Gaza presenteras på de olika israeliska skärmarna med den israeliska arméns officiella berättelser, direkt och utan att ifrågasätta dem, och den dagliga presskonferensen för de väpnade styrkornas talesman, konteramiral Daniel Hagari. Samtidigt tonar bevakningen ner kritiska frågor som väckts av konflikten, som hur mycket markmanövrarna hotar livet för israeliska gisslan i Gaza.

Döden av tusentals palestinska familjer i Gaza ignoreras och israelisk mediabevakning visar bilder på förstörda byggnader utan att nämna möjligheten att människor begravs under spillrorna. Endast ett fåtal röster i etern utmanar uppfattningen om systemet, även om krig bröt ut på grund av överdrivet beroende av förutbestämda koncept.

Det upprepas tvångsmässigt att informationen har godkänts för publicering av militärcensuren. Media ägnar också för mycket uppmärksamhet åt känslorna på bekostnad av seriös information angående gisslanfrågan. Kanske, mer än något annat, finns det ett medielandskap som präglas av oändliga former av självcensur.

Journalister och medieforskare fruktar att den israeliska medieindustrin återupptar dåliga vanor i ett försök att stärka moralen och befästa solidariteten med soldater som riskerar sina liv i Gaza, och genom att göra det misslyckas med att visa den verklighet som levs där.

”Det finns inga uttryckliga instruktioner, men det finns en viss atmosfär som inte tillåter berättelser om Gazas offer i nyhetsbulletinerna”, säger en journalist från en framstående nyhetskanal. ”Vi gav upp för folkets känslor, ett sätt att säga att efter en så stor katastrof borde vi inte ’ge fienden en chans’.”

”Problemet är att det skadar journalisternas roll eftersom tittarna blir vana vid att inte behandla den andra sidan som människor och inte förstår varför hela världen, som ser de hårda bilderna av Gaza, vänder oss ryggen och behandlar ” Israel som angripare.”

David Gurevitz, kulturforskare och professor vid fakulteten för kommunikationsvetenskap vid University of Academic Management Studies i Rishon Letzion, säger att ”i början, när kriget bröt ut, spelade media en ansvarsfull roll. Nu håller de på att bli regeringens propagandaarm, fulla av populism och upphöjd patriotism. Det som motiverar media är viljan att locka tittare och få flera antal tittare.”

Det kan inte ifrågasättas att israelisk tv under de första dagarna efter Hamas-massakern visade berömvärd professionalism i vad som kanske var det svåraste ögonblicket landet någonsin upplevt. ”Efter den ödesdigra och fruktansvärda attacken den 7 oktober var det media som gick i förbön mellan de rädda civila och den kollapsade regeringen och armén; ”De gav röst åt de mördades rop, krävde svar och fungerade som en plattform för traumatiserade israeler”, säger Gurevitz.

Nurit Canetti, ordförande för Union of Journalists in Israel och programledare för ett aktualitetsprogram på Israel Defense Forces (IDF) radiostation Galei Tzahal, håller med. Pressen förstod bördan på deras axlar och fullgjorde sin roll att hålla folk informerade om vad som hände när ingen visste vad som hände, erbjuda en plattform för hjälplösa och lysa upp var landet hade misslyckats, det som inte fungerade eller helt enkelt hade kollapsat”, påpekar han. ”Journalisterna var de enda som talade med familjerna som hade förlorat en älskad och med gisslans familjer.”

Det var denna professionalism som gjorde det möjligt för djupgående dokumentära verk att blomstra, till exempel berättelserna om fiasko relaterade till varningarna från IDF-observatörerna och gisslan i Be’eri. Dessa rapporter utarbetades ”utan att vänta på officiella svar från staten. Media satsade resurser och presenterade berättelser för tittarna i all sin komplexitet. I den här aspekten förtjänar de en medalj”, säger Canetti.

