Jeremy Salt – The Palestine Chronicle
Efter 75 år har Israel trängt sig själv så hårt i ett hörn att det inte verkar finnas någon väg ut. Detta var inte av misstag utan avsiktligt, israelerna har velat sätta palestinierna i hörn, och det slutade med att israelerna körde in sig själva.
Det var palestinierna som så småningom skulle tvingas acceptera det oundvikliga: den fullständiga förlusten av Palestina. Kraften skulle avgöra allt. I sig själva hade palestinierna inget hopp om att få bort israelerna och varje stat som ingrep skulle få sådana förkrossande slag att de inte skulle våga lyfta huvudet igen. Istället står Israel nu inför den oundvikliga, en genuin ”existentiell kris” denna gång, till skillnad från de teatraliska som användes tidigare för att rättfärdiga sina krig.
Dess militära överlägsenhet har avtagit i flera år. Det har nu misslyckats med att besegra Hamas och har inget svar på det utmattningskrig som förs mot det från olika vektorer av ”motståndsaxeln.” Till och med dess luftöverlägsenhet utmanas framgångsrikt, vilket nyligen visades av Hizbollahs nedskjutning av en ”mördar” drönare på hög höjd över Libanon.
Mitt i uppsjön av drönarlock som lanserades som vedergällning för bombningen av Irans konsulat i Damaskus, bröt iranska ballistiska missiler igenom Israels försvar och träffade deras avsedda mål. Enbart Iran och Hizbollah har tiotusentals missiler redo att avfyras mot mål som sedan länge har utarbetats. Trots allt sitt skryt har Israel inget svar på dem.
Israels egna militära befälhavare har varnat för att staten inte ens är kapabel att utkämpa ett tvåfrontskrig, mot Hamas och Hizbollah, än mindre de andra fronterna från vilka motståndskriget förs. Om det inte tar till kärnvapen har en maktbalans nu uppnåtts. Israel kan förstöra Iran endast på bekostnad av dess egen förödelse. Det är framtiden den nu står inför.
Israels seger mot Egypten och Syrien matade de vanföreställningar om militär oövervinnlighet som avslöjades 1973 när den israeliska armén i Sinai under den första veckan av kriget det året styrdes. I ett förspel till förstörelsen av Gaza massakrerade Israel närmare 20 000 civila i Libanon 1982.
I namnet av att driva ut PLO från Beirut var även detta – liksom Gaza – ett krig mot civilbefolkningen, men inom två decennier var det Israel som drevs ut ur Libanon, av en rörelse som hade lärt sig att tänka ut och bekämpa det. Som Hizbollahs ytterligare förnedring av Israel 2006 visade, var dessa triumfer resultatet av årtionden av planering av en sofistikerad och resursstark politisk och militär ledning.
Nu har vi Gaza och en attack som skulle sluta med en seger för Israel inom några månader. Liksom Hizbollah lärde Hamas av ockupation, planering och sedan så småningom inleda en attack som överraskade fienden. Det kämpar fortfarande vidare från alla hörn av Gaza och det är Israel som drar tillbaka sina trupper och lider vad även dess egna militära befälhavare beskriver som ett strategiskt nederlag.
Ett sådant resultat skulle ha varit otänkbart i Israel ens om några år igen, vilket belyser den långsiktiga kvalitativa nedgången i dess förmåga att hantera sina fiender enbart med militära medel.
Dessutom är Iran nu helt med i bilden. Provocerat av Israel i årtionden, genom hot om krig, mordet på dess vetenskapsmän, sabotage av dess datornätverk och dödandet av dess kadrer i Syrien, var bombningen av konsulatet i Damaskus slutligen ett steg för långt. Iran slog tillbaka med en återhållen drönare och missilattack utformad som en varning för vad de kunde göra och skulle göra om Israel attackerade sitt suveräna territorium igen.
Tillsammans med allt detta korroderar relationerna med USA snabbt. Vita huset har fått nog av Netanyahu, utrikesdepartementet upplever en intern revolt mot beväpningen av Israel och vägran att ta en principiell ställning mot de dagliga fasorna som kommer ut från Gaza och den allmänna opinionen vänder sig mot Israel på ett aldrig skådat sätt tidigare.
Skadan är så allvarlig att inte ens en Trump-seger i november kommer att kunna vända den. Handen som har matat Israel så generöst så länge bits nu, men utsikten att den ”särskilda relationen” ska gå sönder verkar fortfarande så avlägsna att Netanyahu tror att han kan ta med ena handen och slå USA i ansiktet med den andra och komma undan med det.
