Loli Soler – Andalusiska Muslimer

Rashidun kalifer (632-661)

Muhammad ansågs av muslimer vara den perfekta mannen. Hans underkastelse till Allah var så fullständig att han
förvandlade sin tids samhälle. Hans liv och hans verk påverkade arabernas andliga, politiska och etiska vision. Hans
framgång baserades på det faktum att han var mottagare till den gudomliga uppenbarelse. I Koranen hittade man
lösningen, inspirerad av Gud, till de problem som hans folk hade framför sig. Efter hans död levde umma stunder av
osäkerhet och förvirring.

Han dog utan manlig avkomma och utan att definiera frågan om successionen. Detta ledde till sammandrabbningar mellan
profetens närmaste. En grupp (shiiterna) tyckte att han borde efterträdas av hans närmaste manliga släkting, Ali Ibn
Abu Talib, som också var gift med Fatima, Muhammeds dotter. I Arabien, där blodsband var helig, ansågs det att en
ledares särskilda egenskaper ärvdes av sina ättlingar och vissa muslimer trodde att Ali hade ärvt något speciellt av
Muhammeds karisma. Men en annan grupp (sunniter), trodde att Ali var fortfarande mycket ung och ansåg att de mest
lämpliga för att efterträda honom, var de profetens närmaste följeslagare, som hade arbetat nära honom, för att
utföra sitt uppdrag.

Efter långa överläggningar utnämndes Khalifa Rasul Allah (Allahs profet efterföljare), Abu Bakr, som var den första
av de fyra Rashidun kalif (rätt vägledda kaliferna).

Muhammeds död påverkade också Arabbiens enighet och stabilitet, eftersom många stammar trodde att avtalen som
undertecknades med umma gällde inte längre efter hans död, eftersom detta var seden bland stamhövdingar i arabiska
stäpperna. Detta orsakade striderna mellan stammarna. Några av dessa ledare ville ge dessa revolter en religiös
innebörd och falska profeter uppstod.

Abu Bakr (632/11 – 634/13)

Detta var situationen i Arabien, när han började regera som första kalifen.

Abu Bakr föddes i Mecka i 570. Han hade en rak och energisk karaktär, han var en rik köpman från stammen Quraysh,
och far till Aisha, profetens änka.

Hans första uppgift var att bekämpa rebell stammar som hade brutit sina avtal med umman. De så kallade Ridda krig
(apostasi krig) utkämpades. Det tog honom ett år att stoppa utbrytarna och utvidga sin makt till Bahrain, Oman,
Yemen och Hadramaut. Han besegrade upproret med visdom och barmhärtighet och därmed konsoliderade Arabiens enande.

Vissa nordliga stammarna, med stöd av modiga krigare plundrade gränsregionerna. De gick in i kaldeiska och persiska
områden under sommaren 633/12 och ockuperade Al-Hira och tog över närområden. Samma år gick de in i Palestina och
Trans Jordanien och besegrade bysantinerna i strider i Agnadayn, Baysan och Fihl och tvinga dem att dra sig tillbaka
till Jerusalem och Damaskus.

Detta var början på den arabiska expansionen som växte till beduinernas förvåning pga. av den otroliga svagheten hos
de bysantiner och perser och rikedomarna i de erövrade områdena.

År 634/13 dör Abu Bakr och lämnar som sin efterträdare, Umar Ibn Al Khattab.

Omar Ibn al Khattab (634/13 – 644/23)

Omars kalifat innebar ett av de viktigaste stegen i den muslimska expansionen.

Lika viktiga var de förändringar som ägde rum i umman under sin tid. Han förvandlade det arabiska systemet i ett
teokratiskt rike och organiserade dess administration. I de erövrade länderna blev expeditionens ledare också
kalifens representant för civila angelägenheter, representant för islam och sekulära domare.

