José Ignacio Torreblanca – El País
Att bygga upp en solid bas av fördomar är tidskrävande. Det är därför särskilt irriterande när någon kommer och tvingar oss att bli av med dem. Mot bakgrund av vissa nyligen gjorda undersökningar borde två av dessa fördomar kastas omedelbart till sopkorgen. Och märkligt nog är dessa två relaterade till EU:s nuvarande kris.
Davide Cantoni, en 26-årig doktorand vid Harvard University som just har lagt upp på nätet sitt arbete som heter De ekonomiska effekterna av den protestantiska reformationen, ansvarar på borttagandet av det första av dessa två fördomar. Han demonterar i sin forskning lika stränghet som noggrant den klassiska tesen om att protestanter är mer effektiva och arbetsamma än katoliker. Enligt detta synsätt utarbetat av Max Weber i Kapitalismens protestantisk etik och som med vissa variationer också stöddes av filosofer som Hegel eller historiker som Braudel, protestantismen, med dess betoning på individens ansvar, skulle vara mer förenligt med vetenskap och ekonomiska framsteg än katolicismen som genom historien har varit fientlig inställd mot ocker och främjat individens inlämnande under hierarkin.
Att våga sig på Weber vid sin första relevanta forskning, med vilket man kommer sedan att söka arbete är en riskabel satsning. Om du är en troende kommer Gud först, naturligtvis. Men om du är en sociolog, då är Weber först. Cantoni samlade i en databas siffrorna för ekonomisk tillväxt i inte mindre än 272 tyska städer (162 lutherska, 88 katolska och 21 kalvinistiska) för en period av 600 år (1300 till 1900) och efter många tester för kontroll av flera variabler, drog han slutsatsen att religionen inte förklarar tillväxtskillnader mellan dessa. Med andra ord, i motsatts till den gängse uppfattningen som Weber gav upphov, religionen spelar inte någon roll när man förklarar ekonomiska framsteg.
Detta innebär att alla studier om effekterna av kultur och religion på ekonomisk tillväxt snart måste gå igenom en ny analys och bli föremål för ingående statistiska tester för att övertyga oss om att de är inte bara en uppsättning av fördomar.
I själva verket kan förhållandet mellan religion och ekonomisk resultat väl vara tvärtom. I en annan undersökning som nyligen genomfördes i Frankrike, en känd sociolog David Laitin, experimenterade med en CV som sattes i cirkulation på arbetsmarknaden. CV: n som ursprungligen tillhörde en kvinna av nigerianska ursprung med efternamn Diouf fick olika namn i olika CV för att tydlig markera hennes religion. I ett fall hette hon Marie (som angav sökandes katolska tillhörighet) och i en annan, Khadija (muslimsk tillhörighet). Gissa resultatet, den första fick tre gånger fler samtal om intervjuer än den andra. Så, religionen förklarar invandrarnas ekonomiska resultat, ja, men på ett omvänt sätt än väntat. Nicolas Sarkozy och hans löjliga initiativ på det nationella identitetskortet borde uppmärksamma detta.
Den andra fördom som vi bör göra oss av, framförallt alla dessa kunniga inom den Europeiska unionen, har att göra med betydelsen av den europeiska lagstiftningen. Sedan 1988 när Jacques Delors uppskattade till 80, procenten av nationell lagstiftning som hade som sitt ursprung i den europeiska lagstiftningen, har denna siffra varit vanligt förekommande om och om igen, både bland EU skeptiker för att belysa hur Bryssel upphäver den nationella suveräniteten som av Europa vänner som ser i det den obevekliga framgångsrika europeiska integrationen.
Men hör och häpna Yves Bertoncini, en ung tjänsteman vid Europeiska kommissionen till på råga, gjorde sig mödan att kontrollera om Delors siffra var korrekt. Att studien gjordes med stödet av stiftelsens Notre Europé vars ordförande är Delors själv är utan tvekan en aning ironiskt (men också en signal om den extrema professionalismen hos vissa tankesmedjor).
Resultatet är återigen förkrossande, efter en noggrann kontroll av all insamlade fakta kommer man fram att bara 28 % av de europeiska standarder är regler som gäller i Frankrike, men inte nog med det, under 20 år av europeisk lagstiftning endast 15 % av den utgör rättspraxis som antagits i landet.
Eftersom det inte finns någon anledning att anta att samma analys skulle ge betydande skillnader i de övriga 26 EU medlemsstater, måste vi säga adjö till myten om 80 %. Om den Europeiska unionen vore alkohol, från 80 % till 15 % skulle innebära ett Europa blivit mycket mer drickbart. Om dessutom Europa skulle inte ha några kulturella fördomar förknippade med religionen, skulle vi alla kunna lämna våra fördomar åt sidan och dricka tillsammans oftare.