Men genom att bryta igenom nätverkens djupa ansvarskänsla har en känsla av konstant rädsla för att förolämpa familjerna till gisslan eller de döda uppstått, vilket leder till självcensur.

– Å ena sidan är det vårt ansvar att fördjupa sig i känsliga frågor, men å andra sidan är det svårt att hantera dem på grund av hur svårt det är för allmänheten, säger han. ”Så, återigen, vi diskuterar inte frågor som helt klart kommer att hamna på folks bord i framtiden. När ska vi prata om det höga antalet dödade reservister, om vänlig eld och militära olyckor som genererar ett antal offer, om det ökade våldet på Västbanken?

”Det finns rädsla för publiken och deras reaktion, och rädsla för politiker eftersom allt blir politiskt igen, och ’giftmaskinen’ är väldigt intensiv”, påpekar han och syftar på nätverket av uphetsade och högerkommentatorer som stöder premiärminister Benjamin Netanyahu och attackerar hans uppfattade fiender.

Två och en halv månad efter krigsutbrottet är det svårt att undvika de irriterande frågorna som dyker upp. Hur och varför har nyhetsbevakningen sänkts till den punkt där den är under vatten? Kan medias nuvarande beteende jämföras med tidigare krig? Vem tjänar på partisk och tendentiös information? Hur förväntar du dig att resten av kriget ska se ut på skärmen?

 

Fallet med Chanel 12

Förvandlingen som israelisk tv har genomgått sedan krigets början sammanfattas i fallet med kanal 12-programledaren Danny Kushmaro. Under krigets första dagar fick han otaliga beröm för sorgen i hans ögon, och den här tidningen kallade honom ”den nationella libido”, någon som hade upplevt chocken ”och modigt motstått den.”

”Han sa vad han hade att säga, och när han rapporterade från fältet gav han intrycket att han kunde skapa ett politiskt parti, kandidera till Knesset och vinna valet”, säger Mordecai Naor, författare och forskare om media och Israels historia.

”Att hålla regeringen ansvarig var inte något stort kännetecken för Channel 12, och de gjorde det för att de kände att de talade på allmänhetens vägnar”, säger Tehilla Shwartz Altshuler, seniorforskare vid Israel Democratic Institute. ”Kritik mot regeringen var ett uttryck för patriotism.”

Därefter kom Israels markinvasion av Gazaremsan och en ny version av Danny Kushmaro, som bar ett plastgevär från slagfältet och paraderade runt i studion. Vid det laget blev kulturforskaren Gurevitz besviken på nyhetsankaret.

”Han blev en av de ledande företrädarna för hård retorik, exemplet på en man som hade övergett sin journalistiska roll att rapportera, kritisera och ta upp frågor på ett komplext sätt och istället pratade hela tiden om (Hamas) ”människodjur” med överlägsen attityd.”

Det bör noteras att, åtminstone för tillfället, har fredagseftermiddagens nyhetsprogram ”Ulpan Shishi” på Kanal 12 ingen talkshowvärd för att fylla rollen som Boaz Bismuth spelade som Netanyahus försvarare. När Bismuth, numera ledamot av Knesset, lämnade programmet för att ge sig in i politiken ersattes han av Danielle Roth-Avneri, som inte har varit i sändning sedan kriget började.

Befriat från officiella meddelanden har programmet antagit en relativt kritisk linje mot regeringen och har under de senaste veckorna sett dess publikbetyg skjutit i höjden till nivåer som inte setts sedan den första covid instängning: mer än 17 % av hela befolkningen under de två första veckorna i december.

Och det finns en viss känsla av att den allmänna tonen på kanalen har förändrats. ”Guy Peleg har ett vanligt fredagseftermiddagssegment där han hävdar att Netanyahu är en fara för landet. Det representerar inte programmen under veckan, säger Gurevitz.

Förra månaden uttryckte Peleg, kanalens juridiska kommentator, oro på ”Ulpan Shishi” över israeliska mediers åtagande att upprätthålla nationell moral under en rapport om premiärministerns kansli försök att samla bevis mot armén för dess beteende före kriget, mot protokollet.

