Hashim Cabrera – Webislam
Från en privilegierad plats deltar de europeiska muslimerna i islams uppvaknande i en globaliserad värld. Många av dessa nya muslimer har blivit muslimer efter att ha vandrat genom en lång väg full med sökande av olika slag, med många obesvarade grundläggande frågor. De har gått genom kyrkor och sekter i sitt sökande efter en verklig innebörd för deras existens, de har levt en intensivt politisk aktivism och fördjupat sig i ifrågasättandet av idéer.
Allt detta, i de flesta fall, med en verklig känsla av intellektuell ärlighet, och varför inte, också med en tydlig utopisk längta. Vissa säger att de har hittat svaren i islam eftersom de har sett att islam är framför allt vad detta arabiska ord betyder, överlämnande eller anpassning till Verkligheten, ett sätt att leva som tillåter dem att växa med de bästa av sig själva även i ett samhälle vars existentiella och livsbejakande alternativ är ofta oförenlig med det sättet att leva.
Det är lite förståeligt att de som har känt de mer subtila former av manipulation i form av personkult och falsk representativitet, har valt en livsstil och tänkesätt som innebär mycket olika attityder och värderingar. Men deras val har aldrig upphört att vara sammanhängande eller konsekvent med detta erkännande.
I vår tid, de som felaktig kallas för konvertiter, konfronteras med den hårda verkligheten av en global muslimsk gemenskap, en Umma, som lider av förutom marknaden och krigsindustrins frontala attacker, den ideologiska och sociala ifrågasättande av de som anser sig ha rätt att definiera världen. En Umma i många fall och platser förlorat, förvirrad av dem som presenterar sig som islamiska auktoriteter, kunniga och fuqaha som har förvandlats, just på grund av detta sociala och ideologiska ifrågasättande, till sanna präster i en gemenskap utan kyrka, livsimamer som inte kan undgå att förmedla budskapen från den struktur som stödjer dem.
Många av dem, faktiskt, lurar sig själva av den tröghet som följer av att känna sig arvtagare till en religiös tradition, att känna sig som medlemmar i en kyrka, de skyms av känslan av att höra till ”sina förfäders religion”, en känsla som de felaktig kallade konvertiter varken har eller vill ha eftersom de vet att den är i strid med Koranen och Sunnas Islam, med förändringens Islam de har möt efter att lyckats ta sig igenom just alla dessa hinder. Detta är en av de paradoxala aspekterna av Islams spridning (Dawa), som blir inte så många när man väl har fördjupat sig i det.
Med de europeiska muslimer framsteg i förvärvande av kunskap om islams din och profetens sunna, deras status och deras roll blir successivt allt tydligare. De är väl medvetna om att marknadens strategi är mycket effektiva när det gäller kontrollen av ideologierna och kampen mot andliga traditioner. Precis som den kristna kulturen har nu bara blivit en snedvriden bild av Jesus budskap, kan de europeiska muslimerna se att Umman genomgår en liknande brutal process.
Vi ofta möter människor i Europa som är intresserade av islam, och när de kommer till de stora moskéernas dörrar, möter de ett uttryckssätt och ett språk som har lite att göra med Muhammeds fullständiga budskap, med undantaget att de talar arabiska. De är varelser som kallar sig muslimer men vars inre lojaliteter är långt ifrån underkastelse till Verkligheten som faktiskt innebär att vara muslim och som lever fångad av olika läror som frodas i skuggan av marknadens intressen. Deras relation med andra och deras uttryckssätt är jämförbara i många fall till katolikerna före det Andra Vatikankonciliet. De använder ett språk och liturgi som är välkända för de europeiska muslimerna, många av dem med erfarenhet från katolicismen.
Det moderna utbudet är brett: ulama som säger att Koranen säger vad den inte säger, kunniga som motivera och legitimera genom Koranen eller hadith den ärftliga monarkin och kallar sig själva sunni, Qadi (domare) vars enda intresse är att fastställa rättspraxis snarare än fastställa rättvisa.
I detta sammanhang börjar de europeiska muslimerna förstå sin roll, relativt immuna mot alla dessa strategier för dominans och kontroll, just därför att de har varit medvetna och gått tidigare igenom denna långsamma och subtila process som syftar till att maskera verkligheten och det andliga livet, en lång vanvördig process.
Maktsfärerna ser de europeiska muslimer som störande, eftersom de inte är lätt att klassificera eller kan definieras på ett övertygande sätt, dessutom de låter inte sig fångas av doktriner eller är medborgare i någon potentiell fientlig stat; de är också västerlänningar och känner till vad som händer bakom de stänga dörrar som försöker dölja deras strategier.
De mer konservativa ”islamiska” maktsfärerna för sin del definierar ibland konvertiterna som nykomlingar, kättare eller okonventionella, detta beror på att i de flesta fall dessa maktsfärers åtagande med Verkligheten är underordnad doktrinen, de yttre formerna som paradoxalt nog utgör en liturgi. Deras liv som muslimer är i många fall, resultatet av årtionden av kolonialism, indoktrinering och regressiva anpassning. Ibland har europeiska muslimer sett hur en del araber känner sig exklusiva väktare av Koranens budskap pga. det faktum att profeten Muhammed var arab eller därför att Koranen uppenbarades på detta språk, vilket leder i vissa fall att de har det svårt att föreställa sig att en icke-arab kan identifiera sig som muslim. Men sådana attityder finns bara hos en liten minoritet. I de flesta av Ummahs medlemmar finns inte denna känsla av kulturell och andlig alienation.
