Yaratulah Monturiol

TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. (2:256)

Ordet Din avser både innehållet som genomförande av en moraliskt bindande lag och har därför samma betydelse som ”religion”
i ordets vidaste bemärkelse, som omfattar allt som har med de praktiska följderna, samt människors inställning till sitt
föremål för dyrkan.

Men vi måste konstatera att det inte bara är en fråga som vi kan kalla ”religiös” eftersom ordet din har andra betydelser
som inte rör andliga frågor, utan om ”vägen altt följa.” Till exempel är marxismen också en ”din” på arabiska och den
hänvisar inte till en religion. Detta ord har även betydelser som ”skuld” eller ”rättegång”. Men oavsett hur vi översätter
detta uttryck är islam i sig en din, liksom andra former av andliga eller filosofiska traditioner som påverkar den livsstil
som ett samhälle följer som sin tro.

Koranen uttrycker ett kategoriskt förbud mot användning av tvång (ikrah). Det råder enighet i frågan om tvångskonvertering
som man anser är ogiltig, man betraktar som ett allvarligt brott att försöka tvinga något i fråga om tro:

Vem är mer orättfärdig än den som förbjuder åkallan av Guds namn i Hans hus och vars mål det är att jämna dem med marken?
(2:114).

I denna koraniska vers, begreppet ”Hans hus” är inte begränsad till islamiska tempel utan det omfattar alla platser vars
ändamål är att uttrycka det andliga band som binder människan till sin Skapare. Av detta följer att samtliga
gudstjänstlokaler tillhör samma kategori från övertygelsens perspektiv, som kräver att muslimer visar respekter och vördnad
för dessa platser för tillbedjan.

På detta sätt kan man förstå varför muslimernas tro, som är en minoritet i en icke-islamisk miljö, inte står i strid med de
uppfattningar majoriteten bekänner sig till. Och denna attityd från Islam och muslimernas sida är inte förvånande eftersom
de har alltid känn till förekomsten av icke-islamiska minoriteter i deras samhälle och kräv från sina medtroenden att visa
aktning och vördnad för medlemmarna av dessa minoriteter, till den grad som vi har sett tidigare att en grupp av
icke-muslimer kunde utföra sina handlingar av dyrkan i Profetens moské och på samma sätt muslimer genomförde sina böner i
icke-islamiska templen.

Religiös pluralism i Islam baseras på flera verser från Koranen. Den viktigaste av dem är: TVÅNG skall inte förekomma i
trosfrågor. (2:256). Ibn Katheer kommenterar verseni sin Tafsir på följande sätt:

”Tvinga inte någon att komma in till islam eftersom den är klart och tydligt i sina argument och bevisning, och därför
behöver man inte tvinga det på någon.”

Vi kan hitta andra koranverser som förespråkar religiös mångfald:

Säg: ”Sanningen från er Herre [framstår nu klar och tydlig]; låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som
vill förneka den.” (18:29)

FÖR ALLA samfund [i gången tid] har Vi föreskrivit regler för förrättandet av andakten som de är underkastade. Låt dig inte
dras in i en diskussion med dem om [dessa regler]; uppmana dem [i stället] att dyrka din Herre.(22:67)

Ni har er tro – och jag har min tro! (109:6)

För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett
enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att
göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.(5:48)

Betydelsen för den berömda koraniska versen som säger Inna d-dina inda llahi l-islam – För Gud är [den sanna] religionen
underkastelse under Hans vilja (3:19) är att endast genom att ge efter för Allah, utan några villkor, utan försök till
begränsningar eller anpassningar till något kan vi nå Allah. Vi får inte glömma att Koranen är skriven på arabiska. Om
denna text skulle tolkas som ”Den enda sanna religionen i Allahs ögon är Islam”, och med ”Islam” mena religionen och den
islamiska civilisationen som den har utvecklats historiskt, då skulle denna vers ses som skrytande, exklusivistisk och
potentiellt farlig som doktrin. Koran lärda är dock eniga om att islam i denna vers inte betyder en viss civilisation,
utan ”underkastelse till Guds vilja” eller ”acceptans av det heliga”, så vad som faktiskt står i versen är foljande:

”Det enda (sanna) religionen för Gud är (människans) underkastelse till Honom.” Samma problem uppstår när islam (naiv eller
avsiktligt) översätts utan att istället tolkas som: om någon vill anta någon annan religion än Islam kommer detta att vägras
honom (3:85), där Islam innebär ”underkastelse till Guds vilja”

