Junaid S. Ahmad – Middle East Monitor

Hur kan man tala om en ”muslimsk värld” när det förmodade kollektivet antingen är tyst, medskyldigt eller liggande inför folkmord? När muslimer från Gaza till Kashmir, från Sudan till Syrien, brutaliseras ostraffat, och de så kallade ledarna för stater med muslimsk majoritet antingen putsar sina stövlar i Washington eller mumlar sin oliktänkande åsikt i sanden? Kanske är det dags att recitera Fatiha över konceptet om en enad ”muslimsk värld”. Om inte annat kan en ordentlig begravning äntligen rena luften.

Uttrycket ”muslimsk värld” frammanade en gång bilder av en vidsträckt, livfull ummah som sträcker sig från Jakarta till Casablanca, ett andligt och civilisatoriskt brödraskap förenat av tro och en gemensam moralisk vision. Idag känns den termen som ett grymt skämt, den geopolitiska motsvarigheten till ett klistermärke som klistrats på en trasig spegel. Nationerna som befolkar detta föreställda kollektiv kan knappt enas om datumet för Eid, än mindre formulera ett sammanhängande svar på den systematiska förintelsen av sina bröder. Om detta är den ”muslimska världen”, så är det en som sörjer för hospicevård, där klichéer väsnas ur sig medan realpolitiken drar ur kontakten.

Låt oss vara ärliga: de flesta regeringar med muslimsk majoritet är idag klientstater, marionetter i en dockteater regisserad av västmakter, främst USA. Iran är det anmärkningsvärda undantaget, även om även det ofta vandrar på balansgången mellan pragmatism och trots. Resten? Från Riyadh till Rabat, från Islamabad till Amman, skrivs deras utrikespolitik antingen i Washington eller välsignas av det. Man skulle kunna hävda att den enda skillnaden mellan utrikesdepartementet och utrikesministerierna i många muslimska stater är valet av draperier.

Ta till exempel fallet Pakistan. Dess militär – det verkliga maktcentrumet – har i årtionden spelat rollen som lojal betjänt till amerikanska intressen, ibland skällande i protest, men alltid hämtande tofflorna när mästaren visslar. General Asim Munir, den nuvarande arméchefen, kan känna sig tvungen att utfärda ett ljummet uttalande där han fördömer Israels härjningar i Gaza, men ingen låter sig luras. Undergivenheten är så djup att den har blivit muskelminne. Om en amerikansk diplomat nyser blir halva högkvarteret förkyld.

Men problemet går djupare än feghet eller korruption. Den verkliga krisen är konceptuell. Frasen ”muslimsk värld” antyder enighet – politisk, moralisk, andlig. Men vilken enighet kan det finnas när muslimska regimer rutinmässigt byter sina principer mot vapenaffärer och IMF-lån? När försvaret av al-Aqsa blir en fotomöjlighet och de muslimska flyktingarnas svåra situation möts med munktystnad? När lojalitet mot Washington räknas för mer än lojalitet mot ummah? Termen ”muslimsk värld” beskriver inte längre ett sammanhängande politiskt block, än mindre ett moraliskt. Det är ett tomt skal, en sentimental relik som bäst överges.

Och kanske är den övergivenheten inte en tragedi, utan en befrielse.

Faktum är att om vi släpper taget om den ”muslimska världens” hägring kan vi omorientera vår politiska kompass. Vi kan sluta låtsas att en gemensam religiös identitet garanterar moralisk solidaritet och istället anta ett skarpare, mer principiellt politiskt ramverk – ett som skiljer vänner från fiender inte genom slagord, utan genom deras handlingar. Här kan den tyske politiska teoretikern Carl Schmitt vara oväntat användbar. Schmitt argumenterade berömt för att det politiska väsendet ligger i skillnaden mellan vän och fiende. I en värld där muslimska härskare skakar hand med tyranner medan de citerar Koranen på toppmöten behövs sådan tydlighet i hög grad.

I schmittianska termer är den verkliga frågan denna: Vem står på Farao, och vem står på Moses och slavarnas sida?

