Redaktion

 

För att bönen skall bli giltig krävs enligt islamisk lag ett antal förutsättningar.

1. Niyyat – avsikt.

Det berättas i en hadith att: ”Alla handlingar blir enligt dess avsikt och varje människa får i enlighet med sin avsikt.”

Ibn al-Qayyim skriver i en bok att avsikten är hjärtats tillstånd inför en handling och att det inte har med tungan att göra. Profeten, frid vare med honom, och hans följeslagare lät aldrig tungan tala för hjärtat. Sådana uppfinningar som tillkommit på senare tid vad det gäller rening inför bön är nymodigheter och är inte på något sätt en del av bönen.

 

2. Att säga Takbiratul-Ihram.

Enligt Ali sade Profeten: ”Nyckeln till bönen är renhet. Det som försätter en person i dess höga och rena status är takbir och taslim befriar en person från denna status.” (Ahmad, Tirmidi m fl)

Många följeslagare har berättat att Profeten brukade börja bönen stående och sedan höjde han händerna och sa: ”Allahu Akbar”.

 

3. Man måste stå upp i bönen (om man kan).

I en hadith säger Profeten till Omar ibn Hussein: ”Be stående, om du inte kan be sittande, om du inte kan be liggande på sidan.” (Bukhari).

De flesta lärda säger att man inte skall föra ihop fötterna helt under bönen. När det gäller frivilliga böner är det tillåtet att sitta, men om man står, blir belöningen större. Man skall alltid försöka be på det rätta sättet men om man är förhindrad, av sjukdom eller resa, får man samma belöning för det man gör som om man gjorde det korrekt.

 

4. Al Fatiha ska läsas i varje rakaa i varje bön.

Det finns många autentiska hadither som fastställer detta. De lärda är inte överens om huruvida ”bismillahi arrahmani arrahim” utgör en vers i varje sura eller inte. Följande tre åsikter finns:

1. Det utgör en vers i Al Fatiha och i varje sura i Koranen. Därför skall det läsas med Al Fatiha, både tyst och högt. En hadith från An-Nisai Naem al Mujammir berättar att Abu Hurairah läste på detta vis och sedan svor vid att det var på detta sätt Profeten brukade be.
2. Det är en vers för sig och uppenbarades för att markera en ny sura. Det är tillåtet och att föredra att läsa det tillsammans med Al Fatiha men det är inte sunna att läsa det högt. En hadith berättar att Anas stod bakom både Profeten, Abu Bakr, Omar och Othman i bön och ingen av dem läste det högt (An-Nisai)
3. Det är ingen vers i Al Fatiha eller någon annan sura och skall helst inte läsas högt eller lågt i obligatoriska böner. Denna åsikt är inte särskilt stark.

 

lbn al-Qayyim har sammanfattat de två första åsikterna med att konstatera att Profeten ibland läste det högt men att han oftast läste det tyst. Den som inte kan läsa Al Fatiha av någon anledning skall läsa åtminstone 7 andra verser ur Koranen. Är även detta omöjligt, skall man läsa”SubhanAllah”, ”Al-Hamdullillah”, ”Allahu Akbar” och ”La illaha illallah” och sedan buga (Abu Daud m fl).

 

5. Ar-ruku (Bugning).

De lärda är överens om att bugning är obligatorisk i bönen. Det står i Koranen ”’O ni som tror; buga er och fall ner …” Ruku utförs genom att fälla kroppen framåt i 90° vinkel och sätta händerna på knäna. I den ställningen skall man stå enligt hadith tills man känner att kroppen har avslutat rörelsen. En hadith säger: ”De värsta människorna är tjuvarna som stjäl från bönen”. När han tillfrågades hur detta gjordes, svarade han: ”Han fullföljer inte sina bugningar och nedfallanden” (Ahmad).

Ett antal hadither säger också att bönen inte är komplett om man inte sträcker ut ryggen i bugningen (bl a Bukhari)

 

6. Att resa sig efter bugningen.

Aisha berättar att Profeten inte brukade falla ned efter bugningen förrän hans rygg var rak. (Bukhari och Muslim)

 

7. Sujud (Nedfallande)

Se Korancitat ovan. Profeten förklarade sujud så här: ”Fall ner tills ni känner att kroppen har avslutat rörelsen, sätt er sedan och sitt tills ni känner att kroppen har avslutat rörelsen och fall sedan ner tills ni känner att kroppen har avslutat rörelsen i nedfallandet.”

Detta förfarande är obligatoriskt i varje rakaa i varje obligatorisk och frivillig bön. De delar av kroppen som skall beröra marken i sujud är följande: ansiktet, händer, knän och fötter, enligt ett antal hadither och i dessa framgår också att pannan och näsan skall vidröra marken och att man inte behöver dra undan hår eller klädnad. En del lärda säger att det räcker om pannan vidrör marken och en del säger att näsan också måste vidröra den, för att bönen skall bli giltig.

 

8. Sista sittningen och läsandet av tashahud.

En hadith visar att tashahud inte var obligatoriskt i början men att det senare blev det. Den mest autentiska hadithen angående tashahud är från Ibn Mas’ud, där hela texten framgår.

Profeten tillägger att efter tashahud går det bra att läsa vilken du’a som helst (Bukhari och Muslim)

En annan variant av tashahud kommer genom Ibn Abbas, (Ash-Shafii, Muslim m fl). Denna version föredras av ash-Shafii.

En annan variant föredras av Malik och är berättad av Abdurrahman ibn Abdui Qari.

An-Nawawi konstaterar att alla dessa hadither är sahih men att Ibn Masuds är starkast och sedan Ibn Abbas. Ash-Shafii säger att man kan välja vilken man vill för att de lärda är överens om att alla är tillåtna.

 

9. Salam vid bönens slut.

Detta är obligatoriskt enligt samma hadith som i takbir. Amr ibn Saad berättar att hans far sade: ”Jag såg Profeten hälsa salam till höger och till vänster tills jag kunde se hans kinder” (Ahmad, Muslim m fl). En annan hadith säger att Profeten hälsade salam till höger. Det är obligatoriskt att säga en salam (till höger) och att föredra att säga två (både till höger och vänster).

Alla lärda är övertygade om att det är tillåtet att bara hälsa en salam. Olika uttalanden och berättelser från hur Profeten gjorde och vad han sade leder fram till slutsatsen att det är sunna med två salam men fard med en.

Malik och en grupp lärda anser att en salam är sunna, men det de stöder sig på är en svag hadith, som knappast kan användas som ett bevis.

Det första salam skall sägas till höger och huvudet skall vridas så att kinden kan ses bakifrån. Man kan hälsa sina salam hur som helst och ändå ha gjort handlingen på ett giltigt sätt, men man får då inte den belöning det ger att ha utfört akten korrekt.