Hebh Jamal – The New Arab

 

I Tyskland förutsätter ett nedlåtande rättssystem att det ensamt kan fälla moraliska bedömningar, polisspråk och bestraffa icke-våldsamma politiska uttalanden under täckmantel av skydd. Det som presenteras som att skydda demokratin har istället blivit dess undergång: en förtryckarmaskineri som dikterar vilka sanningar som får sägas och vilka som måste tystas.

Ingenstans är detta tydligare än i behandlingen av pro-palestinska röster. Böter, anklagelser om grova brott och gripanden utfärdas inte för våldshandlingar, utan för ord som är rotade i tron ​​på palestinsk befrielse.

För bara två veckor sedan satt jag i en tysk rättssal när min vän Yannik, en pro-palestinsk tysk, stod inför rätta för ”förolämpning” efter att ha kallat en känd sionistisk provokatör för en ”folkmordsanhängare”. I fyra timmar lyssnade jag när hans advokat argumenterade för att stora internationella organisationer har kategoriserat Israels handlingar som folkmord och förklarade att en bedömning av någons politik inte är en förolämpning utan ett uttalande som stöds av internationell rätt.

Under korsförhöret ställde Yanniks advokat en enkel fråga: ”Stöder du vapenleveranser till Israel?” Anklagaren svarade utan att tveka: ”Ja.” Och ändå befanns Yannik skyldig till två fall av förolämpning och bötfälldes med 3 600 euro. Att kalla detta resultat absurt vore en underdrift.

 

Nazisternas arv

I Tyskland anger Beleidigung-lagen, §185 StGB: ”Straffet för förolämpning är fängelse i högst ett år eller böter och, om förolämpningen begås offentligt, i ett möte, genom spridning av innehåll eller genom misshandel, fängelse i högst två år eller böter.”

Som Jason Obermann har observerat i The Left Berlin, med hänvisning till den juridiska forskaren James Q. Whitmans arbete, formades Tysklands förolämpningslag djupt av nazitiden. Det som en gång varit ett verktyg för att skydda aristokrater och militära eliter ”demokratiserades” under Tredje riket för att skydda alla ariernas förmodade heder, det Whitman kallar ”arrogansens privilegium”.

Nazisterna introducerade till och med idén om ”gruppförolämpning”, där man åtalade människor för att ha förolämpat hela organisationer som SA eller SS. I grund och botten, noterar Obermann, handlade lagen mindre om att skydda värdighet än om att tvinga de mindre mäktiga att underkasta sig de mäktiga, ett auktoritärt arv som fortfarande ekar i Tysklands domstolar idag.

Förolämpning och förtal, när det riktas mot palestinier, är dock fortfarande helt lagligt. Tyska medier, politiker och individer har upprepade gånger kallat mig en ”judehatare”, ”terroristsympatisör”, ”antisemit”. Deras rättigheter? Skyddade. Jag fick flera gånger rådet av juridiska experter att jag skulle förlora om jag drog någon av dessa personer till domstol. Förolämpningslagen i Tyskland är inte avsedd att skydda de utsatta, utan att upprätthålla statens hegemoniska politik och skydda dess aktörer från ansvarsskyldighet.

 

Att beväpna antisemitism

Ta fallet Mahmud, en tysk-palestinsk aktivist som arresterades vid en demonstration i Frankfurt inför tusentals människor. Jag bevittnade hur polisen sliter av mikrofonen, slår en demonstrant som står i deras väg och drar honom från scenen. Hans ”brott” var att recitera en dikt som drog paralleller mellan Nazitysklands brott och folkmordet i Gaza. Med hans ord:

Historien har tydligt upprepat sig

Istället för judarna är palestinierna nu hotade

Samma sak behöver inte hända på exakt samma sätt

För att säga vad alla kan se med egna ögon

Det var Förintelsen då och det är Förintelsen idag

Oavsett vem som förnekar det, kommer folk att ha insett det senare

Men det kommer att vara för sent – ​​var var din intervention?

Folkmord sker igen och det splittrar mänskligheten.