Nästan varje härskare idag bugar för Farao. De guldpläterade palatsen i Gulfen, militärkasernerna i Islamabad, Nordafrikas ceremoniella troner – alla hyllar makten, inte principerna. De knäböjer inför det amerikanska imperiet och viskar böner för stabilitet medan Gaza brinner. Men den profetiska traditionen – den verkliga, inte den som trampas fram för PR – står på de förtrycktas sida, även när det är kostsamt, omodernt eller farligt. Det var Mose som stod emot Farao, inte för att det var strategiskt, utan för att det var rätt. Den profetiska vägen beräknar inte risker; den lyder moraliska imperativ.

Det är här en ny politik måste börja. En profetisk politik. En som vägrar att förföras av toppmötenas teatrala upptåg och diplomatiska fiktioner. En som förstår att ibland är vännen inte den som delar ditt namn, ditt språk eller ens din religion, utan den som står på de förtrycktas sida och talar sanning till makten. Omvänt är fienden inte alltid den otrogne; ibland bär han en keffiyeh och talar felfri arabiska men skriver vapenavtal med Sion.

Det är ett bittert piller att svälja, men sanningen är det ofta. Idén om den ”muslimska världen” som ett politiskt samhälle är död. Det som överlever är en spridd mängd muslimer, några ädla, många rädda och ett stort antal medskyldiga. Men däri ligger hoppet. För när fiktionen faller bort kan verkligheten börja. Umman, i sin rätta bemärkelse, har aldrig handlat om flaggor eller gränser, ambassader eller handelsavtal. Det är en moralisk och andlig gemenskap. Och kanske, i denna desillusionens tid, kan den äntligen återta den identiteten.

Låt oss sluta vädja till kungar och generaler och börja bygga solidaritet från grunden. Låt oss skapa allianser inte med ”muslimska nationer”, utan med de förtryckta, de sanningsenliga, de rättfärdiga – vilka de än må vara. Den palestinska tonåringen som kastar en sten, den sudanesiska läkaren som vårdar sår, det syriska barnet som håller i en sönderriven skolbok mitt i spillrorna – dessa är medborgarna i den verkliga umman. Deras motstånd är inte bara politiskt; det är heligt.

Denna typ av omställning inbjuder också till ett nytänkande om hur ledarskap ser ut. Vi måste motstå frestelsen att se uppåt mot palats och parlament och istället se i sidled – på poeterna, forskarna, ungdomsaktivisterna och organisatörerna som talar med profetisk moralisk klarhet. Vi måste bygga motståndsgrupper som överskrider nationella gränser och språkbarriärer, och som förenas under en fana inte av nationalism, utan av rättvisa. Vi måste bygga umman från askan, utan illusioner, utan med starkt hopp. Och vi måste odla en politisk fantasi som låter oss se tidigare misslyckade institutioner mot radikala alternativ rotade i värdighet och ansvarsskyldighet.

Naturligtvis är vägen framåt skrämmande. Det finns inga oljeintäkter för att finansiera denna rörelse, inga stående arméer för att försvara den, inga statliga institutioner för att ge den legitimitet. Men det är poängen. Den profetiska traditionen har alltid börjat i marginalen – med en man i en grotta, en röst i vildmarken, en stav i en flyktings hand. Det har alltid varit vägen för dem som hellre vill vara rättfärdiga inför Gud än bekväma med Farao.

Så låt oss begrava illusionen om den ”muslimska världen” med värdighet. Låt oss skriva dess dödsannons, recitera dess begravningsbön och gå vidare. Inte i förtvivlan, utan i trotsigt hopp. För när avgudarna faller, även de gyllene formade till vår avbild, börjar möjligheten till sann dyrkan. Vi kanske inte har presidenter eller premiärministrar på vår sida, men vi har profeternas arv. Och det kan i slutändan vara tillräckligt.

Vi står idag vid ett politiskt och moraliskt vägskäl. Vi kan fortsätta att knäböja inför komprometterade ledares troner, i hopp om att få rester av rättfärdighet från bord dränkta i blod. Eller så kan vi resa oss, liksom Moses, som Mohammed, som Malcolm, och säga nej. Nej till Farao, nej till orättvisa, nej till medbrottslighet förklädd till diplomati.

Den ”muslimska världen” är död. Länge leve de förtrycktas, de rättfärdigas och de frias ummah.

Original text: The Muslim World: A requiem