Gaza är det största prov som liberalismen har ställts inför sedan 1945, och den håller på att misslyckas

Faisal Kutty – Middle East Eye

 

Förra månaden kallade EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrell Gaza ”en kyrkogård för tiotusentals människor och även en kyrkogård för många av de viktigaste principerna inom humanitär rätt”.

Verkligheten kan vara ännu värre. Jag fruktar att det kan bli liberalismens kyrkogård.

För tre decennier sedan var liberalismen den ledande vagnen i processionen av det liberala demokratiska projektet. Nya demokratier växte fram i Europa, Sovjetunionen hade fallit sönder, och Ryssland var i övergång. Berlinmuren hade fallit och Sydafrikas apartheidregim höll på att kollapsa. Även Kina visade tecken på förändring.

Den liberala demokratin framstod som oövervinnerlig, både i praktiken och i teorin. Det verkade inte finnas någon verklig konkurrens eftersom det framstod som en triumferande och principiell form av styrning.

Fråga vilken som helst bevandrad liberal konststudent och de kommer att recitera att liberalism är en politisk och filosofisk ideologi centrerad på principerna om individuell frihet, jämlikhet och begränsad regering.

De kommer att påpeka att det betonar skyddet av individuella rättigheter och friheter, inklusive yttrande-, religions- och mötesfrihet, samt rättsstatsprincipen och demokratiskt styre.

Samtidigt som liberalismen förespråkar en marknadsbaserad ekonomi med privat äganderätt, frihandel och minimal statlig reglering, främjar liberalismen också sociala välfärdsprogram för att lindra nackdelar och säkerställa lika möjligheter för alla medborgare.

Dessutom stöder liberalismen idén om pluralism, tolerans och mångfald, som syftar till att skapa samhällen där individer kan utöva sina egna intressen och leva enligt sin egen övertygelse utan onödig inblandning från staten.

Kärnan i liberalismen ligger i dess engagemang för rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter.

Låter fantastiskt, så vad är problemet undrar du kanske?

 

Liberalismen skakad till sin kärna

De som observerat det ”troliga folkmordet” utan en propagandalins under de senaste sex månaderna har haft platser på första raden i en systematisk urholkning av liberala värderingar och ideal. Gaza har avslöjat västerländskt hyckleri och dubbelmoral, och det har skakat liberalismen till sin kärna.

Både inhemskt och internationellt engagemang för rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och en regelbaserad ordning undergrävs av, utan tvekan, den mäktigaste lobbyn i världen. Pro-israeliska lobbyer har kapat de flesta västerländska liberala demokratier.

Hela världen är nu medveten om västerländska politikers skamlösa hallick som tidigare dokumenterats i kongressledamoten Paul Findleys bok They Dare to Speak Out från 1985 och förstärkt av 2007 års bok The Israel Lobby and US Foreign Policy, av statsvetarna John Mearsheimer och Stephen Walt.

Som en anonym kommentator skrev: ”Folk tror att Gaza är ockuperat, men i verkligheten är Gaza fritt men hela världen är ockuperat.”

Liberala eliter och ledare som anslöt sig till miljontals för att stödja yttrandefriheten och utropade ”Je suis Charlie” i solidaritet med den franska satirtidningen Charlie Hebdo efter att terrorister dödade 12 personer på dess kontor i Paris 2015 för att försöka stänga det, kräver nu undertryckande av yttrandefriheten.

Genom en omröstning med 377-44-1 antog det amerikanska huset en resolution om att ”slogan, ’från floden till havet, Palestina kommer att vara fritt’ är antisemitisk och dess användning måste fördömas”. Naturligtvis är uttalandet inte hotfullt eller fördömligt om du ersätter ”Palestina” med ”Israel”, som du ser göras av många israeliska anhängare och i Likud-manifestet.

University of Southern California, i ett aldrig tidigare skådat drag, avbröt sin muslimska valedictorian, Asna Tabassum, som hade som andra inriktning folkmordsstudier, från att hålla sitt tal på grund av påstådda hot från pro-israeliska grupper. De hänvisade till ospecificerade ”säkerhetsproblem”.

Jag trodde att tanken var att aldrig ge efter för vad som är uppenbart ”terroristiska” krav.

För att göra saken värre, på grund av nedfallet, i en annan aldrig tidigare skådad åtgärd, ställde universitetet därefter in alla andra talare och hedersdoktorspresentationer under sammankallelsen. Var är ”Je suis Asna”-uppropen från liberala eliter och institutioner?

