Muhammad Shehada – +972 Magazine
Omar Abd Rabou är välkänd i Gaza som en kritiker av Hamas. Han har upprepade gånger fördömt händelserna den 7 oktober och kallat dagen för ”mitt livs värsta dag”. Förra året ska han ha blivit kidnappad och misshandlad av personer med kopplingar till Hamas. Han har omtalats i positiva ordalag i flera israeliska medier. Trots att Israel dödat fem av hans syskon förespråkar han fortfarande fred och tar avstånd från extremism.
Förra veckan blev Abd Rabou chockad när han upptäckte att den israeliska armén hade fört upp hans avlidne bror, Mohammed, på ”The Press Files” – en ny lista över 170 palestinska journalister och mediearbetare som dödats av Israel under Gazakriget och som Israel påstår var ”terrorister”.
Abd Rabou avvisade omedelbart anklagelserna och skrev på X att hans bror var ”en genuin journalist” och ”officiell medlem i det palestinska journalistförbundet”. Abd Rabou, som tidigare hyllats av israeler som ett offer för Hamas, utsattes plötsligt för en våg av påhopp och hån i sociala medier från israeliska konton för att han ifrågasatte arméns påstående om brodern.
Ännu mer uppseendeväckande är den totala avsaknaden av bevis mot Mohammed: ingen dödsruna från någon väpnad grupp, inga komprometterande bilder, inget militärt ID-kort och inga dokument som styrker medlemskap. Sidan om honom i ”The Press Files” anger bara att han var en ”militär operatör” kopplad till Hamas, och hävdar att detta ”baseras på flera underrättelsekällor”.
Med andra ord vill den israeliska armén att man helt enkelt ska lita på deras uppgift om att en man, som själv misshandlades och kidnappades av Hamas, är bror till en ökänd Hamas-militant.
Mohammed är en av 59 journalister på listan ”The Press Files” vars sidor helt saknar bevis eller dokumentation. Naturligtvis återfinns dessa namn längst ner på listan. I fallen med Ahmed Al-Louh från Al Jazeera och Hassan Sammour från Sawt Al-Aqsa saknas till och med påståendet om att uppgifterna ”baseras på flera underrättelsekällor”. Den israeliska armén anklagar också alla journalister som tog sig in i Israel den 7 oktober för att vara terrorister – trots att många journalister och åskådare spontant skyndade till gränsstängslet mot Gaza den morgonen för att dokumentera eller bevittna attacken medan den pågick.
Akten rörande Mohammed Abd Al-Aziz Al-Najjar innehåller till exempel bara ett ”komprometterande” foto av honom, där han syns nära gränsstängslet och gör ett segertecken med handen. Hans akt innehåller inga ytterligare uppgifter utöver påståendet – som saknar bevis – att han är en ”militär operatör” inom Hamas.
Sådana ogrundade anklagelser mot journalister har länge varit rutin för den israeliska armén. I augusti 2025, när Israel dödade fem journalister i ett dubbelt flyganfall mot Nasser-sjukhuset i Khan Younis, hävdade armén att målet var Hamas-operatörer som placerat en kamera på sjukhusets tak för att samla underrättelser. Reuters, vars kameraman dödades i bombningen, vederlade grundligt Israels påstående. Ingen av dessa fem journalister fanns med i ”Pressakterna”.
På samma sätt hävdade Israel år 2018 – när israeliska prickskyttar sköt ihjäl journalisten Yasser Murtaja från Gaza medan han bar sin pressväst – att han var en ”Hamas-operatör” med en rang motsvarande kapten. Detta trots att Murtaja hade gripits och misshandlats av Hamas 2015, och att hans företag, Ain Media, hade granskats och godkänts av den amerikanska regeringen i samband med att han mottog ett anslag från USAID.
För att rädda ansiktet meddelade Israel att man skulle ”utreda” hans död; det var det sista någon hörde om den påstådda utredningen.
Murtajas bror, Hamza, har nu förts upp på den israeliska arméns lista över journalister som klassas som ”terrorister”. Hamza dödades i augusti 2024 medan han filmade ett tv-inslag om civila på flykt som sökt skydd i en överfull skola i Gaza City. Israel bombade skolan medan han befann sig där, vilket dödade honom och elva andra personer.
Arméns akt om Hamza är ytterst bristfällig: Sidan innehåller bara ett utdrag ur ett dokument där det står att han anslöt sig till Hamas militära gren som fotsoldat 2012 och fortfarande var aktiv 2018. Dokumentet saknar datum, innehåller inga uppgifter om andra personer än Hamza och ger ingen indikation om vilket dokument det är hämtat ifrån – vilket gör det omöjligt att verifiera utdragets äkthet.