Avsaknaden av ett lämpligt ramverk för att förstå och hantera den europeiska islams verklighet och svårigheterna att finna en adekvat förklaring till dess framväxt under de senaste 25 år vitaliserar idéer och begrepp inom kunskaps sociologi födda i slutet av artonhundratalet, som slår sig samman med andra moderna definitioner. Den europeiska postmoderna tänkande börjar från ett erkännande av artonhundratalets misstag, som skylldes i de flesta fall på den dogmatismen inneboende i ideologier som var nittonhundratalets ryggrad. Samtidigt, socialantropologins gamla definitioner passar inte längre i den moderna tidens sociala och kulturella verklighet. Man kan inte längre tala lika resolut om ”primitiv tänkande” och ”modern tänkande” som om de var antitetiska och utestängande tankesätten, eftersom man har börjat erkänna kolonialismens underliggande ideologi och dess inverkan på utarmning av resurser och kulturer.
Arrogansen och etnocentrismen, som var den gamla kolonialismens viktigaste emotionella och ideologiska komponenter har ersatts av pessimismen och skuldkänslor i det europeiska tänkandet, ju närmare vi kom 1900-talets slut, då en serie oväntade och oundvikliga händelser gjorde tydlig dessa ideologiers och tankesätts misstag och konsekvenser. Den orubbliga tron på framsteg och tekniska lösningar håller på att lösas upp av de ödesdigra miljö-, klimat och sociokulturella konsekvenser som den industriella och tekniska utvecklingen har lett till. Som ett uttryck för denna besvikelse återupplivas de gamla romantiska föreställningar om att återvända till naturen och en återförening med traditionella, förindustriella eller primitiva kulturer. Men icke-västerlänningar, de nu uteslutna å sin sida, fruktar att den framväxande respekt och intresse som européer känner för dem är en blandning av skuld och opportunistisk intresse.
Många av de problem som drabbar idag de industriella samhällen betraktas som konsekvenser av en överexploatering av förnuftet, av etnocentrismen och den utilitaristiska moralen. Därför, när samma samhällen nu vänder sin blick mot andra kulturer och livsstilar, gör de det för att försöka återställa balansen till sin egen vision och tankar, genom en återförening med motsatta eller annorlunda värden. Europa måste, enligt många av sina bästa samtida tänkare, återta känslorna, känslan av att tillhöra en organisk gemenskap, en återgång till naturen som en del av det, bygga upp något slags identitet för att stödja det. Behovet att hitta en mening, kontrast och balans får blicken att vändas mot andra. Detta är kanske några av orsakerna bakom det växande intresset för islam bland västerlänningar.
Men idéernas utveckling följs inte omedelbart av samhällens utveckling. Tanken och kulturens evolutionära process är alltid dyr och inträffar inte plötsligt. Snarare överlappar idéerna varandra i människans sinne, där de gamla åsikter lever med de andra som uppstår i de mest vakna och entusiastiska stunder.
För den europeiska medvetande blir det svårt att förklara idag det faktum att tusentals européer och amerikaner blir muslimer, just i en tid när islam definieras som ett avskyvärd, inhuman och anakronistisk sätt att leva. Socialantropologi kan inte förklara något som är bortom dialektiken som den själv har fastställt. De skillnader som föreslås i fråga om relationen mellan förnuft – känsla, vetenskap – vidskepelse och mm, tar inte hänsyn till möjligheten att det finns en livsstil som leder vidare till en helhetsupplevelse, vilket är precis vad islam ger till människorna och deras samhällen. Kanske av den anledningen har det västerländska tänkandet blivit tvungen att diskutera bilden av islamisk fundamentalism och i viss mån, propagera det inom de traditionella och historiska muslimska samhällen för att kunna ställa den mot sin egen bild och assimilera den genom att definiera sig som motsatsen.
Denna tankesätt leder också till användningen av termen ”konvertering” för att förklara det islamiska uppvaknande i Europa. Socialantropologi måste också hitta sin dialektik i termer av polaritet och differentiering. Den överväger inte möjligheten att erkänna det som ligger utanför deras egna kategorier. Men uttrycket ”konvertering” har nästan kemiska konnotationer. Ett ämne blir en annan, en sak är inte längre något för att vara något annat. Däremot har många västerländska muslimer upplevt sin ankomst till islam som en erkännande process. Detta erkännande har inte gjort dem till andra människor eller gett dem någon annan kroppsdel eller någon annan själ. De känner inte att de har konverterats till något annat.
De som felaktig kallas för konvertiter till islam är helt enkelt muslimer. De är människor som har hittat i Muhammeds budskap, en sann och effektiv strategi som hjälper dem att leva i denna värld med värdighet, mening och respekt, som leder dem bort från känslan av att hela det mänskliga samhällets samlevnad är en utopi. De europeiska muslimer har hittat i islam en livsstil som skyddar dem från dogmatism och arrogans. Den ger dem ett verkligt band med varje människa, oavsett ras eller övertygelse, en känsla av tillhörighet till naturen och skapandet och som gör dem ansvariga för sina liv och sina ord. De upptäcker också att denna livsstil hjälper dem att möta de samtida utmaningar, att uppleva mångfalden och ett meningsfullt liv som sociala och mångkulturella varelser.
Det är kanske därför de har behövt klargöra vid många tillfällen att de inte är fiender till någon annan än dem som förnekar eller döljer Verkligheten, att de är inte antiaraber eller antiamerikaner, men också att de inte kan acceptera manipuleringen av tänkandet och den transcendentala visdomen i framstegens, ideologins eller doktrinens namn. Kanske av den anledningen är de ibland så obehagliga för de maktsfärerna som försöker katalogisera och definiera dem.
