Soraya Duval

 

Det finns nästan ingen troende muslim som inte rynkar på näsan med avsky mär han eller hor hör ordet ”feminism” och ”feminister”. I grunden är detta beteende ingenting annat än en spegelbild av det historiska förloppet i den muslimska världen genom århundrade fram till nu. Det ”islamiska ummas” fall, kolonialismen, och postkolonialismen, förvandlade inte enbart samhällsstrukturer, men producerade också ett tänkesätt och beteendemönster som är präglat av xenofobi (rädsla för det okända).

Denna rädsla tar sitt uttryck först och främst mot ”västlandet” och allt allierad till den utan att ha klart för sig vad man egentligen vill ta avstånd ifrån. ”Väst blir en endimensionell föreställning av ett specifikt, omoraliskt beteende och levnadssätt som förkastas helt och därmed sätt i stor kontrast till Öst”.

 

Feminism i historien

I detta sammanhang betraktar man också ”feminister” som en grupp av omoraliska, destruktiva, kvinnor som är besatta av sexuella instinkter och har ett enda ändamål, nämligen att likna sig med män.

I deras ögon är det ju en rörelse som har sitt ursprung och rötter i ”väst” och börjar med en grupp excentriska, vita medelklasskvinnor och som är et hot för samhällets utveckling och måste därför krossas. Jag håller med, att många aspekter inom den nu förekommande feminismen kan absolut inte förenas med Islam, men de är mest sekundära och kan därför förkastas. Men huvudperspektivet för mänskliga rättigheter och demokrati måste sitta kvar och upprätthållas.

Det gäller alltså att vara selektiv. Huruvida det är. Är det inte syftet att framställa ”feministisk epistemologi” i denna artikel.

Det är snarast ett försök att sätta det hela i ett historiskt perspektiv för att beskriva ett beteendemönster som måste förändras å ena sidan, och å andra sidan visa att själva begreppet ”feminism” också kan användas i en positiv utformning, även om den ursprungligen är västerländsk.

 

Islam gav kvinnan frihet

Fientligheten mot kvinnor i allmänhet och speciellt de så kallade ”kvinnosakskvinnor” är som tidigare nämnts djupt förankrad i den arabisk-muslimska historien.

Så tidigt som 53 år efter Islams uppkomst, redan en kort tid efter Profeten Muhammeds död, började Islams ”Guldålder” (tiden under de fyra kaliferna) att blekna. Det var självklart också inte utan efterföljd för muslimska kvinnor. De politiska, ekonomiska och sociala motsättningar som uppstod då i den ”Islamiska umma”, var en stor tillbakagång också för kvinnor i det muslimska samhället. Kvinnor tvingades tillbaka till deras traditionella roller, som Islam egentligen hade befriat henne ifrån.

Islam gav henne en social, politisk och ekonomisk ställning sida vid sida med männen och därmed lyftes också hennes status som kvinna fram i det arabiska beduinska samhället. Genom Islam fick kvinnan rättigheter hon tidigare inte haft. Hon skulle vara en rättrogen på samma villkor som mannen, fick säga sitt när det gällde erbjudanden om äktenskap, fick ärva sin far eller sin make, och hade redan då rösträtt.

 

Äldre traditioner hämmade

Det var revolutionerande nyheter och inte heller oomstridda. Redan under den andre kalifens tid Omar Ibn Abd El Khattab fick kvinnorna sin nya rörelsefrihet begränsad vilket berodde på de styrandes oförmåga att frigöra sig från äldre traditioner inte på en bokstavstrogen Islam (Ghaxali, M, 1989 Magala, M 1990).

 

Wahabismen

Läget för muslimska kvinnor försämrades även mer drastiskt med det Ottomanska imperiets fall sedan mitten av 1800-talet, när stora delar av den arabvärlden befann sig i en process av uppbrott från det Ottomanska väldet.

Inre politiska krafter började formas och kulminerade i olika religiösa rörelser som bidrog vidare till den alltmer försämrade situation för muslimska kvinnor. Ett exempel är uppkomsten av Wahabismen under Muhammed ibn Abd el Wahab (1691-178). Wahabismen formades som en socio-religiös rörelse och hade som det främsta syftet att bryta sig loss från det Ottomanska styret.

Det lyckades de också med och grundade det Saudiarabiska kungariket. Som i vilken stat som helst är de nya makthavarna tvungna att legitimera sitt nybildade rike och vinna folkets samtycke för att härska över det.

 

Islam förvrängdes

Lokalbefolkningen bestod då av olika beduinstammar som hade sina egna samhällsmönster, ”Assabiya” (Gruppförhållande och lojalitet bara till den egna familjesläkten, stammen, traditioner) som främsta karakteristik (ibn Khaldun, 1377)). I detta ingår naturligtvis också att de hade sin egen syn på kvinnoförhållanden.