 

För dessa repliker förbjöds Mahmud från demonstrationen och arresterades. Myndigheterna anklagade honom för ”Förintelse-relativisering”, medan media tog till sig anklagelsen för att stämpla hela protesten som antisemitisk.

Det så kallade brottet att relativisera Förintelsen faller under lagen om hatpropaganda, vilket kriminaliserar godkännande, förnekande eller trivialisering av Förintelsen ”på ett sätt som kan störa den allmänna ordningen”. Men hur är det med jämförelser som är avsedda att väcka empati?

Tysk minneskultur anser att Förintelsen är en unik grymhet, bortom jämförelse, bortom historisk kontinuitet. Eftersom ovillkorligt stöd för Israel är centralt för landets politik, behandlas jämförelser mellan Förintelsen och Gaza som särskilt flagranta.

Både den tidigare förbundskanslern Olaf Scholz och den nuvarande förbundskanslern Friedrich Merz har offentligt förnekat att ett folkmord äger rum i Gaza. Enligt denna logik blir det ett brott att kalla det ett, eller att jämföra det med Förintelsen. Naturligtvis omfattar denna begränsning inte tyskar som relativiserar Förintelsen på andra sätt, genom att hävda att ”Fritt Palestina är det nya Heil Hitler” eller genom att likställa palestinierna själva med nazister.

Detta är dock inte isolerade fall.

 

Dubbelmoral

Court Watch Berlin har dokumenterat över 10 000 utredningar enbart i staden, ihop klumpade kring protestgripanden, ramsor och inlägg på sociala medier. En vanlig anklagelse, ofta åtföljd av polisvåld, är ramsan: ”Från floden till havet kommer Palestina att vara fritt”, vilket tyska myndigheter felaktigt hävdar är en Hamas-slogan. Däremot går öppet våldsam sionistisk eller rasistisk uppvigling ofta ostraffad.

Court Watch observerade i över 200 fall en konsekvent dubbelmoral: domare och åklagare förlitar sig rutinmässigt på polisen som ”neutrala” vittnen, även när samma poliser var de som utövade våld mot demonstranter.

Jag bevittnade detta på nära håll. I ett fall anklagades en palestinsk aktivist för att ha gjort motstånd mot gripande och attackerat en polis. När polisen hämtades för att vittna erkände han att han inte kom ihåg någonting: inte hennes ansikte, inte vad hon påstod sig ha gjort. När domaren frågade om hennes handlingar kunde ha varit självförsvar svarade han: ”Kanske. Jag kan inte komma ihåg.”

Och ändå befanns hon skyldig.

Allt detta är avsiktligt. Den tyska staten använder sina domstolar och sina så kallade lagar om ”hatpropaganda” och ”förolämpningar” för att kasta den pro-palestinska rörelsen in i en byråkratisk mardröm. Aktivister tvingas lägga sin tid, sina resurser och sina pengar på att försvara sig inför domare som upprepar det politiska språket hos folkmordsmedskyldiga politiker.

Tyskland måste sluta behandlas som en demokratisk fristad. Förtrycket av pro-palestinska röster är inte en avvikelse från dess rättssystem utan dess själva funktion. Lagar om förolämpningar, hatpropaganda och Förintelsens relativisering används inte för att skydda utsatta samhällen utan för att övervaka oliktänkande och upprätthålla statlig ideologi.

Det är därför aktivister dras genom oändliga rättegångar, bötfälls med tusentals euro och stämplas som brottslingar för sina ord, medan den tyska regeringen skickar vapen till Israel. Det är därför domstolar höjer ”Israels rätt att existera” över rätten till yttrandefrihet, och ännu viktigare, värderas högre än palestiniernas rätt att inte bli massakrerade. Och det är därför som solidaritetsord med palestinier i Tyskland idag straffas hårdare än det våld dessa ord försöker få slut på.

I Tyskland behandlas ord som mer våldsamma än krossade lemmar.

 

 

Original text: How Germany uses Nazi-era laws to silence Palestine solidarity