Med hänvisning till franchisetagaren på Channel 12, noterade Peleg: ”Keshet, vårt företag, kan driva en kampanj om enighet och människor kan hänga flaggor över hela landet, men premiärministern splittrar oss.”

Trots den låga nivån på allmänhetens stöd och förtroende för Netanyahu, sänds alla hans krigsrelaterade uttalanden till media live. Men med all respekt för Kushmaro (eller Netanyahu), den mest framstående figuren att undersöka för att förstå bevakningen av kriget är IDF:s talesman (Daniel) Hagari.

Till skillnad från många av Netanyahus ministrar anses Hagari vara trovärdig och populär, i sådan utsträckning, enligt Gurevitz, att publiken ”behandlar honom som om han vore helig, utan någon som helst kritik och med en oändlig vördnad som inte har setts någonsin till en IDF-talesman. Hans deltagande är absolut i nyhetsprogrammen.” Hagaris dagliga livegenomgångar har blivit en fast del av kvällsnyheterna, som om det vore ett radiovågsunder som överskrider en enda kanal.

”Formeln är ganska fixerad”, säger Gurevitz, med hänvisning till ordningen för de viktigaste nyhetssändningarna kl. 20.00, ”med höjdpunkter på slagfältet, två kommentatorer, rapporter om ’lidande och tapperhet’ (soldaterna som har fallit i strid och berättelserna om gisslan) och presskonferensen för IDF:s talesman.

Varje eftermiddag ser Hagari till att nämna namnen på de senast stupade soldaterna och påpekar att hela armén är med deras familjer. Däremot är tusentals palestinska barns död helt frånvarande i nyheter och aktualitetsbevakning.

”Från det ögonblick som armén gick in i Gaza landvägen har IDF-talesmannen gett oss allt väldigt tuggat”, säger Shwartz Altshuler och noterar att media under de första dagarna efter massakern den 7 oktober i gränssamhällena lyckades hitta kreativa sätt att rapportera på plats, även när det utgjorde en risk att vara där.

”Men sedan (markinträdet i Gaza den 27 oktober) är den förvrängda bilden av världen vi har sett i grunden baserad på (IDF) talesman, och det borde inte vara så”, säger han. ”Vi måste analysera vad som sänds inifrån Gaza och vad som visas i utländska medier och skapa en bild som speglar verkligheten.”

Journalisten Ben Caspit, som anses vara i den politiska mitten och vänsterkontrapunkten till Amit Segal på Channel 12 och Yinon Magal på högerstationen Channel 14, beskrev i en tweet faktumet att ignorera lidandet i Gaza som en moralisk nödvändighet: ”Varför uppmärksamma (Gaza)? ”De har förtjänat det där helvetet hårt, jag känner inte den minsta empati.”

 

”Siffror som 20 000 dödsfall blir abstrakta när du inte ser de hårda bilderna”

”Siffror som 20 000 dödsfall blir abstrakta när du inte ser de hårda bilderna”, varnar Gurevitz. ”Den israeliska publiken är inte kapabel att hålla ihop två typer av smärta, observera och identifiera sig med det mänskliga offret på andra sidan som sådan, och media tillämpar historien.”

Naor tillskriver israelisk medias beslut att ignorera lidandet på andra sidan till det pågående lidandet för Israels 129 kidnappade gisslan som fortfarande hålls fångna i Gaza. ”Slaget vi har drabbats av har härdat våra hjärtan och gör att vi inte visar något intresse för andras lidande”, säger han. ”Över hela världen försöker de skapa en balans mellan de (två) sidorna, men vi har inte det privilegiet eftersom vi vet exakt vad som hände med oss ​​och vi vet fortfarande inte vad som kommer att hända i framtiden med gisslan. Det är ett vägskäl, för så fort vi har kniven på strupen förenas vi av patriotism.”

