James Ray – Mondoweiss

 

Den 22 december, bara dagar före jul, gav Haaretz redaktion ut en ledare med titeln ”Israel Losing its Humanity in Gaza”. Den korta artikeln beskrev en rädsla som i åratal har varit genomträngande bland liberala sionister: att brotten som begås i Gaza sviker värderingarna hos en annars upprättstående och moralisk nybyggarkoloni. Det sionistiska projektet, för dem, är något av en legitim stat som först nu misslyckas med att leva upp till de uppförandenormer som den förväntas förbinda sig till.

Ett stycke avsett att vara både ett erkännande av skuld och en uppmaning att göra bättre var i slutändan inget annat än en fiktiv redovisning av kolonins historia – en som krävde en bättre, mer moralisk tid. Genom att förringa historien om våld som härrörde från kolonin och måla upp en revisionistisk bild av ett moraliskt upprättstående (men ibland problematiskt) och i slutändan legitimt, kanske till och med reformerbart, projekt, gjorde de vad många liberala sionister har försökt göra i decennier: undvika ett obekväm och ofrånkomlig sanning om projektet som de så desperat håller fast vid och stödjer.

Det har aldrig funnits ett ”bra” Israel.

Den sionistiska rörelsen, och de fasor som är förknippade med den, föregick själva sionistiska projektet. Rötterna till koloniseringen av Palestina av de som skulle kalla sig sionister sträcker sig så långt tillbaka som 1880-talet, med de första bosättningarna som planterades i landet innan den första sionistiska kongressen till och med skulle mötas 1897. Dessa tidiga ansträngningar, även om ett stort misslyckande i många avseenden lade grunden till vad som snart skulle komma.

Med skapandet och ratificeringen av Baselprogrammet fann den sionistiska rörelsen sig sammansmälta kring ett konkret mål: att ”etablera ett hem i Palestina för det judiska folket, säkrat under offentlig lag.” Även om den föreslagna platsen för projektet skulle ifrågasättas något vid den sjätte världssionistkongressen i Basel 1903 med förslaget från Uganda Scheme, där en plan för att kolonisera Uganda utvärderades och slutligen uteslöts, den sionistiska rörelsens koloniala ambitioner var alltid tydliga.

Under de kommande åren skulle närvaron av sionister fortsätta att öka i Palestina när bosättare fortsatte att strömma in i projektet. Tusentals och tusentals skulle gå med i spirande bosättningar, förvärva mark genom skrupelfria köp som förhandlats fram med frånvarande hyresvärdar och därefter knuffa bort palestinier från mark som deras familjer kallat sin egen i flera generationer. Det palestinska samhället fortsatte att utmanas när anhängarna till det sionistiska projektet arbetade mot sina yttersta territoriella och nationella mål.

Den koloniala karaktären hos dessa mål var aldrig riktigt dold. I ett nu ökänt brev till Cecil Rhodes skrivet av Theodore Herzl. Det här brevet, som präglade projektets sanna natur, sade tydligt: ​​”Du bjuds in att hjälpa till att skapa historia. Det involverar inte Afrika, utan en bit av Mindre Asien; inte engelsmän utan judar… Hur råkar jag då vända mig till dig eftersom detta är en ur vägen fråga för dig? Hur egentligen? För det är något kolonialt.”

Herzl var inte ensam om denna analys. Ze’ev Jabotinsky, grundaren av den revisionistiska sionismen, talade om just denna koloniala natur i sitt Järnmuren tal 1923, och jämförde palestinier med aztekerna och siouxerna – som hade funnit sig koloniserade av makter utifrån. Han gick så långt som att säga:

”Varje infödd befolkning i världen gör motstånd mot kolonister så länge den har det minsta hopp om att kunna göra sig av med faran att bli koloniserad. Det är vad araberna i Palestina gör, och vad de kommer att envisa med att göra så länge det finns kvar en ensam gnista av hopp om att de kommer att kunna förhindra förvandlingen av ’Palestina’ till ’Israels land.’”

Andra ledare för den sionistiska rörelsen omsätter dessa ord i praktiken och förskjuter inte bara palestinier i massor utan också tränar och beväpnar sig i förberedelser och eventuellt genomförande av militära operationer som skulle försöka skapa vad några som Ben Gurion ansåg vara mer gynnsamma demografiska sammansättningar på marken. Enligt Ben Gurions egna uppskattningar skulle landet Palestina endast framgångsrikt koloniseras om den demografiska fördelningen av landet var 70 % sionistiska bosättare och 30 % koloniserade folk (med senare planerare som reviderar denna siffra till en 60:40-delning). Det är då ingen överraskning att 1929 hade omkring en femtedel av de palestinska bönderna gjorts jordlösa som ett resultat av kolonial aktivitet som skulle främja projektets och de som stödde det intressen.

