Dennis P. Allan – Islamic Horizons

 

Den kristna teologen och etikern Stanley Hauerwas öppnade förordet till sin bok War and the American Difference (2011), publicerad 10 år efter att USA lanserade sitt så kallade ”War on Terror”, med ett erkännande att han inte minns en tid då landet inte var i krig. Anledningen var att ”USA har varit inblandat i antingen öppen eller hemlig krigföring i 225 under de 243 åren av dess existens. Sagt på ett annat sätt kan Amerika då betraktas som en krigsnation.”

Under de senaste decennierna har många amerikanska kristna – särskilt de som identifierar sig som evangelikala – blivit några av de ivrigaste offentliga anhängarna av militär intervention, krig och användning av statligt våld. Jack Graham, pastor i Prestonwood Baptist Church i Plano, Tex., en av landets största evangeliska kyrkor, berömde president Donald Trumps beslut att bomba kärnkraftsanläggningar i Iran. ”Han vill skapa fred, men fred kommer genom styrka”, sa han under en predikan. Grahams åsikt är inte en anomali – den återspeglar en utbredd hållning bland evangeliska kristna som förenar användningen av militärt våld med strävan efter fred och själva militären som ett instrument för gudomlig rättvisa.

Denna affinitet för militär styrka är inte anekdotisk. I en studie från 2025 publicerad i tidskriften Religions fann statsvetarna James Guth och Brent Nelsen att vita evangeliska kristna genomgående är de mest sannolika av alla religiösa grupper i landet för att stödja användningen av militärt våld i en rad scenarier – från att försvara allierade till att säkra oljeförsörjning. Detta mönster kvarstår även efter att ha tagit hänsyn till demografiska skillnader, vilket tyder på att något djupare – kanske teologiskt – är på gång.

 

Militarismens evangeliska omfamning

I sin kärna är evangelicalism en teologisk rörelse centrerad kring fyra nyckelåtaganden. Först är personlig omvändelse – tron ​​att varje person måste fatta ett individuellt beslut att följa Jesus, frid vare med honom. För det andra är ett kompromisslöst engagemang för Bibelns auktoritet; evangelikal tror att Bibeln är inspirerad av Gud och är felfri i sin ursprungliga form. För det tredje är ett fokus på Jesu död på korset (som kristna tror) och tron ​​att hans död var ett nödvändigt offer genom vilket Jesus betalade straffet för mänsklig synd och gjorde försoning med Gud möjlig. Slutligen betonar evangelikalerna en aktiv tro, tanken att tron ​​på Jesus ska leda till synliga och påtagliga handlingar i det dagliga livet, inklusive att arbeta för att forma kultur och samhälle enligt deras moraliska, etiska och andliga övertygelser.

På 1960-talet nådde den evangeliska kristendomen ett aldrig tidigare skådat socialt och kulturellt inflytande. Pastorer som Billy Graham gav råd till presidenter, och kyrkobeslutningen nådde historiska höjder. Denna utveckling återspeglade landets ökande omfamning av en ny civil religion djupt informerad av evangeliska övertygelser, vilket resulterade i skapandet av ett nationellt motto – ”In God We Trust” – och tillägg av språket ”en nation under Gud” till löftet om trohet. Ändå, den sociala och politiska turbulensen på 1960-talet – präglad av medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget, legaliseringen av abort och förändrade sexuella normer – gjorde att många evangelikala kände sig kulturellt hotade. Som svar började evangelikalerna prioritera politisk aktivism för att återhämta sin dominans inom det amerikanska kulturlivet.

Denna ökade politiska aktivism fick evangelikalerna att anpassa sig till den konservativa politiska ideologin genom att stödja det republikanska partiet, dess plattform och dess ledare – nämligen Ronald Reagan, George H.W. Bush, George W. Bush och nu Donald Trump. Resultatet av detta äktenskap mellan evangelicalism och konservatism var en teologi som intog en mer nationalistisk hållning, absorberade, reflekterade och till och med hyllade amerikansk militarism. Landets militära ansträngningar sågs som gudomligt sanktionerade, särskilt som det gällde att skydda USA:s nationella intressen eller dess medborgare. Som ett resultat kan dödandet av varje person som anses vara en fiende till USA och, till och med, mordet på civila, inklusive barn – även om det erkänns som olyckligt – anses moraliskt nödvändigt. Det är därför som vissa evangeliska kristna, även om de hängivna anhängare av politisk politik som skyddar ofödda barns liv, är likgiltiga för muslimska barns ”säker” dödsfall.

Evangelicals omfamning av militarism står i skarp kontrast till den djupa ambivalens – och ofta direkt obehag – med vilken tidiga kristna tänkare närmade sig våld. Origenes från Alexandria, en av det tredje århundradets mest inflytelserika kristna teologer, skrev: ”Vi tar inte längre upp ’svärd mot nation’, och vi lär oss inte längre ’krig’, efter att ha blivit fredens söner för Jesu skull, som är vår ledare… vi går inte ut som soldater med kejsaren, även om han kräver detta av oss.”

