Nilosree Biswas – TRT World

 

Tidigare denna månad inbringade en ödmjuk hundra rupies sedel från Indien (motsvarande 1,15 USD) häpnadsväckande 63 314 USD på en privat auktion i London.

Och förra året såldes två sedlar på 10 rupier från första världskriget – återvunna från ett skeppsvrak 1918 av ett indisk fartyg som fraktade brittisk indisk valuta, marmelad och ammunition – för 7,987 USD respektive 6,714 USD.

Försäljningen av 100-rupies sedel har satt i förgrunden en sällsynt numismatisk glädje, som ger ovärderlig inblick i historien om den heliga Hajj-pilgrimsfärden i det moderna Indien.

Ej att förväxla med Gulf Rupee som dagens Gulf-länder förlitade sig på när de var brittiska protektorat, denna speciella 100-rupies sedel är märkt med ett serienummer HA 078400 och har ordet HAJ inskrivet.

Valutan är mycket känd som La’l Note (eller röd sedel), och har fått sitt namn från dess distinkta tegelröda nyans.

Denna speciella notering utfärdades av Reserve Bank of India (RBI) i slutet av 1950-talet, under Jawaharlal Nehrus mandatperiod, en sekulär ledare som prioriterade att förhindra guldsmuggling framför att främja förbättrade relationer med landets muslimska samfund.

Officiellt kallad ”HAJJ Note”, denna speciella sats av valuta utfärdades uteslutande för användning i Gulfstaterna Qatar, Kuwait, Bahrain, Trucial State (nuvarande moderna Förenade Arabemiraten) och Oman, för att underlätta muslimska pilgrimer på deras resa till Hajj.

Medan den var i omlopp var valutan endast giltig för användning under pilgrimsfärden. Den designades i två distinkta färgscheman – röd och blå – med illustrationer av elefanter och segelbåtar, den senare symboliserar pilgrimernas resa.

Vid avresan från hamnen i Bombay (nuvarande Mumbai) försågs pilgrimerna med blå 10-lappar och röda 100-kronor för att täcka sina utgifter under resan. Utfärdandet av denna speciella valuta var ett genomtänkt arrangemang av staten för att hjälpa pilgrimer på deras religiösa resa. Fascinerande nog, så sent som 1995, reste pilgrimer från Indien fortfarande till Hajj till sjöss – eftersom det var billigare – och seglade ombord på MV Akbari, som senare skrotades.

Hajj-resor och deras beskydd har länge varit en viktig aspekt av sydasiatisk muslimsk historia, en region som är hem för en tredjedel av världens muslimska befolkning.

 

Indien och Hajj

Muslimer har rest till Saudiarabien från södra Asien för att utföra Hajj i århundraden, vilket bildar en betydande kulturell och religiös koppling mellan de två regionerna.

I en gnistrande redogörelse för historien om Hajj-pilgrimsfärden från tidigare tider, noterar forskaren Rishad Chowdhury i sin bok Hajj Across Empires: Pilgrimage and Political Culture after the Mughals, 1739-1857: ”Pilgrimsfartyg från subkontinenten skulle segla från Surat, en gång känd som Bab al-Makkah (Gate of Makkah) entré porten i Västindien. Det var en kosmopolitisk stad med rapporter om arabiska, persiska och turkiska handlare och emigranter som var där in i slutet av 1700-talet.

”Mughalerna byggde logi och infrastruktur för att hjälpa pilgrimer i staden. Senare, under brittiskt styre, förlorade Surat sin status till andra hamnstäder som Mumbai och Kolkata. Under Mughal-styret i Indien var pilgrimer från Sydasien en viktig inkomstkälla i Hijaz, och den osmanska byråkratin kallade till och med Hajj som ’Mevsim-e-Hindi’, indiska säsongen.”

Mughal-kejsaren Akbar krediteras ofta som den första härskaren som organiserade pilgrimsresor för Hajj från norra Indien. När Mughal-styret avtog och det brittiska Ostindiska kompaniet tog över, engagerade sig även engelsmännen i att stödja Hajj, om än efter första tvekan.

För Ostindiska kompaniet fungerade detta som en strategi för att upprätthålla deras territoriella överhöghet och kontroll över Indiska oceanen och avvärja andra europeiska makter som fransmännen och holländarna.

Intressant nog var många av pilgrimerna aristokratiska muslimska kvinnor. Surat, en hamnstad på Indiens västra stränder, ersattes så småningom av Bombay som den primära hamnen för att påbörja resan till Saudiarabien.

1927 seglade det första fartyget med pilgrimer till Jeddah. Men på den tiden fanns det inga speciella mynt eller brittisk indisk valuta som präglades exklusivt för Hajj. Alla arabiska Gulfstater använde den indiska rupien som lagligt betalningsmedel fram till 1959, vilket understryker de historiska ekonomiska kopplingarna mellan regionerna. Den fasades slutligen ut när Oman antog sin egen valuta 1973.

Efter delningen av Indien 1947, som ledde till skapandet av Pakistan och så småningom Bangladesh (efter dess självständighet 1971), fortsatte den indiska staten att spela en roll för att underlätta pilgrimsfärden på olika sätt.

Ett drygt decennium efter självständigheten beslutade RBI att ge ut denna speciella valuta. En av anledningarna till detta var att stävja illegalt köp av guld med vanlig indisk valuta.

Men på 1970-talet hade Gulf länderna infört sina egna valutor, med Kuwait i spetsen. Som ett resultat avvecklades Hajj-sedeln gradvis, och rapporter i media bekräftar att pilgrimer efter det att den dragits tillbaka tilldelades bank växlar som kunde växlas vid ankomsten till Saudiarabien.

Idag är den specialutgivna indiska rupien en sällsynt samlarobjekt från Sydasien, som bidrar till den materiella historien om denna heliga resa. Andra relaterade föremål inkluderar en sällsynt Hajj-karta över den heliga staden Mecka och Medina, beställd av Aisha Gül, dotter till al-Hajj al-Sayyid Hasan Riza, en kalligrafilärare i Musika-i Hümayun Mektebi, Osmanska rikets första musikskola.

Kartan fungerar som ett Hajj-certifikat och är designad med en inskription från Koranens tredje kapitel, vers 97. Den har en flygvy av de fyra islamiska heliga platserna Mecka, Medina, Jerusalem och Najaf – tillsammans med skildringar av Jeddahs hamn. Den är signerad av målaren Sayyid Muhammad Chisti med indiskt ursprung, även om den exakta platsen för illustrationen inte är markerad som vare sig Indien eller Mecka.

Objekt som detta, som förbinder Indien med Hajj, är få och långt mellan, särskilt jämfört med rikedomen av föremål från andra kulturer och länder, som de safavidiska eller ottomanska imperiet, som har ett större utbud av pilgrimsrelaterade föremål, från flaskor till Hajj-certifikat och kartor.

Detta gör den ödmjuka ”La’l noten” till en historisk artefakt som inte liknar någon annan – en inkörsport till att förstå islamisk kultur och den delade historien mellan Indien och Gulf länderna. Utöver den religiösa betydelsen av Hajj som den ultimata samlingen av muslimer över hela världen, har pilgrimsfärden länge fungerat som en plats för kulturellt utbyte, handel och affärer mellan Mellanöstern och resten av världen. Betydelsen av La’l Note ligger just i detta sammanhang.

 

 

Originaltext: From $1 to $63k: Rare Indian ’Hajj note’ spotlights unique history