Palestinierna skulle, allt eftersom tiden gick, fortsätta att organisera sig och bli allt mer militanta i sitt försvar av sitt land, vilket kulminerade med en generalstrejk som blev den stora revolten 1936 – en som brutalt slogs ned av imperiets brittiska styrkor och deras sionistiska partners. När den nationella rörelsen fortsatte efter revoltens misslyckande 1939, kämpade palestinierna mot en allt mer militant, organiserad sionistisk rörelse – en som skulle gå för att förverkliga sina mål på 1940-talet.

Nakba, eller ”katastrofen”, innebar en etnisk massrensning av mer än 750 000 palestinier från uppemot 530 städer, städer och byar. Städer som Jaffa belägrades och avfolkades under sionistisk prickskytteld och bombardemang. Byar som Deir Yassin invaderades och brändes ner till grunden, med otaliga grymheter som begicks mot människorna som kallade dessa byar hem. Förutom att vara en kampanj för etnisk rensning, var Nakba också en förintelsekampanj, som kulminerade i dödsfall på minst 10 000-15 000 palestinier. Denna period är vad israeler firar varje år som grundperioden för den officiella etableringen av kolonin.

Som vi nu vet, skulle den etniska rensningen och underkuvandet av palestinier inte upphöra 1948 med den officiella bildandet av den sionistiska kolonin – den som Haaretz redaktion hävdar förlorade sin ”mänsklighet” först under det senaste året. I kölvattnet av Nakba skulle tusentals leva under sionistisk militär ockupation, och finna sig själva brutaliserade, utnyttjade och attackerade av sina ockupanter. Sionister skulle utvisa hundratusentals fler palestinier 1967 när de försökte sätta den sista spiken i kistan för den palestinska befrielserörelsen, såväl som mer än 100 000 syrier, som befann sig ockuperade på Golanhöjderna. Projektet skulle senare fortsätta att även ockupera Libanon tills deras påtvingade avhysning av libanesiska motståndskämpar – kämpar som har fortsatt sitt motstånd mot sionismen fram till idag.

Idag, när miljoner bor i flyktingläger över hela regionen, förhindrade av kolonin från att någonsin återvända till sina hemländer, och miljoner fler lider under apartheid, folkmord och fortsatt invasion, finner liberala sionister sig oförmögna att försvara det. Deras fördömande av projektets nuvarande handlingar kan inte låta dem komma undan med en revisionistisk historia där kolonin de vill bevara någonsin haft moralisk legitimitet, än mindre en rätt att existera överhuvudtaget. Det kan inte finnas någon ”bra” eller ”moralisk” kolonialism, hur desperat de än önskar annat, och det kan inte heller finnas en ”bra” eller ”moralisk” regering vid rodret för ett sådant projekt – oavsett om det är Likud eller Labour.

Slutet på själva Haaretz-stycket sammanfattade styrelsens känslor – och avslutade med vad som var tänkt att vara ett definitivt uttalande om fördömande av projektets handlingar och de som förmodas ha lett det på vägen utan återvändo:

”Ju fler bevis som kommer från Gaza, desto tydligare blir den kväljande bilden av vår förlust av mänskligheten. Det faktum att många israeler försöker förneka vittnesmålen om vad som görs där hjälper inte bara Israel på den internationella arenan utan fortsätter också att legitimera brott och orättvisor som fläckar hela landets moraliska och mänskliga karaktär.”

Vi måste fråga oss vilka bevis idag som skiljer sig från de årtionden av bevis som palestinier alltid har visat, och varför kärnproblemet i detta folkmord är, för sionister som dessa, tillståndet för den moraliska och mänskliga karaktären av ett projekt som inte borde och kan inte existera i en rättvis värld. Liberala sionister kommer, när de brottas med den fortsatta förlusten av legitimitet som deras projekt står inför, fortsätta att sprida samma berättelse om en koloni som kan vara, och vid ett tillfälle var, moraliskt upprättstående, men de av oss som känner till historien kommer alltid att vet bättre än att på allvar syssla med sådan fantasi.

Folkmordet och ockupationen av palestinier idag kan inte skiljas från historien om den sionistiska koloniseringen av Palestina. Dessa offer idag är knutna till offren från tidigare decennier – offer för en Nakba som aldrig riktigt tog slut, oavsett hur desperat anhängare av projektet kan önska något annat. Vi borde inte blicka tillbaka till ett föreställt förflutet där kolonister på något sätt var mer ”moraliska” än idag, utan blicka mot en framtid utan sionistisk ockupation – en framtid där miljonerna under den sionistiska kolonialismens stövel kan vara fria.

Det sionistiska projektet förlorade inte sin mänsklighet i Gaza, eftersom det aldrig hade någon mänsklighet att förlora.

 

 

Originaltext: Israel cannot lose a ‘humanity’ it never had