Ranjan Solomon – Middle East Monitor

Ett sällsynt gemensamt uttalande från fjorton länder som fördömer Israels beslut att etablera nitton nya bosättningar på den ockuperade Västbanken har kort punkterat den internationella tystnaden kring en av de längsta och mest systematiska kränkningarna av internationell rätt i modern historia. Uttalandet, som undertecknats av Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Island, Irland, Japan, Malta, Nederländerna, Norge, Spanien och Storbritannien, erkänner vad palestinierna har vetat i årtionden: Israels bosättningsföretag är olagligt, destabiliserande och utformat för att permanent utestänga palestinskt självbestämmande.

Ändå, även när språket skärps, förblir reaktionen fångad i ritualer. Fördömande utan konsekvenser har blivit det internationella samfundets föredragna hållning gentemot Israel – moraliskt uttrycksfullt, politiskt inert. Uttalanden utfärdas, oro noteras och kränkningar fortsätter oavbrutet på marken.

De bosättningar som godkänts av Israels säkerhetskabinett, under ledning av finansminister Bezalel Smotrich, är inte isolerade byråkratiska beslut. De är en fortsättning på ett avsiktligt kolonialt projekt som bryter mot den fjärde Genèvekonventionen, flera resolutioner från FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolens rådgivande yttrande. Västbanken är inte ”omtvistat territorium”, som Israel insisterar på, utan ockuperat land enligt internationell rätt. Att överföra en ockupationsmakts civilbefolkning till ockuperat territorium är uttryckligen förbjudet. Ingen mängd juridisk sofisteri eller historisk revisionism kan utplåna detta.

Det gemensamma uttalandet erkänner detta tydligt och varnar för att sådana ensidiga handlingar ”bryter mot internationell rätt” och ”riskerar att underblåsa instabilitet”. Det erkänner också att bosättningsexpansion hotar den bräckliga fredsramen i Gaza och undergräver alla försök att gå mot en andra fas av förhandlingar. Denna koppling är viktig. Det som händer på Västbanken kan inte avskärmas från Gaza, Jerusalem eller den bredare regionala krisen. Israels politik i alla palestinska territorier är förenad av en enda logik: fragmentering, dominans och permanent kontroll. Det som är slående är dock klyftan mellan diagnos och botemedel.

Samma regeringar som utfärdar detta uttalande fortsätter att beväpna Israel, fördjupa handelsförbindelserna och skydda det diplomatiskt i internationella forum. Vissa är medskyldiga inte bara genom tystnad utan genom aktivt stöd – vapenexport, underrättelsesamarbete, förmånliga handelsavtal och upprepade obstruktioner av bindande ansvarsskyldighetsåtgärder i FN.

Denna motsägelse blottlägger en djupare sanning om den nuvarande globala ordningen. Internationell rätt åberopas som ett moraliskt språk men förnekas som en verkställighetsmekanism. Som sociologen Jean Ziegler en gång konstaterade med brutal tydlighet: ”Internationell rätt existerar, men den gäller endast de svaga.” Ingenstans är detta mer uppenbart än i Palestina, där illegalitet har bestått i över fem decennier utan sanktioner och förvandlat lag från en bindande norm till en tom strävan.

Hänvisningen i uttalandet till motstånd mot annektering, inklusive E1-bosättningsprojektet, blottlägger en långvarig internationell oro: Israel låtsas inte längre ens bevara den territoriella grunden för en palestinsk stat. E1-korridoren, om den färdigställs, skulle dela upp Västbanken i separata enklaver, vilket skulle göra en sammanhängande palestinsk stat geografiskt omöjlig. Detta är inte en oavsiktlig konsekvens av bosättningstillväxten. Det är dess centrala syfte.

I åratal har israeliska ledare talat säkerhetsspråk samtidigt som de genomfört demografisk ingenjörskonst. Smotrich, en kompromisslös pro-bosättarideolog, har varit ovanligt uppriktig. Han tror inte på ett palestinskt folk, än mindre palestinsk suveränitet. Under hans politiska ledning har bosättningsexpansionen accelererat, palestinska markbeslag har intensifierats och bosättarvåldet har ökat – ofta med skydd, medverkan eller direkt deltagande från israeliska styrkor.

Mot denna verklighet börjar det upprepade åberopandet av ”tvåstatslösningen” låta mindre som en hållbar politisk horisont och mer som en diplomatisk besvärjelse. Det gemensamma uttalandet bekräftar att det inte finns ”något alternativ” till en förhandlad tvåstatslösning. Men bekräftelse är inte en återupplivning. En lösning som systematiskt avvecklas på marken kan inte upprätthållas enbart genom retorisk konsensus. Man kan inte förhandla om mark som konfiskeras i realtid.

Urholkningen av internationell rätt i Palestina får konsekvenser långt bortom regionen. När överträdelser erkänns men inte straffas normaliseras illegalitet. När ockupationen fortsätter på obestämd tid utan kostnad ersätter makt princip som den organiserande logiken för globala angelägenheter. Denna selektiva tillämpning av lagen undergräver trovärdigheten hos stater som påstår sig försvara en regelbaserad internationell ordning på andra håll.

Kontrasten är oundviklig. Samma regeringar som åberopar internationell rätt med kraft i Ukraina eller andra geopolitiska teatrar tvekar när palestinska rättigheter står på spel. Denna inkonsekvens går inte förlorad på det globala syd, inte heller på befolkningar som är alltmer skeptiska till västerländsk moralisk auktoritet. En rättsordning som skyddar vissa civila medan andra överges är inte universell lag; det är geopolitisk preferens klädd i juridiskt språk.

Uttalandets bekräftelse av palestiniernas rätt till självbestämmande är välkommen, men sedan länge försenad. Självbestämmande kan inte samexistera med permanent ockupation, markkonfiskering, parallella rättssystem eller straffrihet för bosättare. Det kräver mer än erkännande; det kräver verkställighet. Skydd av civila, meningsfulla sanktioner, ansvarsskyldighet genom internationella domstolar och ett slut på diplomatisk immunitet för systematiska kränkningar är inte radikala krav – de är minimikraven för stater som gör anspråk på trohet till internationell rätt.

Historien erbjuder en lärorik parallell. Sydafrikansk apartheid kollapsade inte för att den fördömdes i tal. Det kollapsade eftersom fördömande utvecklades till sanktioner, isolering, vapenembargon och ihållande globalt tryck som gjorde systemet ekonomiskt och politiskt ohållbart. Israels bosättningsprojekt har bestått just för att det har isolerats från sådana konsekvenser.

Om de fjorton länderna menar allvar – och deras ord antyder att de förstår vad som står på spel – då är nästa steg oundvikligt. Fördömande måste följas av handling: stopp för vapenöverföringar kopplade till bosättningsverksamhet, handelskonsekvenser för annekteringspolitik, fullt stöd för Internationella brottmålsdomstolens processer och ett slut på att skydda Israel från ansvarsskyldighet genom processuella förseningar.

Palestinier behöver inte fler uttalanden som erkänner deras rättigheter medan deras mark delas upp bosättning för bosättning. De behöver ett internationellt samfund som är villigt att försvara den lag som det så villigt förkunnar.

Tills det händer kommer varje ny bosättning som godkänns, varje annektering som fortskrider och varje palestinskt hem som rivs att stå som en anklagelse inte bara mot israelisk politik – utan mot en värld som såg brottet, namngav det korrekt och återigen valde att inte göra någonting.

Original text: Europe’s condemnation of Israel’s settlements and the poverty of international law: When words replace will