Så, vart går Israel härifrån? Efter Gaza har det gått alldeles för långt för att kunna dra sig tillbaka. Efter att ha kastat bort alla möjligheter till en fredlig uppgörelse har den ändå ingenstans att dra sig tillbaka till.
Den hybris som nu griper det politiska och militära kommandot är beviset på vad senator J William Fulbright för länge sedan kallade ”maktens arrogans.” kraften som har lett den till denna återvändsgränd och kommer inte att rädda den ändå.
Utsikterna måste därför vara mest förolämpande. Netanyahu uttrycker förtroende för att Israel kan hantera alla sina fiender, mot slutsatserna från sina egna högre militära befälhavare att de inte kan. Amerikanernas medvetenhet om hur mycket Israel har kostat deras land under decennier, i politiskt kapital såväl som hundratals miljarder dollar i ekonomiskt och militärt bistånd, har växt exponentiellt sedan Gaza. Den ”särskilda relationen” testas som aldrig förr.
Under tiden håller allmänhetens raseri över hela Mellanöstern vid kokpunkten, mot inte bara Israel och de ”västerlänningar” som möjliggör folkmord utan medskyldiga arabiska regimer. Jordanien är minst 70 procent palestinsk. Det var redan raseri på gatorna när tusentals palestinier försökte bryta igenom polislinjerna för att ta sig till den israeliska ambassaden och nu har de fått stå ut med spektaklet av jordanska stridsflygplan som skjuter ner iranska missiler riktade mot deras fiende. Ekonomiskt svagt och i slutändan beroende av ”västern” för sin överlevnad, står det sista av de hashemitiska kungadömena, mot sin egen befolknings ökande raseri, nu inför sin egen existentiella kris.
Israel säger att de kommer att hämnas mot Iran. Det måste återfå farten, för att verka ha övertaget. Detta innebär en attack som skulle göra mer än tänkt skada. USA, som verkar dra sig undan för ett storskaligt krig i Mellanöstern, söker ett åtagande att Israel inte kommer att gå för långt men Netanyahu är inte att lita på. Den iranska fixeringen har dominerat hans tänkande i decennier och i det iranska svaret på förstörelsen av dess konsulat tror han att han har den förevändning han länge sökt för en storskalig militär/cyberattack mot Iran. Han kommer att räkna ut att USA kommer att tvingas komma in bakom honom vare sig de gillar det eller inte.
Detta sinnestillstånd är inte bara Netanyahus och ”extremisterna” i hans kabinett utan militärkommandot och den stora majoriteten av den israeliska judiska befolkningen. De demonstrerade i månader mot Netanyahus försök att utöva politisk kontroll över rättsväsendet, och demonstrerade också mot regeringens misslyckande med att säkra frigivningen av gisslan i Gaza, men judiska israeler, förutom en liten moralisk minoritet, har inte höjt sina röster mot slakten av tusentals civila i Gaza, inklusive (hittills) cirka 14 000 barn. Detta är den mörka platsen dit propagandan och sionismens ideologi har lett dem.
De kan inte säga att de inte vet eftersom folkmordet har livestreamats varje dag. De israeliska soldaternas brott, sadism och grymhet fyller sociala medier, många av dem filmade av soldaterna själva, dessa uniformerade specialister på att döda civila, skjuta mot barn och förstöra sjukhus. De är så glada över det de gör att de vill visa alla.
Fördömandet från ”västvärlden” av en iransk attack som inte dödade någon och dess vägran att fördöma en attack som har dödat mer än 30 000 människor i Gaza är ett fristående vittnesbörd om dess hyckleri och vägran att leva efter några andra regler än sina egna.
På samma sätt vägrade den att fördöma missilattacken mot det iranska konsulatet, den mest uppenbara överträdelsen av det diplomatiska protokollet i modern historia. Det var Iran som ”västliga” regeringar valde att fördöma, för att de begått ”brottet” att slå tillbaka under rätten till självförsvar i FN-stadgan.
Deras stöd uppmuntrar bara Israel att fortsätta på sin destruktiva väg tills den når det bittra slutet. Israel kommer inte att kunna förgöra sina fiender. Det kommer att finnas ett Iran efter nästa krig, men det kanske inte finns en stat Israel. Även om den inte förstörs av svärmar av missiler, kommer mycket av staten Israel att lämnas som en rykande ruin, ingen plats för någon att vilja bo och uppfostra sina barn längre.
Denna pågående katastrof kunde ha avvärjts för decennier sedan. Allt Israel behövde göra var att dela en liten andel av landet som det hade stulit, men det kunde inte göra ens det. Det kommer säkert att finnas mycket att ångra under de kommande åren.
Originaltext: ‘Existential Crisis’ – Israel Backs Itself into a Corner
