Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

Jag besöker sällan Rom utan att stanna till vid Campo de’ Fiori för att hylla Giordano Bruno, en italiensk filosof som år 1600 brutalt brändes på bål av den romerska inkvisitionen. Hans brott var att våga utmana etablerade dogmer och tänka fritt om Gud och universums oändliga natur.

När jag stod under hans imponerande staty utbröt plötsligt ett märkligt oväsen, som blev högre allt eftersom en ansenlig grupp demonstranter närmade sig. Dussintals människor i alla åldrar bankade på grytor och stekpannor med innerlig iver.

Efter den första chocken och den efterföljande förvirringen blev det tydligt att protesten var ett brådskande försök att väcka människor till insikt om den fruktansvärda hungersnöd som utspelade sig i Gaza. På nolltid anslöt sig fler människor spontant, några applåderade, eftersom de anlänt oförberedda med sina egna verktyg för protest. Servitörer från torgets vitrin började instinktivt slå händerna på allt som kunde generera ljud, vilket bidrog till det växande oväsendet.

Torget stod stilla ett ögonblick och pulserade av det kollektiva oväsendet innan demonstranterna marscherade vidare till ett annat torg, deras antal ökade synligt för varje steg.

På Roms livliga gator var palestinska flaggor iögonfallande de enda utländska flaggorna som upptog offentliga platser. De hängde från lyktstolpar, var limmade på gatuskyltar eller vajade stolt på balkonger.

Inget annat land, ingen annan konflikt, ingen annan sak har genomsyrat offentliga platser så djupt som Palestina. Även om detta fenomen inte är helt nytt, har det pågående israeliska kriget och folkmordet i Gaza onekligen förstärkt denna solidaritet och drivit den våldsamt bortom de traditionella gränserna för klass, ideologi och politiska linjer.

Ändå kan ingen annan plats i Italien verkligen jämföras med Neapel. Palestinska symboler finns överallt och genomsyrar stadens struktur som om Palestina är den viktigaste politiska angelägenheten för hela regionens befolkning.

Det som var särskilt fascinerande med solidariteten med palestinier i denna pulserande stad var inte bara den stora mängden graffiti, affischer och flaggor, utan de mycket specifika hänvisningarna till palestinska martyrer, fångar och rörelser.

Bilder av Walid Daqqa, Shireen Abu Akleh och Khader Adnan, tillsammans med exakta krav skräddarsydda för vad som utanför Palestina skulle ha ansetts vara i stort sett okända detaljer för en global publik, visades framträdande.

Hur kunde Neapel bli så intrikat inställd på den palestinska diskursen i denna utsträckning? Denna viktiga fråga resonerar långt bortom Italien och gäller många städer över hela världen. Det är värt att notera att denna stora förändring i den djupare förståelsen av den palestinska kampen och det utbredda omfamningen av det palestinska folket utvecklas, trots den genomgripande och obevekliga mediebiasen till förmån för Israel och den ihållande hoten från västerländska regeringar mot pro-palestinska aktivister.

Inom politiken uppnås kritisk massa när en idé, som ursprungligen förespråkades av en minoritetsgrupp, avgörande omvandlas till en mainstreamfråga. Denna avgörande förändring gör det möjligt för den att övervinna symbolisk manipulation och börja utöva ett verkligt och konkret inflytande i den offentliga sfären.

I många samhällen runt om i världen har den palestinska saken redan uppnått den kritiska massan. I andra länder, där regeringens tillslag fortfarande kväver debatten i grunden, fortsätter den organiska tillväxten ändå, vilket lovar en oundviklig och grundläggande förändring.

Och detta är just den hemsökande rädslan hos många israeler, särskilt inom deras politiska och intellektuella klasser. I den israeliska tidningen Haaretz den 25 juli slog den tidigare premiärministern Ehud Barak återigen larm. ”Den sionistiska visionen kollapsar”, skrev han och tillade att Israel är ”fast i ett ’bedrägeriets krig’ i Gaza”.

Även om Israels genomgripande Hasbara-maskin obevekligt strävar efter att avvärja den växande floden av sympati med Palestina och den stigande vågen av raseri mot israeliska påstådda krigsförbrytelser, är dess fokus för närvarande fortfarande intensivt fixerat på att komplicera utrotningen av Gaza, även till det höga priset av globalt fördömande och upprördhet.

När kriget äntligen är över kommer Israel dock utan tvekan att göra sitt yttersta och använda många kreativa nya sätt att återigen demonisera palestinierna och upphöja sig själva – sin så kallade demokrati och ”rätten att försvara sig”.

På grund av den växande internationella trovärdigheten för den palestinska rösten tillgriper Israel redan palestinier som indirekt försvarar Israel genom att klandra Gaza och försöka spela offerrollen för ”båda sidor”. Denna lömska taktik är redo att växa exponentiellt i framtiden, eftersom den direkt syftar till att skapa djup förvirring och vända palestinier mot varandra.

Palestinier, araber och alla anhängare av rättvisa världen över måste snarast ta tillvara denna kritiska möjlighet att beslutsamt besegra den israeliska Hasbara för gott. De får inte låta Israels lögner och bedrägeri återigen definiera diskursen om Palestina på den globala scenen.

Detta krig måste utkämpas hårt överallt, och inte en enda plats får medges – varken ett parlament, ett universitet, ett sportevenemang eller ett gathörn.

Giordano Bruno uthärdade en mycket fruktansvärd och smärtsam död, men han övergav aldrig sina djupa övertygelser. I den palestinska solidaritetsrörelsen får inte heller vi vackla från kampen för palestinsk frihet och krigsförbrytares ansvarsskyldighet, oavsett den tid, energi eller de resurser som krävs.

Nu när Palestina äntligen har blivit den obestridda globala frågan är total enighet av största vikt för att säkerställa att marschen mot frihet fortsätter, så att folkmordet i Gaza blir det sista, plågsamma kapitlet i den palestinska tragedin.

 

 

Original text: From Rome to Naples: The Unstoppable Tide of Palestinian Solidarity