Men i slutet av 300-talet hade kristendomen blivit imperiets gynnade – och så småningom officiella – religion. Kristna tjänstgjorde inte bara i militären, utan ledde arméer, innehade politiska ämbeten och verkställde kejserliga dekret genom statligt sanktionerat våld både mot yttre fiender och inre oliktänkande. Vissa kristna omfamnade denna nya makt med iver och såg den som ett gudomligt mandat att utvidga den kristna tron ​​med våld.

Denna omsvängning tvingade teologer som Augustinus att konfrontera en ny moralisk verklighet: vad innebär det att följa Jesus när medkristna utövar makt, befaller arméer och använder imperialistiskt våld mot Roms fiender? Augustinus lade grunden för vad som skulle bli Just War Theory som en moralisk och teologisk eftergift – ett försök att hålla tillbaka våld inom en kyrka som nyligen trasslats in i imperialistisk makt. För Augustinus var krig, även om det kunde rättfärdigas, ett beklagligt avsteg från den fred som Jesus lärde ut och förkroppsligade.

Författaren C.S. Lewis, som skrev under andra världskriget, upprepade Augustines moraliska återhållsamhet och insisterade på att våld, även om det ibland var nödvändigt, alltid var tragiskt och borde aldrig glorifieras. I ett föredrag som han höll för ett pacifistiskt sällskap i Oxford, anmärkte Lewis med underdrift: ”Det huvudsakliga relevanta faktum som alla parter erkänner är att krig är mycket obehagligt.” Kristna, ansåg han, borde närma sig krig med moralisk allvar och motvilja och se det som en sorgsen verklighet i en trasig värld.

Om den tidiga kyrkan och dess ledande tänkare – som Origenes – helt och hållet avvisade våld och vägrade att ens tjänstgöra i den romerska militären, och om senare kristna tänkare som Augustine och C.S. Lewis endast tillät krig som en sista utväg, och kallade det en tragisk nödvändighet snarare än en anledning till att fira, hur ska då kristna idag – särskilt evangeliska kristnas våld – reagera på de militaristiska kristnas verkliga våld?

 

Bergspredikan

I Matteus evangeliet som är en av fyra böcker i Bibelns Nya testamente som beskriver Jesu liv, tjänst och lära finns det en predikan som kallas Bergspredikan. Det är en predikan som många kristna forskare och teologer anser vara ett slags politiskt manifest. Specifikt beskriver den de moraliska och etiska normer som Jesus förväntade sig att hans efterföljare skulle ta till sig i sina dagliga liv. När Jesus håller bergspredikan var det romarna som hade ansvaret. Folkmassan var sannolikt ivriga att höra Jesus beskriva hur han skulle resa upp en militärstyrka, störta romarna och leda det judiska folket in i en modig ny värld där de härskade över nationerna.

I stället är det här några av de första orden som Jesu åhörare hör honom tala: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9). Jesu egen bror, Jakob, tar upp detta tema om fredsskapande i ett brev som han skrev i mitten av det första århundradet och skrev: Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid. (Jakob 3:18). Innebörden för alla kristna, inklusive evangeliska kristna, är tydlig: människor som hävdar Jesu namn måste sträva efter att förlika alla konflikter så ödmjukt, kärleksfullt och fredligt som möjligt. Även om Koranen inte nämner Jakob vid namn, erkänner vissa islamiska forskare och traditioner honom som en betydande figur, ofta likställd med ”Jakob den rättvise” (Ya’qub al-Adil), en ledare för den tidiga Jerusalemkyrkan.

Senare i Jesu predikan talar han ännu mer direkt till hur hans efterföljare måste vara fredens människor. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. (Matt 5:43-45). Ordet översatt med ”kärlek” på det ursprungliga grekiska betyder en självutgivande, aktiv, frivillig typ av kärlek som söker den andras goda och välbefinnande, även till personlig kostnad. Det är så Jesus förväntar sig att hans efterföljare ska älska sina ”fiender”.

Jesus bjöd inte in sina anhängare att imitera Roms etik om dominans eller statligt sanktionerat våld. Han kallade dem att förkroppsliga ett annat sätt – ett sätt som uppfyllde även Gamla testamentets profeters visioner om en fredlig värld. Jesu folk ska bli känt för sitt fredsskapande och sin radikala, fiendeomslutande kärlek. Denna etik är avsedd att forma hur kristna – inklusive evangelikaler – tänker på militarism och användning av statligt sanktionerat våld.

Augustine och Lewis hade rätt: krig och militärt våld är tragiska och beklagliga avsteg från den fred Jesus lärde ut, levde och förväntade sig att hans anhängare skulle eftersträva. När kristna firar krig, förhärligar militär makt, förklarar ”fred genom styrka” som en gudomligt sanktionerad strategi eller rycker på axlarna åt muslimska barns onödiga död, speglar de inte längre Jesu etik. I stället vittnar de om en civil religion som prioriterar och upprätthåller amerikansk makt, inte Jesu uppoffrande kärlek.

 

 

Dennis P. Allan är pastor vid Garden City Church i Pittsburgh, Pennsylvania. Han studerade teologi vid Trinity Evangelical Divinity School och är Public Life Fellow vid Center for Christianity and Public Life i Washington D.C.

 

 

Original text: Evangelical Christians and the Embrace of War