John Rees – Middle East Eye

 

 

Krigsförberedelser är nu verklighet över hela Europa. Under en enda vecka i september utfärdade Polen nya varningar, Tyskland genomförde övningar och nationella larmtester, militärövningar hölls i Baltikum och Litauen offentliggjorde planer på att evakuera invånarna i Vilnius i händelse av ett anfall.

Den finska regeringen talar högljutt om krigshotet och påminner återigen medborgarna om att de måste vara beredda – både mentalt och praktiskt – på de störningar ett krig skulle medföra.

Den 18 september samlade Frankrikes president Emmanuel Macron partiledare och presidentkandidater i Élyséepalatset för att låta cheferna för de franska underrättelsetjänsterna redogöra för vad hans kansli kallade en snabb försämring av det internationella läget.

Samtidigt talar Nato alltmer öppet om rysk sabotageverksamhet, cyberattacker, anlagda bränder och drönarattacker.

Många arbetare och medborgare runt om på kontinenten låter sig dock inte övertygas av krigshetsen.

Tusentals Airbus-anställda i Spanien inledde en strejk den 1 juli efter att ha tackat nej till företagets bud gällande löner och arbetsvillkor.

Företrädare för fackförbunden UGT och CGT uppgav att arbetsnedläggelsen hade saktat ner både den militära och den civila produktionen, samt att den skulle försvåra för företaget att nå sina leveransmål. Airbus har åtta anläggningar i Spanien som tillverkar militära transportflygplan samt delar till civila flygplan och satelliter.

Som webbplatsen Defence Matters rapporterade: ”Industriella påfrestningar begränsar sig inte till den civila luftfarten. Spanien spelar en central roll för Airbus Defence and Space, inklusive verksamhet kopplad till militära transportflygplan och satelliter. Europeiska regeringar uppmanar tillverkare att öka produktionstakten samtidigt som företagen konkurrerar om ingenjörer, tekniker och produktionspersonal.”

Leveranskedjorna är så ansträngda att Airbus har tvingats hyra in enorma transportflygplan av typen Antonov An-124 för att frakta delar mellan olika anläggningar, bara för att kunna hålla produktionen igång.

Air Data News rapporterade att strejken ”hotar viktiga militära flygplansprogram” och noterade att både Eurofighter-fabriken nära Madrid och anläggningen för militära transportflygplan nära Sevilla påverkades.

Spanska fackförbund uppgav att omkring 90 procent av de berörda arbetarna deltog i arbetsnedläggelsen den 25 augusti, som var en del av en strejk på obestämd tid. Strejkerna utlystes efter att arbetarna vid lokala möten på fabrikerna röstat för att avvisa företagets bud.

Franska fackförbund som informerats om konflikten uppgav att de tre strejkande spanska facken företräder omkring 40 procent av Airbus Spaniens cirka 14 000 anställda. Arbetarna krävde löneökningar kopplade till inflationen samt återinförande av tidigare regler för distansarbete och sjukförmåner.

Efter ingripande av industriminister Jordi Hereu och eftergifter från Airbus gjorde de strejkande ett uppehåll i arbetsnedläggelsen den 10 september, men själva kampen fortsatte. Två dagar senare tågade omkring 8 000 arbetare från Airbus-anläggningar över hela Spanien genom Madrid för att upprätthålla trycket.

Den 1 oktober röstade 77 procent av de deltagande för ett förbättrat bud som innebar återställande av förlorad köpkraft, inflationsjusterade löneökningar och skydd för rätten till distansarbete – en uppgörelse som tvingats fram genom månader av fackliga stridsåtgärder.

Konflikten hos Airbus visar vilken förhandlingsstyrka arbetare har i just de industrier som Europas upprustning är beroende av.

 

Tåg och TUC

Samtidigt i Skottland har järnvägsfacket RMT, lokförarfacket Aslef och tjänstemannafacket TSSA krävt att den skotska regeringen stryker den spanska tillverkaren CAF (Construcciones y Auxiliar de Ferrocarriles) från listan över potentiella leverantörer av ScotRails nya flotta av pendeltåg.