Full av felaktigheter
Den bristfälliga akten om Hamza är ett av 42 fall där den israeliska armén inte presenterar några trovärdiga, belastande bevis. Tre av dessa utdrag visar föga mer än ett namn, ett ID-nummer och ett telefonnummer – utan någon information som tyder på medlemskap i en militant grupp, en militär grad eller ett datum för värvning.
I tre andra fall har utdragen uppenbart redigerats utan att någon originalversion har tillhandahållits: Engelska namn har lagts till i dokumentet och markerats med gult, vilket gör det omöjligt att kontrollera om namnen redan fanns där på arabiska.
I fem fall råder det en tydlig diskrepans mellan vad den israeliska armén hävdar och vad utdraget faktiskt säger. Ett exempel är fallet med Hassan Aslih, som Israel först bombade i ett presstält och därefter bombade på nytt i hans sjukhussäng; armén hävdar att han var en ”militär operatör” inom Hamas. Dokumentet de presenterar – som är daterat 2019 och fullt av stavfel och märkliga typsnitt – placerar honom dock i kategorin ”stödverksamhet” som mediearbetare och noterar att ”ingen underskrift finns på hans antagningshandling”.
På samma sätt listas Mohammed Al-Sawalhi, Yasser Al-Fadi och Mutaz Rajab som avdelningsbefäl eller ställföreträdare i samma bataljon, men de odaterade utdragen på deras sidor anger att de tillhör en militant medieenhet. Haider Al-Masdar listas som ”militär operatör”, men utdraget på hans sida beskriver honom som ”major” i en underrättelseenhet.
Vi har inget sätt att avgöra om utdragen som armén presenterat är äkta, eftersom de i praktiken inte går att verifiera. Men även om vi skulle ge armén fördelen av tvivlet i dessa många fall, utgör utdragen ändå ingen grund för att bomba dessa journalister. De kan vara inaktuella och visa på tidigare medlemskap i Hamas militära gren snarare än nuvarande status; det vore som att påstå att de israeliska journalisterna Barak Ravid (Axios/CNN) eller Nitzan Shapira (Channel 12) är ”legitima måltavlor” bara för att de tidigare tjänstgjort i armén.
Vissa av utdragen har redan motbevisats, exempelvis de som användes i fallen med Al-Jazeeras Anas Al-Sharif och Ismail Al-Ghoul, vilka båda finns med på den nya listan.
När det gäller Al-Sharif – den mest framstående journalisten som var kvar i norra Gaza när Israel belägrade området som en del av sin så kallade ”generalsplan” – ringde israeliska militärer och hotade honom uttryckligen att ”hålla tyst”, vilket tydde på att han dödades på grund av sin journalistik. Armén hade till och med gripit honom under belägringen av sjukhuset Al-Shifa, men släppt honom efter förhör.
De dokument som armén presenterade efter att ha dödat Al-Sharif i augusti 2025 angav honom som ”gruppledare” inom Hamas 2019, och därefter som en ”avstängd” fotsoldat utan tilldelade uppgifter 2023 – en osannolik degradering. Ett tredje dokument listar honom som medlem i Nukhba, Hamas främsta elitförband, trots att han i det andra dokumentet beskrivs som att ha ”extremt dålig hörsel på vänster öra, dålig syn” samt återkommande migrän och huvudvärk.
På samma sätt greps, förhördes och frigavs Ismail Al-Ghoul av den israeliska armén vid Al-Shifa-sjukhuset, tre månader innan Israel dödade honom i juli 2024. Det ursprungliga dokument som Israel lade fram för att rättfärdiga dödandet angav att han varit Hamas-stridande sedan tio års ålder – något som saknar motstycke i Hamas historia. Hans senaste akt innehåller ett nytt dokument där det påstås att han rekryterades vid 17 års ålder.
Långt ifrån avgörande bevis
I 19 fall består Israels bevisning av fotografier där individerna poserar med vapen, bär militäruniform eller förekommer i videor publicerade av Hamas eller Palestinska islamiska jihad. Mohammed Ayyash poserade till exempel på en bild bredvid en maskerad Hamas-militant samtidigt som han höll i dennes vapen, och Mohammed Bardawil syns tala vid ett offentligt Hamas-evenemang iklädd militäruniform.
Det säger sig självt att det faktum att någon fotograferas i militäruniform eller poserar med vapen inte automatiskt innebär att personen är en militant. Den pro-israeliska influencern Lizzy Savetsky lade upp bilder på sig själv iklädd militäruniform, hållande ett gevär och stående mellan israeliska soldater. Danmarks tidigare statsminister Lars Løkke Rasmussen poserade en gång på bild bredvid afghanska mujahedin-krigare, iklädd deras traditionella klädsel och hållande ett gevär.