Så småningom organiserades de erövrade områdena. Man respekterade de underkuvades folks religion, egenskaper och
sedvänjor, som betalde en skatt i allmänhet som inte var högre än vad som betalades innan erövringen. För att
säkerställa erövringen, grundades militärläger där de soldater som hade deltagit i kampanjen stannade tillsammans
med sina familjer och fick en livsinkomst som förlängdes till deras arvingar. Dessa fästningar (Amsar), som ligger
på strategiska platser, blev snart blomstrande städer som Kufa och Basra i Irak, Qum i Iran och Fustat vid Nilen.
Damaskus var den enda antika staden som blev ett muslimskt centrum.

I varje fäste byggdes en moské och alla dess invånare deltog i fredags salat. Man lärde soldaterna att leva i
enlighet med islamiska seder. Omar betonade framför allt vikten av familjevärderingar, prisade Profetens asketiska
dygder och var strängt mot fylleri.

Det var också Omar den som etablerade den muslimska räkne tid, som hade sin början det år då Hijra (AH) ägde rum på
så sätt blev år 622 av den kristna räkne tid år 1 i den muslimska räkne tiden.

Omar var stark och rättfärdig, hade stora militära egenskaper och han omgav sig med utmärkta krigare som effektiv
samarbetade i kampanjerna som genomfördes under hans mandatperiod. Deras arméer stormade Irak, Syrien och Egypten
och uppnådde stora segrar.

År 635/14, avslutade han erövringen av Syrien med erövringen av Damaskus. I slaget vid Yarmuk slogs palestinierna
och år 638/17 kapitulerade Jerusalem. Araberna respekterat liv och egendom, kyrkor och religionsfrihet för
Jerusalems invånare, precis som de gjorde i Damaskus i utbyte mot underkastelse och acceptans.

De gjorde slut med den persiska dominansen i Irak genom att besegra den persiska armén i slaget vid Qadisiyah år
637/16. Dessutom erövrade de Ctesiphon, de sassanidiska persers huvudstad.

Generalen Amr Ibn Al As ockuperade Egypten men han fick hårt motstånd i Alexandria som efter en lång period av
belägring, övergavs av bysantinerna under året 642/21.

Abu Ubayda erövrade flera städer i Mesopotamien och kom med sina trupper till Armenien.

Under Omars regeringstid utvisades kristna från Nagran och judarna från Haybar, vilket lämnade hela den Arabiska
halvön med enbart muslimer.

Omar dog år 644/23, i moskén i Medina där han knivhöggs aven persiska krigsfånge.

Uthman ibn Affan (644/23 – 656/35)

Omar utsåg inte någon efterträdare, men etablerade shuran (rådet) som bildades av sex av profetens följeslagare och
bland vilka skulle utses den nya kalifen. Valet blev Uthman Ibn Affan, som tillhörde Umayyaderna. Ali ibn Abi Talib,
Mohammeds kusin och svärson motsatte sig denna utnämning.

Uthman föddes i Mecka i 574 och tillhörde stammen Quraish och kom från Umayyad familjen. Han var en förmögen köpman
och var en av profetens följeslagare och svärson.

Under sin tid avskedade han från sina positioner kompetenta tjänstemän och militära ledare och ersatte dem med sina
vänner och favoriter. Detta skapade missnöje och ledde till uppror, som hade blev tvungen att bemöta.

Ur religiös synvinkel var den mest betydelsefulla händelsen av hans regeringstid sammanställningen och utfärdandet
av den konsoliderade versionen av Koranen. Denna text är den som kvarstår i dag.

Uthman fortsatte med den territoriella expansionen som påbörjats av hans föregångare och erövrade nya territorier:
Hans soldater tog Cypern från bysantinerna och slutligen utvisade dem från östra Medelhavet. I Nordafrika erövrade
de Barca och nådde fram till Tripoli. I öster erövrade hans arméer stora delar av Armenien. Ett krigs flotta
skapades för att försvara Alexandria från de bysantinska attackerna från havet.