Företaget finns med i FN:s databas över företag med kopplingar till israeliska bosättningar, på grund av sin roll i driften av spårvägen i Jerusalem och sitt bidrag till utbyggnaden av denna in på territorium som olagligt beslagtagits av Israel.

Aslef klargjorde att deras medlemmar vägrar att köra tåg från CAF – en ståndpunkt som även TSSA:s generalsekreterare Maryam Eslamdoust ställde sig bakom när hon uppmanade den skotska regeringen att ”tänka om”.

Gillian Mackay, en av ledarna för det skotska miljöpartiet (Scottish Greens), pressade försteministern med en direkt fråga: ”Håller försteministern med om att CAF bör uteslutas från detta kontrakt, och kommer han att ställa sig på samma sida som de järnvägsarbetare som vägrar köra tåg tillverkade av ett företag som de menar tjänar pengar på apartheid?”

I sitt svar bekräftade försteministern att ScotRail inhämtade råd gällande kontraktet.

För andra året i rad röstade ombuden vid fackföreningskongressen TUC (Trades Union Congress) för en motion som motsätter sig ökade utgifter för upprustning.

Årets motion fick ännu större stöd än förra årets, då man frångick TUC:s tidigare ställningstagande – som drivits av fackförbunden GMB och Unite – för högre försvarsutgifter.

Alex Gordon, tidigare ordförande för RMT och nationell företrädare för organisationen Stop the War Coalition, talade till stöd för motionen och sade: ”Denna rörelse handlar om att kämpa för jobb, för offentlig service och för investeringar i framtidens industrier – sådant som våra unga människor och unga arbetare behöver.

”Dessa industrier är inte militära industrier.” Arbetarnas kompetens inom militärsektorn är avgörande – en kompetens som måste tas tillvara i civil produktion.

 

Hamnar och klassrum

Hamnarbetarfackföreningar i minst sex länder planerar en internationell aktionsdag och strejker den 30 oktober för att protestera mot kriget i Gaza och kräva ett omedelbart slut på folkmordet på det palestinska folket.

Denna samordnade mobilisering följer på en strejk den 6 februari i år, då godshanteringen lades ned i över 20 hamnar i Medelhavsområdet och övriga Europa för att stoppa vapentransporter till Israel.

”Nej till krigsekonomin, regeringens upprustningsplaner och EU:s projekt för militarisering av hamnar och strategisk infrastruktur”, skriver fackföreningarna i sitt uttalande. ”Offentliga resurser måste användas för att tillgodose människors sociala behov, inte för att finansiera krig.”

Bland undertecknarna finns CGT FNPD i Frankrike, Enedep i Grekland, LAB i Baskien, Liman-Is i Turkiet, ODT i Marocko samt Orsa Porti och USB i Italien.

Nästa generation – åtminstone i Tyskland – verkar ännu mindre entusiastisk inför utsikten om ett nytt europeiskt krig. I slutet av september lämnade över 45 000 skolelever runt om i landet undervisningen i protest mot planerna på obligatorisk värnplikt, efter att hundratals unga män kallats till läkarundersökning.

Initiativet ”Skolstrejk mot värnplikten” uppgav att demonstrationer ägde rum i fler än 100 städer efter att det tyska försvarsdepartementet börjat kalla in 18-åriga män för medicinsk kontroll. Själva tjänstgöringen är än så länge frivillig, men kontrollen är obligatorisk.

Eleverna gick ut på gatorna och krävde ett stopp för de påtvingade kontrollerna, ett upphävande av den nya värnpliktslagen och ett slut på vad de kallar en stegvis återgång till värnplikt.

Det är på denna arena som den europeiska politiska striden nu utspelar sig. Det är en kamp mellan ett politiskt etablissemang besatt av krig och krigsförberedelser, och miljontals arbetare över hela kontinenten som inte är villiga att betala för upprustningen med sina löner, jobb och levnadsvillkor.

Detta är de första skotten i den striden.

 

 

Original text: Europe’s leaders are preparing for war. Workers are organising to stop it