Tyvärr går något mycket viktigt obemärkt förbi när vi pratar om islam, vilket orsakar kontroverser och inte få olyckliga
missförstånd, vid vilka bör det muslimska samfundet minnas och vittna kategoriskt: Det finns en muhammadian gemenskap som
följer i utövningen och Koranens lära efter den sista av profeterna, Uppenbarelsens sigill. Men detta perspektiv anser
också att islam började med Adam och kedjan fortsätter med alla profeter före Muhammed. Det innebär att alla profeter
(fvmd) är muslimer och de har samma universella budskap, det finns ingen motsättning mellan dem och de vänder sig till alla
mänsklighetens folk från dess början. (1) Man måste förstå utifrån denna perpektiv att islam är äldre än de som idag kallar
sig för muslimer på grund av deras tillhörighet till Muhammads gemenskap och att Koranen hänvisar till denna mycket intima
länk mellan människan och Gud vilket även om det har uttryckts, uppfattats och förståts på olika sätt, vänder sig till alla
varelser utan undantag.

Profeten, visade en märklig religiös frihet i alla lägen. Han tillät den kristna delegationen från den arabiska regionen
Nayra i Jemen att övernatta i sin moské i Medina och att använda den som deras bostad under hela deras vistelse i staden.
Detta varade i mer än tjugo dagar från vilket innebar att delegationens medlemmar höll sina böner och åkallan i moskéns
inre:

”Vissa kristna araber från Najran, präster och munkar, kom till Allahs sändebud, frid vare med honom, på uppdrag av Herakles
för att göra efterforskningar om hans mission. De kom till honom i hans moské, efter att han redan hade utfört aftonbönen.
Deras ankomst sammanföll med tidpunkten för deras böner. Då sade budbäraren till de närvarande muslimerna: ”Låt dem fullgöra
sina böner.” Delegationens medlemmar ställde sig upp och gjorde sina bäner i moskén vända mot öst.” (2)

Muhammeds tolerans fortsatte med hans anhängare. En av de klausuler som muslimer tvingade på sig själva när Jerusalem gav
upp var följande: ”Detta är garantin som Omar ibn al-Khattab erbjuder till Jerusalems invånare: han garanterar deras liv,
deras egendom, deras kyrkor, deras korsar och allt som har att göra med deras tro. Deras kyrkor inte kommer att bebos av
muslimer eller förstöras, och inte heller kommer det att stjälas någonting av deras tillhörigheter. De kommer inte att
tvingas lämna sitt religión.” (3)

Efter kapituleringen gick Omar in i staden med endast ett litet antal av sina soldater. Omar frågade patriarken Sofronio
att följa med honom på hans besök till alla heliga platser. Patriarken uppmanade honom att be i Den Heliga Gravens kyrka,
men Omar valde att göra det utanför vilket han förklarade med att om han accepterade, skulle senare generationer av muslimer
kunna använda detta som en ursäkt för att förvandla kyrkan till en moské. Likaså lovade Khalid Ibn Al-Walid de kristna att:

”De kan ringa i sina kyrkors klockor när de vill, vare sig dag eller natt, utom när muslimer gör sina böner och de kan ta ut
sina kors i festtåg under deras festiviteter.” (4)

Accepterandet av alla religioner andliga vägar som härrör från den enda Gud är en av de grundläggande principerna i islam.
Men den nuvarande situationen för den muslimska världen i fråga om frihet, (inte bara religiösa) är anmärkningsvärt
obalanserad i allmänhet när det gäller försvaret av religionsfriheten och samvetsfriheten i enlighet med Muhammeds läror.

När det gäller religionsfriheten för dem som inte är muslimer (dzimmi) har även radikala muslimer uttalat sig om att det
inte finns tvång i islam vilket kan bevisas med hjälp av Koranen. En dzimmí kan inte tvingas att överge sin religion, inte
heller pressa denne att avsäga sig sin tro. Det enda kravet är att en dzimmí respekterar de muslimska känslor och inte
förråder överenskommelser.

