Imam Ahmad Ibn Hanbal – Musulmanes Andaluces
Allah, hyllning och ära till Honom, har lovat åt de som följer exemplet från sahaba (dvs. profetens följeslagare) glädje och evig vila i trädgården. Allah säger, Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår – Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]: Han har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern. (9:100)
Därför är en skyldighet för människor tills Domedagen att följa efter utvandrarna (dessa är de muslimer som lämnade Mecka och alla sina ägodelar och familjer bakom sig för att gå till Medina) och hjälparna (dessa var folket i Medina som tog emot och välkomnade i sina hem utvandrarna från Mecka).
Det har berättats från profeten, frid vare med honom, att ”… han brukade hålla en tyst paus två gånger under salat, den ena efter den inledande bön och en annan efter att ha avslutat sin recitation” (d.v.s. innan rukua). (Rapporterad av Abu Dawud och Tirmidhi).
Han brukade stanna innan rukua för att återfå andan efter recitationen, även om de flesta av imamerna handlar annorlunda. Därför, O Allahs tjänare, beordrade imamen att tiga tills han återfår sitt andetag innan han gör rukua, och på så sätt undvika att förena sin recitation med takbir (dvs. att uttala Allahu Akbar före rukua) och lämna en paus mellan dem.
För det mesta följer de flesta människor inte denna regel, förutom de som Allah vägleder, utan att inse sitt misstag.
Även bland de unga och starka finns de som efter den upprätta position sätter händerna på marken före knäna när de gör sujud (prostration). Detta är något som enligt yttrandet av Imam Ahmad, är ett misstag. Shejk Nasir ad-Din Albani förklarade i sin bok ”Beskrivningen av Profetens salat”, baserat på autentiska återberättelser av Juzaima, ad-Daraqutni och Hakim, att ”Profeten brukade placera sina händer på marken innan knäna.” Albani tillägger, ”Alla haditherna som motsäger det är falska.”.
Sedan när de reser sig från sujud eller tashahhud, lyfter de knäna från golvet före sina händer och detta är fel. Precis som tidigare motsägs Imam Ahmads position av en autentisk hadith, ”Profeten brukade stå upp för den andra raka genom att stödja sig på marken.” (Bukhari och Shafi). Albani tillägger, ”när det gäller den hadith som säger att ”han brukade komma upp som en pil utan att stödja sig på sina händer” är en fabricerad hadith och alla historier med liknande innebörd är svaga.
Detta motsäger Fiqh lärdas uppfattning och därför är det nödvändigt att först sätta knäna på golvet och sedan händer när man ska göra sujud och när man ska upp först kas lyftas upp händerna och sedan knäna, det är vad vi har fått från Profeten. Det verkar som Imam Ahmad senare modifierade sin position, eftersom enligt Albani, berättade Ibn Hani i sin bok ”Masai al-Imam Ahmad” att ”jag såg att Abu Abdullah (dvs. Imam Ahmad), ibland stödde sig på sina händer för att stå upp för att göra följande rakaa och ibland sitta upprätt får att stå upp”. Albani i sin bok som citerades tidigare säger, ”Detta var också Imam Is-Haq Ibn Rahawaihs val, som sade att ”profeten är exemplet, som brukade stödja sig på sina händer både när han var yngre och äldre”.
Så befall imamen att när han ska stå upp ska göra det med stöd på sina fötter och att inte sätta dem mot varandra eftersom detta är makruh (ej rekommenderad), det har även berättats från Abdullah ibn Abbas att detta kan göra salat.
Dessutom rekommenderas till den som gör salat att hålla blicken på marken, på den plats där pannan kommer att beröra marken när denne utför sin prostration, och inte lyfta blicken mot himlen eller rikta den mot sidorna. Var uppmärksam med detta, eftersom detta är makruh (ej rekommenderad), och har till och med sagts att detta kan göra ogiltig bönen.
När man gör prostrationen ska fingrarna placeras i höjd med öronen. Fingrarna bör vara ihop och inte separerade i riktning mot Qibla. Det ska finnas ett avstånd mellan kroppen och armbågarna och underarmarna, de ska inte vara för nära kroppen. Det berättas i en hadith om Profeten ”… att när han utförde sin prostration, kunde ett lamm passera under hans arm”. (Muslim och Abu Dawud). Detta visar den överdrivna sätt på vilket han höjde armbågar och armarna. Profetens följeslagare har sagt, ”Allahs budbärare brukade hålla armarna borta från hans kropp.”
Därför ska ni på rätt sätt era prostrationer eftersom det har berättats i en hadith, ”Sannerligen gör tjänaren sin prostration på sju kroppsdelar.” (Bukhari och Abu Dawud).
När man gör rukua är nödvändig att hålla knän med händerna, med åtskilda fingrar, armar och underarmar vilar på dem och ryggen hålls rak (dvs. vinkelrätt mot benen) utan att lyfta eller sänka huvudet. Om detta har återberättats från profeten att ”… när han gjorde rukua, om man placerade ett glas vatten på hans rygg, skulle den inte flytta sig från sin plats.” (Rapporterat av Ahmad).
Detta indikerar den precision med vilken han placerade sin rygg när han gjorde rukua. Därför ska ni göra både rukua samt sujud på rätt sätt eftersom det har berättats i en hadith, ”Sannerligen när tjänaren gör sin salat och denne gör den rätt, blir denne upphöjd och belyst, och när den (salat) når himlarnas dörrar, öppnas dessa och den medlar inför Allah genom att säga, ”Må Allah bevara dig som du gjorde med mig”. Men om salat utförs dåligt, utan en korrekt position i rukua eller sujud, och utan att observera dess gränser, när den (salat) upphöjs blir den förmörkad och den säger, ’Må Allah missleda dig precis som du missledde mig, och när det når himlens portar, kommer de att stängas och salat kommer att vikas som en gammal rock och kastat i ansiktet på den som utförde det.” (Berättad av al-Tabarani)
