Davide Abbatescianni – Mondoweiss

 

 

Med en speltid på knappt 70 minuter känns Ahmed Hassounas ”Citizen Osama” betydligt större än vad längden antyder. Inte för att filmen upplevs som utdragen, utan på grund av den enorma mängd liv, död och ovisshet som ryms inom dess korta tidsspann. Händelserna avlöser varandra med en obeveklighet som präglar ett permanent undantagstillstånd. Byggnader bombas, människor grävs fram ur rasmassor, kollegor dödas, mat blir en bristvara och humanitärt bistånd visar sig vara smärtsamt otillräckligt. Mellan dessa händelser återvänder Osama Al-Ashi hem till sin fru, sitt lilla barn och sina oroliga föräldrar.

Resultatet är en film där den offentliga katastrofen och privatlivet inte längre går att skilja åt.

Detta perspektiv ger ”Citizen Osama” en framträdande plats vid sidan av ”NAZA” – dokumentären av Yuval Abraham och Rachel Szor som nyligen rönt stor internationell uppmärksamhet. Medan ”NAZA” granskar israeliska militära system genom vittnesmål från israelisk personal, stannar Hassouna kvar på marken hos dem som lever med konsekvenserna av dessa system. Filmerna närmar sig samma historiska skede från radikalt olika utgångspunkter.

”Citizen Osama”, som har premiär i sektionen Venice Open vid årets filmfestival i Venedig, följer Al-Ashi – en före detta konstfotograf som nu verkar som krigsdokumentarist i norra Gaza. Hassouna har själv filmat materialet, Denis Le Paven har stått för klippningen och Rasmus Steen har komponerat den återhållsamma musiken. Dokumentären har även valts ut som Palestinas bidrag till Oscarsgalan 2027.

Gränsen mellan journalistik och filmskapande är hårfin. Osamas kamera finns där i första hand för att det finns något som måste dokumenteras omgående. Men ackumuleringen av dessa bilder, och hur Hassouna formar dem, förvandlar gradvis rapporteringen till filmkonst. Skillnaden blir närmast irrelevant. Att dokumentera händelserna är på samma gång en yrkesmässig plikt, ett sätt att säkra bevis, en minneshandling och, i slutändan, berättande.

Några av filmens svåraste partier skildrar människor som fastnat under raserade byggnader och de desperata, gemensamma insatserna för att nå fram till dem. På andra håll krossar journalisters död varje illusion om att ordet ”PRESS” på en skyddsväst kan erbjuda verklig trygghet. Dödsfallet av Al Jazeera-journalisten Ismail al-Ghoul – en av de kollegor som sörjs i filmen – blir ännu en påminnelse om att Osama kan lämna hemmet för att arbeta och helt enkelt inte komma tillbaka. Al-Ghoul och kameramannen Ramy El Rify dödades i ett israeliskt flyganfall mot Gaza stad i juli 2024.

Men ”Citizen Osama” förstår att katastrof inte bara upplevs genom explosioner och död. Ibland mäts den i mjöl.

Osama letar efter baslivsmedel till sin familj och hittar mjöl som är angripet av mögel och maskar: tekniskt sett tillgängligt, men knappt tjänligt som föda. Bristen på diesel är ett annat ständigt problem. Dessa detaljer är små i förhållande till förödelsens omfattning, och det är just därför de är betydelsefulla. Hassouna visar vad som händer när de sysslor som vanligtvis strukturerar vardagen – att köpa mat, förflytta sig, ta hand om ett barn – förvandlas till osäkra logistiska företag.

En annan minnesvärd sekvens skildrar hur humanitärt bistånd släpps ned från flygplan. Vissa paket verkar landa i havet, vilket får människor att ge sig ut i vattnet för att hämta dem; de paket som når land omringas omedelbart av folkmassor. Hassouna behöver inte stanna upp och förklara det absurda i dessa bilder. Biståndet är synligt och desperat efterlängtat, men samtidigt uppenbart otillräckligt i förhållande till det enorma behovet.

