Sayid Marcos Tenorio – Middle East Monitor
Det hegemoniska mediaspråket beskriver inte bara världen. Det organiserar den, hierarkiserar den och framför allt disciplinerar den. Inom det dominerande vokabulären inom internationella relationer används vissa termer systematiskt för att legitimera allierade och delegitimera motståndare. Detta är inte en semantisk detalj, utan en central mekanism i produktionen av samtycke kring den globala ordningen.
En enkel observation avslöjar mönstret: länder som USA, dess europeiska allierade och ”Israel” styrs av ”regeringar”. Samtidigt beskrivs nationer som utmanar denna imperialistiska ordning, såsom Iran, Kuba, Venezuela och Nordkorea, ofta som ”regimer”.
Skillnaden är långt ifrån neutral. ”Regering” antyder institutionell legitimitet; ”regim” bär i allmänt bruk prägel på misstänksamhet, illegitimitet och hot.
Denna förvrängning är avslöjande. Inom statsvetenskap är ”regim” ett neutralt, tekniskt begrepp som hänvisar till den bredare maktstrukturen. I mediediskursen blir det dock en politisk etikett. Att kalla ett land för en ”regim” är inte att beskriva det – det är att döma det. Och denna bedömning föregår all analys och formar den allmänna uppfattningen i förväg.
Samma mekanism gäller för icke-statliga aktörer.
Rörelser som Hamas och Hizbollah stämplas automatiskt som ”terroristgrupper”, vilket raderar deras historiska, sociala och politiska komplexitet.
Hizbollah är till exempel inte bara en väpnad rörelse utan också en institutionell politisk aktör i Libanon, med parlamentarisk representation och omfattande sociala tjänster.
Det som försvinner i denna inramning är det sammanhang i vilket sådana rörelser uppstår: ockupation, krig och förnekande av nationella rättigheter. Internationell rätt, särskilt inom ramen för avkoloniseringskamper, erkänner folkens rätt till självbestämmande, motstånd och legitimt försvar mot utländsk ockupation. Denna princip har bekräftats i artikel 51 i FN-stadgan och i ett flertal FN-resolutioner under hela 1900-talet.
Ändå anammar mainstream-media sällan denna ram. Istället föredrar de ett ordförråd som kriminaliserar motstånd och avpolitiserar konflikter.
Denna asymmetri blir tydligast i fallet med ”Israel”. Trots att en omfattande internationell rätt erkänner existensen av ockuperade palestinska territorier och bosättningarnas olaglighet, använder media sällan termen ”ockupationsmakt”. Istället är den dominerande berättelsen en om ”självförsvar”.
Således, även inför storskaliga militära operationer mot civilbefolkningar och folkmordet som utförs i Gaza, kvarstår den rådande inramningen: ”Israel har rätt att försvara sig”. Samtidigt stämplas alla former av palestinskt motstånd omedelbart som ”terrorism”.
Resultatet är en djupgående semantisk inversion: ockupationen försvinner från diskursen, medan motståndet kriminaliseras.
Detta diskursiva mönster uppstod inte av en slump. Det befästes genom historiska processer som kalla kriget och det så kallade kriget mot terrorismen, perioder då språket blev ett centralt instrument i geopolitisk kamp. Sedan dess har hegemoniska medier fungerat som en vektor för att legitimera en internationell ordning centrerad kring västerländsk makt.
Genom att definiera vem som är en ”regering” och vem som är en ”regim”, vem som utövar ”självförsvar” och vem som ägnar sig åt ”terrorism” gör media mer än att rapportera – de avgränsar gränserna för det möjliga. De formar den allmänna opinionen, förbereder marken för sanktioner, blockader och interventioner, och normaliserar ojämlikhet mellan nationer.
Konsekvenserna är konkreta. Den upprepade användningen av sådana termer legitimerar ekonomisk isoleringspolitik som drabbar hela befolkningar, rättfärdigar militära interventioner under förevändning av internationell säkerhet och avhumaniserar folk genom att permanent associera dem med hot och våld. Mer än så konstruerar de ett symboliskt system där vissa liv erkänns fullt ut, medan andra förblir permanent misstänkta.
I detta sammanhang blir det tydligt att samtida politisk kamp också är en kamp om språk. Att ifrågasätta användningen av termer som ”regim” och ”terrorism” är inte bara en akademisk övning, det är en politisk handling.
Det är en vägran att acceptera naturaliseringen av en berättelse som legitimerar dominans och utplånar motstånd.
Att bryta med denna grammatik kräver konceptuell stringens, men också kritiskt mod. Det kräver att man erkänner att språk är en del av slagfältet och att ord kan vara lika avgörande som de fakta de påstår sig beskriva.
För i slutändan handlar frågan inte bara om hur världen berättas, utan vem som har makten att berätta den.
Och så länge denna makt förblir koncentrerad kommer språket att fortsätta att användas inte för att förtydliga, utan för att rättfärdiga; inte för att förstå, utan för att rama in; inte för att befria, utan för att dominera.
Att dekonstruera detta ordförråd är därför oskiljaktigt från alla projekt som är engagerade i folkens suveränitet och internationell rättvisa. Det är att bekräfta att ingen nation ska reduceras till en etikett som fungerar som en förevändning för dess bestraffning. Det är att återkräva rätten att namnge – och att existera – bortom de kategorier som makten påtvingar.
För oftast börjar den första striden inte med vapen.
Den börjar med ord.
Original text: The language of media as a weapon of war
