Wan Naim Wan Mansor – Middle East Monitor

Vad händer när en kärnvapenbeväpnad stat bombar en icke-kärnvapenstat – och världen rycker på axlarna? Israels attack mot Iran i juni 2025 var inte bara ytterligare en krutdurk i Mellanöstern. Det var en strategisk bredsida mot själva idén om muslimsk avskräckningsmakt. Genom att mörda iranska toppforskare och rikta in sig på dess kärnkraftsinfrastruktur konfronterade Israel inte bara en rival, det skickade ett kyligt budskap: ingen muslimsk nation kommer att tillåtas verktygen för att hävda suverän jämlikhet. Det verkliga målet var inte ensamt Iran. Det var möjligheten för en självsäker, självständig muslimsk makt som formar regionen självständigt.

För första gången på årtionden svarade en nation med muslimsk majoritet och verklig avskräckningsförmåga med kalibrerad, direkt kraft. Under de första dagarna av vedergällningen avfyrade Iran över 200 ballistiska missiler och drönarsvärmar som vedergällning, som nådde djupt in israeliska städer, inklusive Tel Aviv och Haifa. Straffrihetens tidsålder är över.

Mycket av västerländsk media har framställt Israels attack som en defensiv handling. Detta är skrattretande, eftersom verkligheten är mer oroande: ett kärnvapenbeväpnat Israel, som agerar ostraffat, inledde en förebyggande attack mot en undertecknare av icke-spridningsavtalet (NPT) som inte har några kärnvapen. Detta är inte självförsvar eller avskräckning. Detta är monopol. Och monopol söker inte stabilitet; de söker underkastelse.

Israel är fortfarande regionens enda odeklarerade kärnvapenmakt, utan tillsyn av IAEA, medan Iran, utan vapen, utsattes för 15 IAEA-inspektioner under 2024.

Israels militära överlägsenhet har inte fört med sig fred; den har befäst en strategisk asymmetri som underblåser våldscykler. Från Gaza till Damaskus, Beirut till Teheran, bygger Israels doktrin om förebyggande åtgärder och eskalering på tron ​​att dess dominans måste förbli ohotad. Och den dominansen, enligt deras uppfattning, bevaras genom att föra krig och militära attacker mot alla länder som de anser vara ett hot mot sådan dominans. Den tron ​​är problemet.

Den tragiska konsekvensen av denna obalans är tydligast i Gaza. Folkmordskampanjen 2023–2025 har dödat över 56 000 palestinier, inklusive tusentals civila och barn. Hela stadsdelar ligger i spillror. Det internationella systemet har misslyckats med att stoppa detta, inte för att det saknar moralisk upprördhet, utan för att det saknar en motkraft som kan upprätthålla begränsningar för israeliskt beteende.

Från Osirak i Irak (1981) och återigen Gulfkrigen som förstörde Irak, till Syrien (2007) till Libyen efter Gaddafi, har varje försök till muslimsk strategisk autonomi krossats, militärt eller diplomatiskt.

Om fred är målet, måste strategisk balans vara grunden. Regionen behöver inte mer kontrollerad instabilitet upprätthållen av drönare och flyganfall. Den behöver framväxten av självsäkra, kapabla muslimska makter som kan avskräcka aggression, upprätthålla suveränitet och kräva ömsesidig respekt.

Detta handlar inte bara om geografi eller vapen. Det handlar om att återta makten för en civilisation som i årtionden har nekats sin plats i den regionala säkerhetskalkylen. Den muslimska världen får inte förpassas till permanent observatörsstatus i en konflikt som påverkar dess historia, folk och heliga platser. Om avskräckning ska vara trovärdig och rättvis måste den komma inifrån den civilisationssfär som drabbats mest hårt. Ingen aktör, västerländsk eller österländsk, kan ersätta den legitimitet som en självsäker muslimsk makt bidrar med.

Iran, trots alla sina interna komplexiteter, har blivit en åskledare eftersom det trotsar denna påtvingade underlägsenhet. Dess vetenskapliga framsteg och motstånd mot israelisk hegemoni behandlas som existentiella hot, inte på grund av vad Iran är, utan för att det stör hierarkin. När Israel besitter kärnvapen framställs det som ansvarsfull avskräckning. När Iran söker strategisk självständighet stämplas det som en skurk.

Denna dubbelmoral är inte längre hållbar. Strategisk självförsörjning är inte extremism. Det är en grundläggande suverän rättighet.

Vissa menar att jämlikhet inbjuder till konflikt. Historien visar att det är tvärtom. Kalla kriget blev aldrig en direkt kollision mellan USA och Sovjetunionen just för att avskräckning höll. Däremot inbjuder Israels okontrollerade överlägsenhet till äventyrlighet, en frestelse att slå till först, definiera reglerna och diktera resultatet. Fred utan balans är inte fred. Det är villkorlig kapitulation.

Kritiker kanske frågar sig: varför måste denna motvikt vara muslimsk? Eftersom förtrycket har varit civiliserande. Berövandet av palestinier, inriktningen på muslimsk majoritetsstaters strategiska program och den bredare berättelsen som framställer muslimsk makt som i sig destabiliserande – dessa är inte slumpmässiga. De bildar ett mönster av marginalisering som bara en muslimsk makt trovärdigt kan utmana. Väststater komprometteras av allianser. Kina och Ryssland saknar den historiska, moraliska och religiösa insatsen. Brasilien eller Sydafrika må erbjuda solidaritet, men de är inte i regionen. Muslimska makter är det.

Religiösa dubbelmoraler måste åtgärdas av religiösa jämlikar. Precis som Israel falskeligen hävdar att judisk identitet är en strategisk tillgång, måste muslimska stater hävda sin egen civilisationslegitimitet, inte som ett hot, utan som rättmätiga deltagare i att forma den regionala ordningen.

Detta är inte en uppmaning till spridning. Det är en uppmaning till strategisk värdighet. Alltför länge har den muslimska världen blivit tillsagd att avväpna, skjuta upp och vara beroende. Den formeln har varken gett rättvisa eller säkerhet. Avskräckning är inte västvärldens eller dess allierades exklusiva rätt. Det är en prerogativ för varje nation som strävar efter att leva i frihet, inte rädsla.

Malaysia, tillsammans med andra principfasta röster i det globala syd, måste tala tydligt: ​​detta krig handlar inte bara om Israel och Iran; det handlar om den islamiska världens rätt att utforma sitt eget öde. Som flera OIC-ledare med rätta har noterat, avslöjar tystnaden inför Israels ensidiga aggression en djupare dubbelmoral. Premiärminister Anwar Ibrahim har konsekvent kritiserat dessas hyckleri och uppmanat muslimska nationer inte längre får ses som passiva undersåtar i en riggad världsordning.

Medan spillrorna lägger sig i både Teheran och Tel Aviv står valet framför oss tydligt: ​​återgå till ensidig dominans, eller skapa en ny jämvikt där freden upprätthålls inte av bomber, utan av balans.

Om världen verkligen vill ha fred måste den sluta kräva muslimsk lydnad och börja möjliggöra muslimsk handlingskraft. Först då kan rättvisa och stabilitet uppnås, inte genom rädsla, utan genom rättvisa.

Original text: Israel fears a confident Muslim power—and that’s exactly what the region needs