För att då kunna garantera sig ett oproblematiskt maktetablissemang, var det lämpligt att integrera Islam i det sociala nätverket, dock enbart på ett sätt som inte stred mot beduiners syn på stat, politik, ekonomi och kvinnor. Genom att införliva Islam med förvridna tolkningar av Koranen och Profetens ”Hadither” in i det samhällsmönster som redan rådde, minskade möjligheten till opposition och revolt och man garanterade sig folkets stöd.

Det hade till följd att man samtidigt kunde stärka den nya identiteten hos befolkningen genom att avskärma sig kulturellt med andra seder och vanor från den Ottomanska. Som resultat anammade man en form av ”beduin islam” som isolerade, marginaliserade och missgynnade kvinnor.

 

Arabvärlden är stor

Denna form av ”beduin islam” till skillnad av det ”civiliserade islam” råder ännu fram till nu i sina olika former inte bara i Saudiarabien men också i de andra muslimska länder som följde i deras fotspår (Ghanoushi, 1991, Islamisk Konferens, Stockholm).

Det förklarar också de kvinnoöden i Saudiarabien och de andra muslimska länder som vi drog i vårt arv genom sekler. Arabvärlden är stor och beredskapen till förändringar skiftar från området till område, men effekten har varit mycket hämmande, och utvecklingen går på sina håll långsamt.

Så tidigt som den 6 november 1990 kan man följa den tragiska händelse när 49 högutbildade (5 av dem var doktorer på universitet i Riad) saudiarabiska kvinnor som kämpade för att få köra bil, en sak som är tabu i Saudiarabien.

De visade sin revolt genom att köra sina bilar själva mitt på Riads gator och demonstrera med sin fulla heder och respekt såsom muslimska kvinnor med ”Hijab”. Även om detta krav kan verka som en mindervärdig sak i andras ögon, har den en mycket djup innebörd.

Egentligen är det nämligen otvivelaktigt en kamp för Islam, mänskliga rättigheter och muslimska kvinnors rätt.

 

Starka argument

Deras krav att köra bil strider först och främst inte mot Islam. De här kvinnorna hade mycket starka argument. De ansåg helt rätt:

1. Att kvinnans närvaro ensam i bilen med en chaufför som är en främmande man, kan leda till omoralisk beteende.
2. Att umgänge med chauffören är också oundviklig i hemmet och därmed oacceptabel för muslimska kvinnor.
3. Att krisen i Persiska viken närmar sig ett krig och att de oberoende av andra måste ha rörelsefrihet för att kunna försvara sig.

Allt detta beaktades tyvärr inte, varken från Saudiarabiska myndigheter eller från de religiösa auktoriteterna och inte nog med det, kvinnorna förödmjukades, smutskastades, och sparkades ut från sina jobb. Även det var inte tillräckligt, den 13 november 1990 propagerade man en ”fatwa” (religiös dekret) med Abd El Aziz bin Abdallah Bin Baz i spetsen som är högsta auktoritet i Saudiarabien. Citatet låter så här:

”Det är förbjudet för kvinnor att köra bil. Dem som gör det ska bestraffas med det tillämpliga straffet för att gå emot Allahs förbud (haram) för att man måste straffa det onda som orsakas då, eftersom vi har klara bevis från Sharia (Islamisk lag) att skydda kvinnor från ”fitna” (påfrestelse) och omoral.”

 

Smutskastande flygblad

Inte nog med detta, några dagar senare delade man ut flygblad med alla kvinnors namn på som deltagit i demonstrationen och smutskastade dem på de värsta tänkbara sätten. Ett av flygbladen hade titel ”Känn din Fiende” och fortsatte sedan ”Här är de prostituerade som inbjuder till omoral och påfrestelse i världen.” Sedan skrev man också alla namnen på deras makar och klassificerade deras politiska ideologi från ”kommunister” till ”amerikanska ateister”.

Flygbladet slutar på detta sätt: ”Här är namn på de prostituerade och de som står bakom dem. Gör vad du tycker är lämpligt!”. Med andra ord legitimerar man deras blod! Är det på detta sätt vår religion skall framställas?
Ett kallt fängelse för kvinnor med brutala väktare?

 

”Feministen” Aisha

Man börjar undra vart våra upphöjda föredömen i historien från Profetens hustrur ”ummanat El Muminat” (de troendes mödrar), med Aisha i spetsen ha tagit vägen?

Andra exempel är drottningen Saba Zeinab, Umm Salama, osv. Förebilder av ”muslimska feminister”, även om de inte kallade sig så var många inom den islamiska historien. Deras religiösa, politiska och sociala roller spelade en ytterst stor roll i muslimernas historiska händelser.

Aisha styrde och ledde tappert hennes anhängare i ett fälttåg mot Ali efter Profetens död. Hon gick in i ett krig för att försvara vad hon trodde på, nämligen Allah och Profeten, även om det skulle kosta henne livet. Men hon kämpade också för kvinnor! När den andra Kalifen Omar ville förbjuda henne att vallfärda till Mecka efter Profetens död bara på grund att hon var kvinna, vägrade hon skarpt och stödde sig på både Koranen och Profeten.

