Amel Ayan – Participation & Spiritualité Musulmanes

Abraham, en exceptionell man

Profeten Ibrahim (Abraham) kallas Guds vän. Han är allestädes närvarande i pilgrimsfärderna, som om de troende uppmanas att reflektera över hans extraordinära liv. Han citeras ofta i Koranen för sin äkthet och orubbliga rättfärdighet. I många situationer, ibland farliga, ofta svåra, behöll han alltid absolut tro på Gud, den Ende.

Det är Ibrahim som gav oss namnet muslimer. Denna term betyder ”de som tror på Gud, den Ende, och underkastar sig Honom”. Han placerar sig därmed i den förste profetens, Adams, släktlinje, vars tro också var inriktad på Guds enhet. Han ägnade hela sitt liv åt att lära ut monoteism. Han anses vara profeternas fader inom judendom, kristendom och islam, eftersom de flesta av de ”kända” profeterna (inklusive Mohammed) var hans ättlingar.

Lite historia… En dag tog Ibrahim sin fru Hagar och deras barn Ismael till en öken dal. Han var plötsligt tvungen att ge sig av, på Guds befallning. Han berättade det för Hagar, som lugnade honom och uppmuntrade honom att gå. Innerst inne visste hon att deras Herre inte skulle överge dem. Efter att hennes man hade lämnat tog deras mat- och vattenförråd snabbt slut. Driven av sin överlevnadsinstinkt placerade Hagar Ismael på vad hon ansåg vara en säker plats och började springa så fort hon kunde för att hitta hjälp. Hon gick först mot en kulle (Safa), sedan sprang hon till en annan kulle (Marwa). Skräckslagen gjorde hon samma resa sju gånger i rad, i den tryckande hettan. Efter att ha utmattat sig och inte funnit någon lösning återvände hon slutligen till sitt törstiga barn.

Så plötsligt uppenbarade sig ett mirakel från Gud… Med ängeln Gabriels ingripande sprang vatten mirakulöst fram nära barnet.

En tid senare började denna källa (kallad Zamzam) locka till sig en mängd fåglar, vilket i sin tur drog uppmärksamheten hos Jurhum, en beduinstam som passerade förbi. Ett mycket starkt band skapades mellan dessa nomader och Hagar. De tog väl hand om henne och hennes son Ismael och bosatte sig runt denna källa. Sålunda föddes staden Mecka gradvis. En dag gifte sig Ismael, som hade vuxit upp till en stilig ung man, med en av jurhumkvinnorna.

Hans far Ibrahim besökte honom då och då, och det var under ett av dessa besök som han fick Guds befallning att återuppbygga Kaba på den platsen, nära Zamzam. Ismael hjälpte honom, stödd av medlemmar av hans klan, som alla omfamnade det gudomliga budskapet som uppenbarades för Abraham.

Grundstenen

För att återuppbygga Kaba använde profeten Abraham och hans son ett stort stenblock. Denna sten flyttades allt eftersom arbetet fortskred och gav stöd. När de försökte nå den övre delen av Kaba inträffade plötsligt en mycket speciell händelse. Ibrahims fötter började plötsligt sjunka ner i stenen. Det sägs att denna sjunkning orsakades av kraften i det gudomliga budskapet, som kallade människor till monoteism. Denna princip kom ner över Abraham så kraftfullt att till och med stenen under hans fötter gav vika. Detta mirakulösa avtryck från det förflutna finns fortfarande kvar idag och kommer att finnas kvar i evighet.

Denna sten kallas Maqam Ibrahim (eller Abrahams station). Ursprungligen låg stenen mycket nära Kaba; nu är den några meter bort, skyddad inuti ett glasskåp, täckt av guld på vissa ställen.

Mohammed bad bakom Maqam Ibrahim under sin egen Hajj. Pilgrimer har fortsatt att be på samma plats sedan dess (efter tawaf), som ett tecken på respekt för denna exceptionella man. Det är som om hela den troendes gemenskap symboliskt står bakom en högt uppskattad imam, förkroppsligad av Abrahams gestalt.

Abrahams station (Maqam Ibrahim)

Abraham lämnade ett sådant outplånligt avtryck på mänskligheten att även sten, hård och solid, kan vittna om det. Genom att meditera över sina fotspår, både bokstavligt och bildligt talat, ifrågasätter pilgrimen också sin plats i världen: ”Och jag, varför är jag på jorden? Vad är mitt bidrag, mitt livsuppdrag? Vilket avtryck, vilket arv, vilka spår kan jag möjligen lämna efter mig?”

Maqam betyder bokstavligen ”stående station”. Att stanna upp på denna välsignade plats, där alla böner besvaras, är också att symboliskt stå bakom Abraham, mänsklighetens store ledare. Att stå är att vara vaken, uppmärksam och vaksam på Guds närvaro, i motsats till dåsighet och glömska. Det är också att resa sig mot orättvisa och arbeta för varje människas värdighet. Att stå upp är att förkasta passivitet och välja ansträngning, handling och arbete. Slutligen är det att bära trons ansvar, med Abraham som exempel.

Utdrag ur boken ”Pilgrimsfärden” av Amel Ayan