Amanda Gelender – TRT World

 

Jag växte upp med en djup kärlek till min judiska kultur. Som en vit Ashkenazi-judisk person från en stad i Kalifornien med väldigt få judiskt folk, fick jag lära mig att vara stolt över mitt folks uråldriga arv. I min synagoga njöt jag av musik, Torah-studier, samhällstjänst, bön och mat. Jag kände mig välsignad.

I min värld var att älska och lära sig om Israel helt enkelt en del av vad det innebar att vara en judisk person. Jag fick lära mig att efter förintelsens förödelse behövde det judiska folket en plats att vara säker på. Så judar gavs välvilligt vårt rättmätiga hemland: Israel, en tom, karg öken. Sloganen vi lärde oss var: ”Ett land utan ett folk för ett folk utan ett land.”

Den koloniala raderingen skickar nu rysningar längs min ryggrad.

Detta är den typ av sionism som implanterats i den unga amerikanska judiska fantasin efter andra världskriget: Israel som ett oskyldigt och dyrbart land, avgörande för skyddet av vårt folk.

Genom att skapa ritualer för unga judar att investera i den israeliska koloniala fantasin, fick det sionistiska projektet oss att känna att vi bidrog till tillväxten av en ny judisk nation. Till exempel lärde mina äldre mig att Israel var så tomt och i behov av resurser att vi skulle donera mynt i form av tzedakah för att hjälpa till att plantera träd i Israel. Ingen diskussion, naturligtvis, om decimerade palestinska olivlundar.

Investeringar i vår lojalitet till Israel var uppenbara under hela vår judiska uppväxt. Till exempel ”resor med födslorätt”. Dessa är statliga och privat sponsrade propagandaturistresor för alla judar i världen för att besöka ”vårt hemland” Israel.

Det judiska folket får en 10-dagarsresa till Israel med alla utgifter betalda där judar uppmuntras att träffa både vänner och en framtida make samtidigt som de åtnjuter privilegierna i en apartheidstat. Organisationer erbjuder till och med gratis smekmånad för judiska par i Israel i hopp om att de ska flytta och få familjer som bosättare i Israel.

Som judiskt folk lärde vi oss att att flytta till det ockuperade Palestina är en vacker handling av återkoppling till vårt judiska arv, och att vi har rätt till det. Denna indoktrinering, utöver de fördelar som Israel erbjuder judiska bosättare, har uppmuntrat migrationen av mer än en halv miljon bosättare på Västbanken, bosättningar som är olagliga enligt internationell lag.

Kanske inte överraskande är den sionistiska indoktrineringen inte isolerad till endast ett visst segment av den judiska gemenskapen: sionismen är praktiskt taget universell över varje synagoga och judisk kulturinstitution i världen: Den enda synagogan jag känner till med ett explicit antisionistiskt värde är baserad i Chicago.

I min synagoga när jag växte upp blandades forntida judiska högtider som påsken med nyare firanden, som ”Israeli Independence Day” som jag senare fick veta att den markeras av Nakba.

Så även om judendomen som tro och kultur är tusentals år gammal, har det sionistiska projektet på bara 75 år framgångsrikt konsoliderat Israels identitet i alla aspekter av det judiska amerikanska livet. Denna sionistiska ideologi är den i stort sett obestridda berättelsen i den överväldigande majoriteten av det judiska samfundet. Det finns inget utrymme för antisionistiska oliktänkande.

Sionismens verklighet krossades inte för mig förrän jag började på college och en annan judisk person förklarade för mig verkligheten i Palestina. Fram till den punkten trodde jag på vad jag lärde mig av mitt eget samhälle: Att Palestina i någon form är antisemit och hotfullt. Dessutom förstår inte den som kritiserar Israel hur det känns att bli förföljd som judisk person.

Det var första gången jag hörde en judisk person bryta berättelsen om Israel och ärligt talat blev jag chockad och skämdes över att det tog mig så lång tid att se sanningen.

Många andra börjar också se det. I kölvattnet av detta senaste folkmordsangrepp på Gaza känns Israels despotism för betydande och upprätthållen för att västvärlden ska kunna ignorera den. Trots pågående försök till förtryck och censur har palestinska röster trängt in i mainstream och Israels brutala regim är live på världsscenen, blottad för oss alla att se.

Judiskt folk lyssnar på palestinska röster på ett sätt som de aldrig har gjort förut, känner djupt kamratskap med modiga journalister på plats som Bisan Owda, och kollar sociala medier efter uppdateringar om hennes säkerhet. Till och med livslånga sionister börjar ifrågasätta den israeliska partilinjen efter att ha bevittnat sådant extremt våld, och de förstår att döda tusentals spädbarn i hem, skolor och sjukhus med amerikanska skattedollar inte kommer att leda till judisk säkerhet.

När dessa historiska händelser utvecklas vaknar många judar upp till allvaret i sin egen sionistiska indoktrinering. Att acceptera vad som faktiskt händer i det ockuperade Palestina kan orsaka djup och smärtsam reflektion över deras judiska uppväxt. Som barn blev vi lurade av våra religiösa ledare, familjer, samhällsmedlemmar och äldstes lögner, som sopade en hel etnisk rensning under mattan för att rättfärdiga en våldsam judisk nationalstat.

Antisionistiska judar som jag är förtalade, hotade och avskurna av dem som behöver hålla kvar lögnen som är Israel. De anklagar oss för att hata våra medjudar, vilket är raka motsatsen till vår ståndpunkt. Antisionistisk judisk solidaritet med Palestina bottnar i en djup kärlek till alla människor. I judiska kärnvärden som Tikkun Olam (”att reparera världen”). För mig bottnar det också i en judisk värdering jag växte upp med: Att tala ut mot orättvisor, även om det är impopulärt.

Jag sörjer över döden av judendomens moraliska själ, inordnad i sionismens våldsamma nationalism. Men ännu mer, jag sörjer varje palestinier som dog under sken av judiskt skydd.

Som antisionistiska judar uppmanar vi våra förfäder som kände till våldet med pogromer, militärmaskineri och avhumanisering, att stå emot detta folkmord. Judisk säkerhet – allas säkerhet – bottnar i ett befriat och fritt Palestina.

 

Referenser:

Amanda Gelender är en judisk amerikansk antisionistisk författare baserad i Nederländerna. Hon har varit en del av den palestinska solidaritetsrörelsen sedan 2006.

 

 

Originaltext: Questioning Israel’s party line: A Jewish activist explains her awakening