Nyhetsjournalisten som pratade med Haaretz konstaterar: ”Stämningen i nyhetsrummet är att Hamas är arkitekten för allt och att figurerna och berättelserna som kommer ut från Gaza måste tas med stor försiktighet, att det i verkligheten inte finns någon grund att visa något. Det är en komplicerad situation. Jag är medveten om vilken roll vi spelar för att upprätthålla den nationella moralen. Jag säger inte att vi måste visa (händelserna) lika, men kan det inte finnas minst 20 % av täckningen på (Gazas offer)? 10%? ”Det finns inte ens det.”

Shwartz Altshulers bedömning är att huvudmotivet för israelisk bevakning av Gaza egentligen inte är brist på empati gentemot palestinierna som bor där, utan snarare relationen till IDF:s talesperson och bristen på tillgång till innehåll som inte är misstänkt för partiskhet i palestiniernas gunst. Till skillnad från tidigare krig hindrar IDF till stor del utländska journalister från att ta sig in i Gaza.

”Det är en komplicerad historia, mellan kontakt med källor och hantering av information, ’vad än vad IDF-talesmannen ger mig’”, säger Shwartz Altshuler. ”Jag gillar IDF-talesmannen, men att anta att allt han säger är den absoluta sanningen är orimligt. En journalist som tar information från IDF-talesmannen och överför den ’som den är’ förråder sitt jobb.”

 

De obefintliga bebisarna

Yishai Cohen, politisk redaktör för den ultraortodoxa nyhetswebbplatsen Kikar Hashabbat, som också är gästkommentator på Kanal 12, har erfarenhet av detta. Den 28 november twittrade han en kort reklam för en intervju med överstelöjtnant (reserv) Yaron Buskila från IDF Gaza-divisionen, där Buskila hävdade att han den 7 oktober hade sett bebisar ”hänga i en rad med en klädstreck” i Kfar Azza, invaderad av Hamas-terrorister.

Händelsen hade inte rapporterats tidigare, och av goda skäl. Inga bebisar mördades i Kfar Azza, som Haaretz-journalisten Amir Tibon snabbt påpekade för Cohen.

”Jag erkänner att det inte föll mig att jag var tvungen att verifiera sanningshalten i en berättelse som kom från en överstelöjtnant,” svarade Cohen när han förklarade varför han hade tagit bort tweeten bara några minuter efter att ha publicerat den. ”Jag gjorde ett misstag”.

Intervjun med Buskila, som är operationschef för den ideella organisationen Israel Security and Defense Forum, förknippad med högern, hade erbjudits Cohen av IDF:s talesman. En representant från talespersonens kansli var närvarande vid intervjun.

Efter Buskilas uttalanden om bebisarna beviljar presstalespersonen inte längre intervjuer eller möten med pressen. I ett uttalande som svar på en begäran om kommentar sa kontoret: ”En utredning har genomförts och relevanta lärdomar har dragits.”

En relaterad fråga är bristen på mångfald av åsikter som presenteras av debattbord i media. De flesta kommentatorer – inklusive ett stort antal journalister och personer som tidigare haft auktoritetspositioner som har fullsatt studiorna sedan krigets utbrott – använder samma källa, säger Shwartz Altshuler.

 

De flesta kommentatorer använder samma källa

”Så, hur kommer det att finnas en mångfald av åsikter och synpunkter på verkligheten?” frågar han. ”Till exempel är Tamir Hayman, tidigare chef för Military Intelligence, som är kommentator på Channel 12 News, medlem i ett begränsat team av rådgivare till försvarsminister Yoav Gallant om kriget.”

”Vad är skillnaden mellan honom och Jacob Bardugo?” frågar han och syftar på en nära medarbetare till Netanyahu som har arbetat inom radio. ”Jag tror inte att Hayman representerar Gallant, men han representerar försvarssystemet.”