Trots dessa segrar fortsatte den interna situationen att förvärras på grund av missnöje hos soldaterna på grund av
den dålig fördelning av fördelarna med de erövringar som gjordes och utnämningen av hans vänner till ansvarsfulla
befattningar i dessa områden. Dessutom fortsatte Alis anhängare, som hade samlats i Egypten och städerna Kufa och
Basra i Irak, med sina protester och krav.

År 656/35 kom en grupp arabiska soldater från Fustat till Medina för att presentera sina krav till kalifen, och när
de inte fick något svar för sin begäran, omgav de hans hus, stormade det och dödade honom.

Ali ibn Abu Talib (656/35 – 661/40)

Efter Uthmans död i Medina, blev Ali utsedd till ny kalifen. Under de rådande omständigheterna verkade han vara rätt
person, eftersom han hade vuxit upp i Profetens hus och visste mycket om de ideal som predikades av Muhammed. Han
var också en bra soldat och främjade bland sina tjänstemän, betydelsen av att hantera rättvist och med medkänsla de
erövrade folk. Dessa principer skrevs ner i breven som skickades till sina tjänstemän och som betraktas idag som
klassiska muslimska texter.

Hans utnämning accepterades inte av anhängare till emiren Muawiya ibn Sufyan, guvernör i Sham med säte i Damaskus,
som hävdade successionsrätt eftersom han tillhörde Umayyad familjen som den tidigare kalifen. Interna spänningar
ledde till ett inbördeskrig som varade i fem år, känd som fitna (delnings tid).

Två stora slag ägde rum under fitna, Kamelens slag (al Jamal) under året 656/35, där Aisha, Profetens favorit fru,
deltog tillsammans med sina anhöriga Talha och Zubayr, som anklagade Ali för att inte har hämnats Uthmans död.
Hennes trupper anföll Alis armé som sökte sin tillflykt i Kufa, dit han hade flyttat kalifatets huvudstad. Ali
fortsatte med sin armé vidare till Basra, där han besegrade sina angripare utan svårighet. Aisha, som följde
soldaterna, såg kampen på en kamel och det gav namnet till striden. Efter detta nederlag drog sig Aisha tillbaka
till Medina och slutade att delta i de offentliga angelägenheterna.

Den andra stora slaget, var Siffin slaget vid floden Eufrat år 657/36, där Alis trupper drabbade samman med
Muawiyas, som påstod sig vara kalif. De två sidorna försökte nå en överenskommelse och skiljedom av två av profetens
följeslagare föreslogs. Ali representerades av Abu Musa Ashari och Muawiya av Amr Ibn Al Ass, som studerade
situationen och beslutade Alis avsättning och att Shura (församlingen) skulle utse en ny kalif. Ali godtog detta
beslut, ett tillfälle som tog Muawiya och skickade trupper till Irak och utropades kalif i Jerusalem. Vissa av Alis
anhängare var besvikna över det beslut som Ali hade tagit och godkände inte skiljedomen. De drog sig ur umma som de
sade hade svikit andan i Koranen och blev självständiga och utsåg sin egen befälhavare.

Denna grupp är känd som den Kharijiter (de som går ut). Kharijiterna hävdade att kalifen varken skulle vara den
mäktigaste och inte heller den mest angelägen om makten, men den mest hängiven muslim och skapade debatt bland
muslimer om vem som var och var inte muslim. Så viktig var den politiska ledningen som ett religiöst begrepp, att
det resulterade i debatter om Allahs natur, predestinationen och människans frihet.

Kharijiterna angrep Alis trupper och besegrades i Nahrawan slaget, men snart efter, år 661/40 mördades Ali av en
kharijit, när han bad i moskén i Kufa.

Detta avslutar den tiden som muslimerna betraktar som den tiden de hade styrts av fromma män, nära till profeten,
men som ibland hade dukat under brottslingar. Vissa muslimer kände att umma höll på att glida ifrån profetens värld
och fruktade att förlora sin identitet. De mest engagerade och fromma var fast beslutna att hitta nya vägar så att
de muslimska folk inte skulle förlora kursen som fastställts av Muhammed.