Nio av dessa 19 individer fanns aldrig med i den databas över 191 journalister och mediearbetare som dödats i Gaza, vilken upprätthålls av Committee to Protect Journalists (CPJ). Av de återstående tio fanns sex tidigare med på CPJ:s lista men togs senare bort efter att efterföljande undersökningar visat att de antingen inte var journalister eller hade haft stridande roller.
Fyra finns fortfarande kvar i CPJ:s databas efter noggranna undersökningar som fastställt att antingen var Israels anklagelser ogrundade, eller så hade individerna haft stridande roller tidigare – men inte under det pågående folkmordet – vilket innebär att de inte utgör legitima måltavlor.
Bristen på ”bevis” som ligger till grund för Israels anklagelser är så pinsam att till och med en forskare vid ”hasbara”-organisationen HonestReporting – som länge och utan grund anklagat journalister i Gaza för att vara Hamas-operatörer – medgav att uppgifterna för 102 av de 170 namnen på arméns lista var ”ytterst bristfälliga”. Han tillade: ”För nästan alla anges bara ’militär operatör inom den militära grenen’, och för 58 av de sista 60 saknas militärt ID-nummer.”
I 49 fall består den israeliska arméns bevisning av dödsrunor som påstås ha publicerats av Hamas eller Palestinska islamiska jihad på deras Telegram-kanaler, där de avlidna personerna uppges ha varit medlemmar. Detta är de starkaste bevisen armén presenterar i ”The Press Files”, men de är långt ifrån avgörande.
Av dessa 49 personer fanns 19 aldrig med som journalister i CJP:s databas; 21 togs bort efter att det fastställts att de antingen inte arbetade inom media eller hade aktiva stridande roller; och nio finns fortfarande med i CJP:s register efter en noggrann utredning.
Faktum är att av de 170 namnen på Israels lista återfinns endast 78 i CJP:s databas (som totalt omfattar 191 namn), och för den stora majoriteten av dessa 78 saknas dödsrunor eller komprometterande bilder i akterna. Med andra ord: även om man blint skulle acceptera att var och en av journalisterna i ”The Press Files” var militant, saknar armén helt anklagelser mot minst 113 andra journalister som dödats i Gaza under de senaste tre åren.
Att genomskåda charaden
Dessa svaga anklagelser ingår i ett större mönster. Under folkmordet avslöjades premiärminister Benjamin Netanyahus kansli med att läcka fabricerade ”Hamas-dokument” till den tyska tidningen Bild och den brittiska tidningen Jewish Chronicle i syfte att undergräva regeringskritiska protester till stöd för ett avtal om gisslan. Israel avslöjades på liknande sätt med att fabricera terroranklagelser mot sex framstående palestinska människorättsorganisationer – ett påstående som CIA utredde och fann sakna grund. År 2018 hittade den israeliska armén till och med på en hel skottlossning vid gränsstängslet mot Gaza – mitt under den blodigaste dagen av ”Stora marschen för återvändande”, då Israel dödade 60 demonstranter och skadade ytterligare 2 771 på bara några timmar. Under den senaste konflikten med Iran verkar den israeliska regeringen också ha fabricerat citat från en iransk företrädare för att skapa ”bevis” mot Teheran.
Hur som helst strider Israels påståenden om palestinska journalister i Gaza mot allt sunt förnuft. Varför skulle en farlig, efterlyst militant gömma sig mitt i allas åsyn, sova på gatan, ständigt avslöja sin position genom regelbundna uppdateringar i sociala medier, rapportera live framför kameran dygnet runt och vänta på att bli jagad som ett hjälplöst byte?
Viktigare ändå är att +972 Magazine år 2024 avslöjade existensen av en hemlig israelisk underrättelseenhet – en så kallad ”legitimeringscell” – med uppdrag att gräva fram belastande uppgifter om journalister och mediearbetare i Gaza för att rättfärdiga att de dödas i rekordantal. Att en sådan underrättelseoperation – med tillgång till omfattande spionprogramvara, AI-verktyg och resurser för datainsamling – i slutändan lade fram ett så svagt underlag, talar snarare till Gazas journalisternas fördel än tvärtom.
Vid det här laget ser större delen av världen igenom denna fars. De personer som den israeliska armén försökte skrämma till tystnad med denna nya lista, däribland Piers Morgan och Mehdi Hasan, svarade helt enkelt att om armén anser att varje journalist i Gaza har kopplingar till Hamas, borde den tillåta internationella journalister att resa in i området. Israels unika och pågående förbud mot utländska mediearbetare – som nu går in på sitt fjärde år – är i sig det ultimata beviset på att landet har något att dölja.
Som för att genom en parodi illustrera hur oförsvarbara ”Pressfilerna” är, drog sig en talesperson för den israeliska armén tidigare i veckan ur en debatt mot Hasan i Morgans program – vilket lämnade Hasan att framföra sina argument inför en tom stol.
Original text: Debunking Israel’s latest list of ‘terrorist’ journalists in Gaza