Frågan, som han påpekar, är inte bara vem som är i sändning, utan också vem som inte är det. Shwartz Altshuler citerar avslöjanden i media om att IDF-observatörer vid gränsposter och en officer vid Military Intelligence Unit 8200 uttryckte oro över tecken på att Hamas planerade en attack före den 7 oktober. Israel Democratic Institute-forskaren frågade också varför kanalerna inte passade på att ta med fler kvinnliga kommentatorer.

”Till skillnad från män var de inte en del av (fel) doktrin eller systemet som misslyckades. Istället fortsätter de att ta in kvinnor för att prata om psykologi och män för att prata om försvar”, säger han.

Den 4 december publicerade journalisterna ett brev där de uppmanade cheferna för tv-nyhetsmedierna att ändra modellen och att minst hälften av deltagarna i debatten ska vara kvinnor. Men vad som är ännu mer slående än frånvaron av kvinnor är att rösterna från Israels arabiska medborgare har blivit en sällsynthet i nyhetssändningar, även med vanliga israeliska mått mätt (såvida deras namn inte råkar vara Yoseph Haddad, Israels framstående försvarare).

”Det arabiska samfundet har varit helt uteslutet från diskursen, och därför är det allmänna intrycket som har skapats att det inte existerar alls i samband med dessa händelser”, säger Kholod Idres, meddirektör för föreningens avdelning för en delad Samhället Sikkuy for the Promotion of Equal Opportunities, en ideell organisation.

”Det tydligaste exemplet är att gisslan i det arabiska samfundet ignorerades totalt i början av kriget. I mer än en vecka, med undantag för Galei Tzahal-radion, nämnde inte de viktigaste medierna i Israel det faktum att bland de hundratals israeler som hade kidnappats och skickats till Gaza fanns det också arabiska medborgare. På Kanal 12 kom den första anspelningen på ämnet inte förrän den 20 oktober.”

En enhet som har uppstått ur sina vanliga skuggor är militär censur. Israeliska nyhetskanaler har lyft fram det faktum att diverse diplomatisk och militär information har godkänts av censorerna, även om de inte är skyldiga att ange detta. Ett försök att lugna publiken? Inte nödvändigtvis.

”Det visar hur mycket media hyllar tittarna och etablissemanget och hur mycket de vill bli accepterade”, säger Gurevitz. ”Vi sänder bara det som är bra för moralen. Vi vill ha censur. ”Vi kommer inte att öppna munnen.”

Men Naor har en annan förklaring: ”Jag tror att journalister vill antyda att de är i ett dilemma, det vill säga ”vi kunde ha sagt mer.” Det är en blinkning, ett tecken. Trots allt gillar ingen att bli censurerad.”

 

Fyll i luckan

Den fullständiga bilden av kriget visas inte, och de rundturer i Gaza som IDF:s talesmanskontor anordnar för journalister kompenserar inte riktigt för det, men medias sökande efter ”en bild av seger” förklarar åtminstone en del av medias beteende.

”Vi kommer att se det starkare under de kommande veckorna, när kriget börjar avta” förutspår Shwartz Altshuler. Viljan att framställa krigets slut som en seger som döljer krigets uttalade mål att helt besegra Hamas är i första hand ekonomisk, hävdar han, inte ideologisk.

”Medierna kan inte berätta för publiken att ”vi har förlorat” och fortsätta sälja reklam”, påpekar han. ”De behöver regeringen för att skapa dramat och regeringen behöver dem för att skapa berättelsen.”

De första tecknen på trenden syntes i de känslomässiga bilderna av gisslans återkomst till Israel. ”Det var en riktig dokusåpa”, säger Shwartz Altshuler. ”Innehåll för att fylla ett tomrum, utan informationsvärde, men som invaderar integriteten för de återvändande gisslan.”

Frigivningarna dokumenterades även om gisslans integritet hade respekterats i israelisk mediabevakning av gisslanvideor som släppts av Hamas. I Israels bevakning saknas också bilder från utländska medier på palestinska fångar som Israel befriade i utbyte mot gisslan och återförening med deras familjer.