Filmens strama klippning är avgörande. ”Citizen Osama” hade lätt kunnat bli en rad skräckscener, där den ena bilden försöker överträffa den andra i våldsamhet. Istället återvänder Le Paven gång på gång till Osamas familj och kollegor. Hans föräldrar oroar sig både för Gazas framtid och för den omedelbara risken att sonen inte kommer hem igen. Hans fru och barn representerar ett annat ansvar – ett ansvar som existerar i en svår balansgång bredvid hans beslutsamhet att fortsätta arbeta.

Och så, märkligt nog, skrattar folk ändå.

I en scen som vid en första anblick verkar obetydlig utbyter Osama och andra journalister usla skämt. De är inte särskilt roliga, vilket är en del av det som gör ögonblicket så gripande. Humorn blir inte så mycket en flykt från verkligheten som ett sätt att fortsätta existera i den. ”Citizen Osama” fångar upprepade gånger dessa fragment av vardagligt beteende utan att förfalla till sentimentalitet.

”Motståndskraft” är ett ord som används så ofta om palestinier att det riskerar att bli en abstraktion. Hassouna gör begreppet konkret. Det handlar om att gräva i ruinerna för att hjälpa en annan människa. Det handlar om att hitta mat. Det handlar om att återgå till arbetet. Det kan också handla om att dra ett dåligt skämt när nästan ingenting i omgivningen ger anledning till skratt.

Detta skapar filmens centrala spänning: den mellan egen handlingskraft och oundviklighet. Osama agerar ständigt – han filmar, rör sig, försörjer, hjälper, skyddar – under omständigheter han nästan inte har någon kontroll över. Hoppet föds därför inte ur någon antydan om att förhållandena snart ska förbättras. ”Citizen Osama” ger föga utrymme för en sådan optimism. Det som istället består är vägran att ge upp den sista resten av handlingskraft.

Hassouna undviker i stort sett att göra dokumentären till en politisk utläggning. Det finns inga långa, förklarande partier som talar om för tittaren hur det man ser ska tolkas. Bilderna och Osamas livssituation får tala för sig själva. De grafiska inslagen kan vara oerhört svåra att se på, men att tona ner dem skulle resultera i en annan och betydligt mindre sannfärdig film. Det sparsmakade användandet av musik tjänar samma syfte: filmen behöver sällan tala om för oss när en bild är förkrossande. I filmens pressmaterial beskriver Hassouna Osama som mer än bara en enskild huvudperson; han är någon genom vilken regissören kan uttrycka såväl sin egen erfarenhet som erfarenheterna hos andra som levt genom kriget. Han kallar filmen ett försök att bevara det de har genomlevt och att värna om deras mänsklighet. I samma material beskriver han Venedig som en möjlighet att berätta deras historia med ”egen röst och genom våra egna bilder”.

Den formuleringen utgör kanske den tydligaste nyckeln till ”Citizen Osama”. Kameran kan inte stoppa förstörelsen som omger Osama. Den kan inte garantera hans säkerhet, skaffa mat åt hans familj eller föra tillbaka hans kollegor. Vad den däremot kan göra är att bevara vittnesbördet om att dessa liv existerade – med all sin rädsla, utmattning, tillgivenhet, absurditet och envisa mänsklighet.

Det är också därför jämförelsen med ”NAZA” är relevant. Den ena filmen granskar militära system inifrån det israeliska samhället; den andra dokumenterar hur livet ser ut i skuggan av deras konsekvenser. *Citizen Osama* har kanske ännu inte fått lika stor uppmärksamhet, men den är en fullvärdig del av samma filmiska uppgörelse – inte som ett komplement, utan som ett verk i sin egen rätt.

Trots sin relativt korta speltid förvandlar den själva akten att se till en överlevnadshandling.

 

 

Original text: ‘Citizen Osama’ turns life under bombardment into urgent, intimate cinema