Trots den traditionella och historiska religionsfrihet i islam med det vederbörliga respeket för minoriteter har det inte
hindrat vissa att tro att dzimmí inte får visa sin religion i det offentliga, eller bygga kyrkor eller synagogor där de inte
fanns tidigare. Men trots denna utbredda uppfattning, har i praktiken funnits i detta avseende en nästan total acceptans
för minoriteternas religion. Faktum är att man har byggt hela tiden nya kyrkor och synagogor i övervägande muslimska
områden, även på platser där de aldrig hade funnits, som i Fustat, en stad byggd av egyptiska muslimer. Historikern al
Maqrizi räknar upp många exempel på tempel som renoverades eller byggdes under Umayyad och Abbasidernas tid. Han menar även
att islams blomstring berikade de religiösa minoriteter som visade sina respektive tillväxt med byggandet av flera kyrkor
och synagogor. Islamisk lag tillåter även icke-muslimska minoriteter i länder med muslimsk majoritet att upprätta egna
domstolar som får tillämpa interna lagar skrivna av dessa minoriteter.

En av de märkliga saker man gjorde i den pre-islamiska eran och under de första åren av islam i Medina, var att infertila
kvinnor lovade att göra sina barn till judar om de fick barn så att i den judiska församlingen kunde finnas barn som med
deras föräldrars konvertering till islam fick en muslimsk härkomst. När föräldrarna senare försökte få tillbaka sina barn
påminde Profeten dem om följande vers: ”Islam kan inte påtvingas.” Just då hade en konflikt mellan stadens judar och
muslimer blossat upp, men även om muslimerna ville rädda sina barn från att underkasta sig sina fiender, trots de
omständigheter under vilka de hade blivit en del av det judiska samfundet, Koranen var emot allt våld på grund av
religiönstillhörighet.

Islam uppmuntrar iakttagelsen av god grannsämja. Ur detta perspektiv betraktas god grannsämja som ett uttryck för vänlighet
och integritet. Koranen är tydlig om grannenss rättigheter. Muslimska länder är inte kända för att ha stadsdelar eller
kvarterer för bara muslimer eller icke-muslimer. Tvärtom, alla medlemmar i det islamiska samhället, utan urskiljning av
ursprung, ras eller religion, har levt och lever under islams beskydd. I ett samhälle där alla arbetar för allas bästa. Vid
ett tillfälle tackade ja profeten till en judisk kvinnas inbjudan att äta. När han skulle precis äta upptäckte man att hon
ville förgifta profeten med en lammstek. Denna händelse hindrade inte honom att acceptera nya inbjudningar från andra
icke-muslimer. Han besökte även deras sjuka och hjälpte deras behövande som en del av vad innebar att vara en god granne.

Muslimer bör även delta i de olika fester man firar i det samhälle där de bor, även om dessa är av religiös karaktär. Aisha,
en av Profetens fruar, brukade ta emot gåvor från sina zoroastriska grannar när de firade sina religiösa högtider. Muslimen
dela med sina grannar alla situationer som uppstår i livet, vare sig glädje eller sorg och deltar i alla sociala
manifestationer.

I muslimska samhällen är det fastställt att vid torka, muslimer och människor av andra religioner som bor med dem ska gå ut
tillsammans och be enligt deras egna ritualer för att det ska regna. På samma sätt bör muslimerna som bor i ett samhälle
eller stat där de är i minoritet delta i aktiviteter för samhällets bästa eftersom allt eventuellt vinst förväntas gälla
för alla. Och om muslimerna uppmanas att göra detta i en fråga som gäller regn, är utan tvekan muslimernas samarbete i
andra frågor lika önskevärt.

Anteckningar

1. Den islamiska traditionen citerar ca 24 000 profeter. Vissa av dem skulle få med sig ett skriftligt budskap och andra
inte, men alla dem skulle till alla folk i alla tider varje gång man glömde sitt ursprung och sin universella intuition och
med det skada sin egen evolution. Muhammeds gemenskap känner inte till alla förutom en liten del som tillhör det arv som har
överförts från den semitiska traditionen. Koranen citerar några få av dem och även andra av okänt ursprung.

2. Tafsir al-Qur’an. Ibn Kathirs kommentarer av Koranen, Vol V, sida 348, förklaringen till vers 61 i Sura 3. En egenskap av
denna Tafsir är att den kombinerar kommentarer av Koranen och hadither, samt nämner profetens följeslagares kommentarer om
Koran versernas tolkning.

3. I at-Tarikh av Tabari. En oundviklig historisk referens i fråga om den tidiga islam. Hans arbete Tarikh (historia) av
tretton volymer skrevs för att stödja hans arbete med Tafsir (Koranens Kommentar).

4. Den finns i al-Kitab al-kharaj av Abu Yusuf.