Ett nyare exempel är bilderna av hundratals palestinska fångar i Gaza, handfängslade och i sina underkläder, som sänds även om det uppskattades (som rapporterats av Haaretz) att endast 10 till 15 % av dem faktiskt var aktiva medlemmar av Hamas. eller var associerad med organisationen. (En liknande bild publicerades i Gazakriget 2014.)

Att värva media under ett krig är inte alls ett nytt koncept, men Gurevitz har en känsla av att den här gången är det mer uttalat än tidigare: ”Medierna speglar nu vår traumatiska situation och legitimeringen av att agera på ett extremt sätt på grund av det och speglar en generaliserad hämndtörst”, påpekar han. ”Hämnd är något som uppenbarligen motiverar arméer, men det löser inte riktigt problem. Den hårda retoriken och känslan av hysteri projicerar inte israelisk styrka, utan snarare desperation och önskan att se bilder av kapitulation till varje pris.”

Naor, som var ställföreträdande befälhavare för Galei Tzahal under Yom Kippur-kriget 1973 (och senare blev befälhavare, motsvarigheten till en radiodirektör), tror att även den mest bestämda formen av patriotism så småningom blir tunn. Mer än någon annan konflikt påminner det nuvarande kriget honom om det första Libanonkriget 1982. ”Vid det tillfället såg vi för första gången politikens inblandning under krigs perioden. ”Två veckor efter att det startade var det en mediarevolt mot systemet.”

Naor nämner journalisten Dan Shilon, som ställde en fråga i Galei Tzahal i de tidiga stadierna av det kriget: ”Hur tar vi oss ur den här röran?” Dåvarande försvarsministern, Ariel Sharon, försökte utan framgång avlägsna Shilon från reservtjänst vid stationen. När IDF undersökte kontroversen drog de slutsatsen att Shilon inte var kritisk till att gå i krig.

Sabra- och Shatila-massakrerna av Israels kristna falangistiska allierade begicks tre månader senare, och israeler gick ut på gatorna i vad som kallades ”de 400 000 protesterna” på det som nu är Rabintorget i Tel Aviv. Även vid detta tillfälle ifrågasätter Naor argumentet att man inte ska uttrycka kritik av ett krig medan det utkämpas (”tystnad, vi skjuter”, som ett hebreiskt ordspråk säger). Ett sådant här tillvägagångssätt kan enligt honom inte hålla länge.

Chocken orsakad av händelserna den 7 oktober kan inte underskattas, men om någon hoppades att de skulle åstadkomma positiva förändringar i israeliska mediers beteende, kommer de med största sannolikhet att bli besvikna. ”Katastrofer skapar ingen förändring i verkligheten. Det kräver verkliga processer”, säger Shwartz Altshuler och påpekar att även mitt i de pågående striderna har den israeliska regeringen inte slutat att försöka ingripa i media för sina egna syften, som till exempel att pressa för att få eftergifter för Channel 14, en radiostation som stödjer Netanyahu och regionala radiostationer.

”Varför är det ingen på tv som säger att kommunikationsminister Shlomo Karhi utnyttjar ”tystnaden, vi skjuter” för att störa tv-marknaden?” frågar han. Altshuler bekräftar att ingen positiv process är möjlig utan en uttömmande introspektion, som inte kan vänta på att kriget ska ta slut.

”Ingenstans förs genuina diskussioner om frågor som innebär medieansvar”, säger han. ”Folk är upptagna med att slå politikerna för bröstet, men hur är det när du stöttade paradigmet som har kollapsat, när du svalde allt de kastade på dig? När vi återvänder till praxis ”dagen före kriget”, blir det mycket smärtsamt.”

 

Kanal 12 avböjde att svara på denna artikel.

Denna artikel publicerades den 25 december i Haaretz.