Sedan några månader, eller egentligen år, ser vi mer och mer användningen av orden ”andra generationer” och även
”tredje generationer” i media och i talet från offentliga figurer. De främlingsfientliga kampanjerna hos vissa
politiska partier i olika länder i Europa har främjat detta ”mode”, vilket blivit tydligt exemplifierande.

Det är anmärkningsvärt att denna uppsättning ord, som användes för att beskriva en mer eller mindre relevant aspekt
av en persons identitet, huvudsakligen synliggörs för att tala om personer som är muslimer och/eller har arabiskt
ursprung (inklusive minderåriga).

Men det blir ännu mer underligt när denna uppsättning ord åtföljs av ”alarmerande” information relaterad till
säkerhet eller direkt till terrorism.

Ibland känns det som om mitt pass delas upp i hälften. Som ett ”andraklass” pass. Våra söner och döttrar kommer att
tillhöra den tredje generationen, kommer de att känna att deras pass delas upp i tre?

Det är extremt irrationellt att man i det land där man föddes eller till den man anlänt som barn, flyttas
”plötsligt” till bakgrunden av massmedian eller blir diskussionsämne i sammankomster med ”experter i jihadismen”.
Denna summa av rubriker, sammankomster och tal är det som förvandlar den uppsättningen ord till ett stigma.

Om man till exempel är barn till australiensiska föräldrar, behöver man inte längre känna sig märkt i median eller
rubrikerna av termer som ”jihadist”, ”sannolikhet” eller ”integration”.

Europa är mångsidigt och det borde vara en välsignelse för samhället som helhet. Dessa ”andra och tredje
generationer” har rätt att utöva fullt medborgarskap, med sina skyldigheter och rättigheter. Det verkar som om
invandrarstatus varar för evigt och att det dessutom kommer att vara ärftligt. En sak är att man vill behålla
aspekter av sitt ursprung och hävda dem och en annan att från vissa samhällssektorer, i vilka man bor och arbetar,
uppstår och försvinner olika nivåer av medborgarskap enligt dagens diskurs.

Några av dessa ”andra generationer” är barn av blandade par. Vad är de? Är de ”halv andra generation”? Är de mer
benägna att drabbas av en identitetskris eller bara till hälften?

Känslan som främjas och förstärks av ”Jag är varken härifrån eller därifrån” borde behandlas med mer optimism
eftersom det är, eller borde behandlas som, en tillgång till samhället och individen, inte som en börda eller som
en existentiell kris. Vi kan alla bestämma hur vi utvecklar dessa aspekter av våra identiteter som berikande och
kompletterande faktorer, liksom barnen till föräldrar med isländskt ursprung, till exempel.

Denna generations stigma, som idag pekar och påverkar endast en del av befolkningen, främjar fördomar och dessa
resulterar i diskriminering, hets och brott mot folkgrupp vilket i sin tur genererar ett sjukt samhälle.

De yngre generationerna är framtiden, vi måste behandla dem med kärlek och den respekt de förtjänar för att de bär
detta stora ansvar, genom att göra dem delaktiga samt främja och erkänna deras bidrag till samhället. De är
historier som finns och som har funnits länge och de är berättelser som bör berättas för de förtjänar det.

Genom att inte synliggöra eller normalisera dessa positiva berättelser, blir stigman det enda man ser och då faller
man i en konstant pekande av en del av denna framtid som utlänningar, de andra.

Ursprunget bör återgå till att vara ett beskrivande och respektfullt begrepp. Vi kan inte falla i stigmatiseringen
av hundratusentals unga ”andra eller tredje generation” på grund av handlingar och beteende hos några få som inte
på något sätt är representativa för alla för att har en aspekt gemensam, precis som man inte kan stigmatisera de
som har gemensam en egenskap av profilen hos de som begår våld mot kvinnor, till exempel.