Hundratals studenter och lärare vid Columbia, Yale och New York University har arresterats fredligt (med polischefens ord) i protest mot Israels dödande. Ytterligare 200 mestadels judiska demonstranter arresterades framför senatens majoritetsledare Chuck Schumers residens i Brooklyn, där de samlades för seder, en ritual som markerar den andra natten av påskhelgen som firas som en högtid för frihet av judar över hela världen. Ingen yttrandefrihetsmobilisering av liberala eliter någonstans att se.

De som förespråkade yttrandefrihet förbjuder nu keffiyeh, den traditionella palestinska huvudbonaden, eftersom det gör vissa människor obekväma. Förra veckan förbjöd lagstiftaren i Ontario huvudbonaden, vilket tvingade ett planerat möte mellan lagstiftare och pro-palestinska demonstranter att hållas utanför de lagstiftande byggnaderna eftersom aktivisterna hade tagit på sig sina keffiyehs.

Israeliska militära hundbrickor, israeliska flaggor och andra politiska symboler är naturligtvis inte politiska på samma sätt.

 

Icke liberala mål

Situationen är inte annorlunda i många europeiska länder.

Vem skulle ha tro att liberalismen var så bräcklig och formbar av dem som försöker undergräva den för sina egna icke liberala mål, nämligen att främja etnisk rensning från den etnonationalistiska och rasistiska staten Israel.

I spåren av massmorden under andra världskriget och Förintelsen antog den nya liberala världsordningen människorättsfördrag och antog humanitära lagar för att säkerställa att sådana massakrer och övergrepp ”aldrig mer” upprepades.

När vi reste oss ur andra världskrigets fasor såg vi upprättandet av Förenta Nationerna och utarbetandet av den internationella lag om mänskliga rättigheter som skulle förplikta ”varje stat att erkänna varje individs lika rätt på sitt territorium till liv, frihet och egendom, religionsfrihet och användning av det egna språket”.

Lagförslaget bestod av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Vi såg också antagandet av Genèvekonventionerna från 1949, som försökte förbättra det rättsliga skyddet för icke-stridande, medicinsk personal, medicinska anläggningar och utrustning samt sårade och sjuka civila.

Trots dessa framsteg som liberaler hävdar, bevittnar vi idag krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och ”troligt folkmord”, enligt Internationella domstolen, som livestreamas till våra TV och mobiler.

Om liberalismen inte kan erbjuda en moralisk och etisk form av styrning, vad hjälper det då? Vad är de storslagna deklarationerna, uttalandena och fördragen bra för?

 

Moralisk hög mark

Mitt i en sådan aldrig tidigare skådad attack på en instängd civilbefolkning av en västerländsk kolonial implantat och allierad, om liberalismen inte visar någon vilja, förmåga eller önskan att skydda det civila livet, regional säkerhet, en nations egna nationella intressen och globala ordning, då dess uppdrag och definiering av principiella anspråk och kompetens har kollapsat.

Liberala intellektuella har länge hävdat den moraliska höga grunden genom att kämpa för rättvisa oavsett om det är till förmån för eller emot västerländska intressen. Varför är den israeliska situationen annorlunda? När blind lojalitet blir den enda eller primära faktorn, vad skiljer då liberalism från tribalism?

När global säkerhet och säkerhet kan offras vid vänskapens och likhetens altare, vad blir det då av västvärldens anspråk på auktoritet som politisk och militär väktare av en regelbaserad internationell ordning?

Makt och dominans kan misstas för rätt, men låt oss inte glömma att avvikande minoriteter, de förtryckta och koloniserade kan dra slutsatsen att deras enda val är att göra motstånd med alla nödvändiga medel, och revolution är alltid en högre sannolikhet.

Även inhemskt har historien visat att samhällen som kombinerar lyhördhet för sitt folks vilja med robusta skydd för individer och minoritetsgrupper har de bästa förutsättningarna att hitta en flexibel och hållbar balans mellan dessa konkurrerande krafter.

Vi kan bara hoppas och be (förlåt får vi fortfarande göra det?) att detta är någon form av fel eller funktionsfel, och liberala eliter och intellektuella kommer att vakna upp ur sin dvala och påminna liberala politiker om att själva existensen av det liberaldemokratiska projektet är hotat av kollaps.

Det är nästan för sent, men det kan finnas en bit av hopp.

Hur liberala eliter reagerar på Gaza-utmaningen och räddar vad som än finns kvar av trovärdighet kommer att diktera arvet efter liberalismen.

Liberaler måste stå upp för sina principer eller för alltid hänga med huvudet i skam.

 

 

Originaltext: Gaza is the greatest test liberalism has faced since 1945. And it is failing