 

”Feminism=Kvinnokamp”

Det är alltså här man inte bara kan, men att det blir en nödvändighet att förena feminismen med Islam. Islam kan använda ”feminismen” bara som begrepp och begreppet betyder i grunden ingenting annat än ”kvinnokamp”. För ”muslimska feminister” är det en kamp som tar stöd både i Koranen och i de tidiga islamiska traditionerna för sina reformkrav.

Med Koran citat som ”Ummahat el Mumminin” som förebild försvarar de familjen som samhällets främsta kärnpunkt, men å andra sidan, vänder sig mot månggifte, skilsmässor, sedeslöshet och ytlig flärd så som praktiseras idag mellan muslimer. Den islamiska kvinnokamp måste slipa de argumenten med en vulgärpropaganda från män som tror att kvinnorna om de lär sig läsa, få utbildning, och intar viktiga positioner i samhälle och yrkesliv, kommer att förfalla moraliskt; och fly både hem och barn.

 

Kvinna blev vapen

Kvinnans status blev även ytterligare underställd under kolonialismen. I länder som kolonialiserades av fransmännen, engelsmännen, osv. hämmades den islamiska kvinnliga frigörelsen av att dessa påtvingades befolkningen utifrån.

Kvinnorna marginaliserades och segregerades och blev kulturella vapen i motståndskampen. Kulturella sedvänjor etablerades och ställdes fram som islamiska, Det mesta i muslimska kvinnans kamp går att framställa som brott mot andan i Islam; tvångsäktenskap, motviljan mot utbildning för kvinnor. Den kvinnliga omskärelsen. Ändå ser man kvinnor och även män som kämpar för muslimska kvinnors rättigheter, tvingas gå i polemik mot halsstarriga religiösa auktoriteter som slår vakt om patriarkatets privilegier. Jag vänder mig till de och säger att det är en tidvattenvåg av förändringar som inte låter sig hejdas. I denna moderna tid där utvecklingen öppnar dörrarna till utbildning på alla nivåer för kvinnor överallt i arabvärlden, där industrialiseringen och urbaniseringen ökar kraftigt så påverkas också så klart behov och livsstil. Behovet av reformtänkandet blir stort.

 

Argument från tradition

Till skillnad från dagens feminister där den islamiska väckelsen framstår som ett svart skynke av mörker, nya slöjor och reaktioner lagstiftning, borde ”muslimska feminister” hämta sina reformtänkande argument som finns till kvinnans förmån just i den tidiga islamiska traditionen.

Så länge vi muslimer inte lyckas påskynda denna samhällsomvandling kan den islamiska ”umma” aldrig blomstra upp igen och nå en ”Guldålder”.

När nämligen tradition och modernitet inte längre kan förenas befaras ett samhällsbrott, vilket är precis det läget de muslimska länderna befinner sig i nu.

Men tiden har inte kommit än för att man skall kunna para den islamiska väckelsen med det nationella och politiska medvetandet, och för ett lidelsefullt intresse för studier av den egna islamiska historien.

 

Hijab kastades

När Huda Sharawi och hennes två medsystrar, alla egyptiska feminister, 1923, kastade offentligt av ansiktsslöjan, kan man kanske argumentera att det inte är i samlevnad med ”korrekt” islamiskt beteende, men det var också en symbol för kvinnas segregering och avskärmning från samhället.

Att kasta också ”hijab” blev tyvärr ett fenomen i tiden som på bara några år spred sig till de flesta av Egyptens städer. Så småningom följde kvinnor i Libanons och Syrien efter. Muslimer måste försöka dämpa ett sådant genombrott igen.

Detta är bara möjligt genom att skapa den andra bågen av ”islamisk reformation”, som jag vill kalla den. Första vågen av reformation kom under tiden av den arabiska renässansen. Ledande blev Muhammed Abduh (1849-1905), som med hjälp av nya tolkningsprinciper utifrån upplysningstiden, franska revolutionen, industrialismen och parlamentarismen, med det som kunde förenas med Islam.

Med andra ord, vi muslimer, måste öppna dörren för nya tolkningsprinciper ”ijtihad” där vi kan söka islamiska modeller från Koranen och det islamiska samhället under Profetens liv och som säkerligen också är i samklang med den moderna tidens krav.

 

Glasnost i arabvärlden

Muslimska feminister som åter sätter på sig slöjan, borde inte bara markera en islamisk identitet, men också en politisk uppfattning. Nu när i kan se en ”glasnost” också i arabvärlden, och den islamiska rörelsen (som man brukar kalla ”fundamentalistisk) i flera länder fått möjlighet att ställa upp i val, måste muslimska kvinnor också höja sina röster och dra nytta av demokratin även om den fortfarande är minimal. När förutsättningar ökar för en öppen dialog måste bristen på demokrati avskaffas på alla nivåer – det gäller också muslimska kvinnor.

 

Salaam, Nr1 – 1992, Sida 3-8